Gryffindor Keeper

Åååhhhhh så braaaa!! Jag älskar hur du skriver, hur du gör allting så spännande och GAAAHH JAG VILL HA MER!!! Superbra, bevakar självklart! ♥

Taack!♥♥



JMR tack!♥
(JMR=Jo My Rowling)



Gaaaahh!! Tack!!
Jag kan lägga ut nästa kapitel om någon kommenterar!♥

HEJ

_{Skrivet av Lywon Black:}
HEJ

Tack

Här kommer kapitel 17, hoppas ni gillar det!


Kapitel sjutton (Gabrielles perspektiv)

Jag vaknade och satte mig långsamt upp i sängen, jag befann mig i sjukhusflygeln. Det var mörkt ute och jag kände mig otroligt hungrig. Jag kände mig yr och försökte minnas hur jag hade kommit hit. Jag mindes att jag och Heros hade kommit hem, dörren hade varit uppbruten och vi hade gått in. Skrik hade hörts från övervåningen och jag hade skyndat upp för trapporna, det hade varit en man där, och mina föräldrar… Mina föräldrar. Jag kände tårarna komma och jag lade mig ner och snyftade mot den fluffiga kudden. Tårarna ville inte sluta, jag lät de rinna utan att bry mig om att torka bort dem, för jag visste att det skulle komma fler. Efter en stund, när kudden var blöt av mina tårar satte jag mig upp igen och såg mig omkring. Jag upptäckte att det låg någon i sängen bredvid mig, ljuset var släckt så det gick inte att se vem det var, men jag gissade att det var Heros. Jag reste mig upp på ostadiga ben och gick, eller snarare ramlade, fram till sängen. Jag satte mig bredvid honom och tog hans hand i min. Ännu en tår föll från mitt ansikte och landade ljudlöst på min hand. Jag torkade mig i ögonvrån och lade mig ner på golvet bredvid sängen, fortfarande med Heros hand i min. Jag skulle aldrig släppa taget igen.

Fåglarna kvittrade och jag slog upp ögonen. Jag låg fortfarande på golvet, men någon hade lagt en kudde under mitt huvud och ett täcke över mig. Jag satte mig upp och lade undan täcket. Jag reste mig upp och upptäckte att Heros säng var tom. Jag såg mig förskräckt omkring, då hörde jag någon skratta. Jag tittade bort mot dörren och såg Heros stå med händerna i fickorna på sin nya Gryffindorklädnad och och med det nytvättade, kammade håret svajande i ett vinddrag från fönstret. Jag log stort och sprang fram och omfamnade honom. Han tog mig i handen och jag följde med honom till Stora Salen för att äta frukost. Han satte sig mitt emot mig vid Slytherin bordet för att hålla mig sällskap medan jag åt.
“Ska inte du äta någon?” frågade jag honom.
“Jag har redan ätit” svarade hon och flinade retsamt “du är den ända sömntutan här”
Jag skrattade tyst och reste mig sedan upp,
“Kom” sade jag och lämnade rummet med Heros tätt efter mig.

“Vart ska vi?” frågade Heros förvirrat.
“Personalrummet” svarade jag “jag måste fråga en sak”
“Fråga på” sade Heros och log.
“Inte dig dummer” sade jag och skrattade “någon ur personalen”
“Men skynda på då” sade heros och började springa “Sisten dit!”
Jag log och sprang efter honom, det kändes bra att ha en släkting på skolan. När jag kom fram till personalrumsdörren stod Heros redan där och väntade.
“Jag är snabbast” sade han och flinade.
“Vad spelar det för roll” frågade jag retsamt och puttade bort honom från dörren “jag är smartast”
Jag knackade på och snabba steg hördes inifrån, dörren öppnades och där stod professor Snape, läraren som favoritiserade alla elever från Slytherin, förutom mig.
“Miss Gryffindor” sade han spydigt.
“Professor Snape” sade jag minst lika spydigt “Jag undrar om det finns någon från personalen här jag kan få prata med”
Han gav mig ett tillgjort leende och en blick som sade, jag hatar dig. Han gick tillbaka in i rummet och kom snart tillbaka med professor Flitwick efter sig.
“Goddag miss Gryffindor” sade han “jag hörde den hemska nyheten, vad hände”
“Det är inget jag gärna pratar om sir” sade jag ursäktande “vet du om Sophie är tillbaka ännu?”
“Ah, du menar miss Hyde” sade han glatt “ja, hon kom tillbaka igår”
Jag sken upp som en sol, sade ett snabbt tack och sprang sedan glatt därifrån med Heros hack i häl.

Jag rusade snabbt uppför trapporna och genom korridorerna mot Ravenclawtornet. Jag satte mig på en bänk utanför för att vänta. En minut senare kom Heros flåsande i korridoren, han satte sig ner bredvid mig och pustade ut.
“Jag tror nog att du är både smartast och snabbast” sade han utmattat.
Jag skrattade till och log. Tio minuter senare kom en Ravenclawflicka gående i korridoren. Hon tittade förvånat på oss där vi satt utanför Ravenclaws uppehållsrum även fast ingen av oss gick i Ravenclw.
“Hej” sade jag “Har du sett Sophie Hyde?”
“Vem?” frågade flickan och rynkade ögonbrynen.
“Sophie Hyde” upprepade jag “fjärdeårselev”
“Aha” sade flickan och log “Jag tror hon är i sjukhusflygeln”
“Tack” sade jag och log.
Jag rusade genom slottet i raketfart och var framme vid sjukhusflygeln på nolltid. Jag öppnade dörren utan att bry mig om att knacka. Först såg jag bara madame Pomfrey, sedan upptäckte jag henne, Sophie, med det underbara svarta håret. Det kändes som om jag skulle skjuta iväg som en raket av glädje när jag ropade,
“Sophie!”

JÄTTEBRA!

SUPERDUPERJÄTTEBRA!! ♥

TACK!



*bugar mig djupt*
Tack!



TACK TILL DIG OCKSÅ!!♥

AZUM EN MILJON GÅNGER!!!!! AZUM AZUM AZUUUUUUM!!!♥

Azuummmm! MERRRR ♥