Spring innan de tar dig (Öppet)

Mina suckade.
Varför kunde inte alla bara vara tysta???!
För henne var viskningar normala röster. Och normala röster var som högaskrik.
Hon var nära att skrika för full hals:
håll käften
i hela lägret men hindrade sig. Det skulle kanske dra till sig mer soldater ,eller ännu värre.
Fler genmanipulerade!
Det räckte med Daniel!

Mina struntade i den kyliga kvinnan och gick bort och satte sig på en stol.
Hon kom plötsligt ihåg sin ryggsäck med proviant.
Men den var borta. Kvar vid stället där hon blivit skadeskjuten.
Mina fnös.
Hon började bli riktigt irriterad.
Men hon tog några djupa andetag och lugnade sakta ned sig.
Att bli arg var inte direkt det bästa sätter att vara på just nu.
Sen reste hon sig upp igen, och försiktigt haltade fram till dom döda soldaterna.
Var det nån som liknade henne?
Hennes sökande var till ingen nytta.
Ingen såg ut som en sextonåring. Och inte heller som just Mina.
Hon gick klumpigt tillbaka till sin stol och satte sig medans tankarna flöt iväg.

Emory kände smaken av bensin på sin tunga och spottade ännu en gång medan det rann ned i den sista dunken han funnit. Samtidigt var han vagt medveten om Celaena som rörde sig runt omkring. Litade på att hon skulle märka ifall någon var i närheten som inte borde vara det. Samtidigt började han åter igen känna av tidspressen. De behövde verkligen röra på sig. Det skulle inte dröja länge nu förrän solen började vandra uppför horisonten.
Han såg hur Celaena närmade sig honom och drog ut slangen. Precis som på den andra jeepen skruvade han tillbaka tanklocket och stängde luckan. För att sedan vira slangen runt handtaget på den nu fulla dunken. Det kunde vara bra att ha.
Vid hennes ord nickade han. Det var mest något av vana och lastade in dunkarna i en av jeeparna hon valt med ett sammanbitet ansiktesuttryck. Han visste vad han skulle behöva göra. Och även ifall tillfället var allt annat än rätt, behövde de göra det här. Även om tiden var knapp.
”Okej”, sade han och vände sig emot henne. Var det något annat i hennes ögon än tidigare? ”Få ut det nu. Jag vet att du inte gillar mitt beslut att döda kvinnan men du behöver komma över det.” Det var inte första gången han hade ett liknande samtal om än så situationen var allt annat än densamma. ”Eller inte”, lade han till för han insåg att hon inte alls behövde det. Men i vilket fall behövde han veta vart hon stod. Ifall han behövde vakta sin rygg emot henne med. Daniel. Vad han önskade att han var död då de kom tillbaka. Eller åtminstone att någon tagit kniven ifrån honom. Inte för att det gjorde honom mindre farlig men Emory skulle känna sig mer bekväm i det.

Daniel börjar säga något och Dakota inser till viss del att han kanske gjort något fel men av ren och skär dumdristighet så drar Dakota upp ena handen, öppnar den och slår in den i pannan på Daniel. Detta gör så att den betydligt mer byggda mannen faktiskt ramlar till marken. Eller... han lägger sig snarare ned men det är tillräckligt för att Dakota ska frusta till av skratt. Någonstans inom honom hade det bubblat illvilligt om att Daniel kan slå ihjäl honom. Vilket är sant, men han hade även förlorat tillräckligt mycket blod för att inte ha reflexerna till att stoppa Dakota. Daniel är dock väldigt snabbt upp i sittande läge och Dakota hoppar nästan bakåt.
"Vänta lite, akta dig så inte nålen trillar ur..." Dakota vet att han använder det som en väldigt kass ursäkt till varför Daniel inte ska röra sig men det fungerar... nästan.
"Jag kan mörda dig, du vet det va?" Daniel verkar extremt hotfull och för att vara helt ärlig så har det en inverkan på Dakota som håller sig på avstånd.
"Fast det är ingen konst, det kan hon med", svarar Dakota med en nick mot Aravis. Vilket är sant.
"Säkert? Du kanske bara säger till henne att ta livet av sig?" Daniels svar är fyllt med hat... med all rätt.
"Det var i en annan tid och jag kommer inte göra det och inte mot dig heller", svarar Dakota men håller sig fortfarande på avstånd och Daniel rör sig inte mycket han heller.

Aravis kände för att hugga av halsen på Dakota då han utan att tänka släpper ut hennes namn för vinden. Tänkte han inte att de satt där med en person som de inte visste hur han skulle reagera på henne? Nej, kanske inte och han hade väl aldrig behöva gått gömd var han än var. Han var bara en av många genmanipulerade som skulle dödas. Hon däremot var efterlyst och skulle fångas in, hon visste dessutom att många genmanipulerade ville göra slut på hennes liv.
Daniel verkade dock inte nämnvärt reagera, men det blixtrade hotfullt till i hans ögon åt hennes håll. Hon tog av sig solglasögonen, ingen ide att dölja ögonen nu inte. Sedan kastar hon en blick på Dakota och ler snett till svar.
"Jo, det är bättre." sa hon endast, det var fint att han frågade även om hon inte visste om han brydde sig eller ej. Att Daniel nu visste vem hon var betydde att hon fick upp med honom, precis som de andra även om hon litade på dem mer. Men en sak var dock säker, kamraten från de var få fanns inte mer.
Då Daniel och Dakota börjar tjafsa med varandra suckar Aravis trött åt dem. Tjafsa kanske också var ett milt uttryck men det tyckte hon att de gjorde.
"Nu lägger ni båda av." sa hon skarpt och la ut en hindrande hand då Daniel tänkt ge sig på Dakota igen. Inte för att det skulle hindra honom då han var dubbelt så stark som henne.
"Jag vet att du Daniel helst skulle vilja döda oss allesamman och ta mig till regeringen. Men det är inte särskilt smart, du skulle dö." sa hon enkelt och gav honom en skarp blick. Hennes klargröna ögon var skarpa och krävde inga motsägelser.
"Er lilla duell här får ni ta senare. Vi alla är väldigt utsatta i denna glänta så nu är det bäst att hjälpas åt." fortsatte hon och fäste sin blick på Dakota, men mötte inte fullt hans blick. Hon litade inte på honom tillräckligt för att göra det.
"Kvinnan som inte vill yttra sitt namn behöver hjälp med tältet. Jag vaktar Daniel, jag vet hans svaga punkt." log hon enkelt och la till en sista mening för att avsluta allt och drog kniven för att hålla tillbaka Daniel.
"Dessutom talar ingen över huvudet på mig som om jag vore för dum för att fatta." väste hon hotfullt till dem båda med en skarp blick.

Celaenas kontroll släppte för en halv sekund innan hon lyckades gripa tag i den igen och hårt rycka till så att hon inte började förbanna Emory och önska att han gick tillbaka till det helveteshål han kröp upp från.
"Jag tycker inte om att du dödade en oskyldig. Och innan du säger något så vill jag bara påminna dig om att de flesta av de genmanipulerade låtsas vara de regeringen vill att de ska vara. De gör deras arbete åt dem, låtsas att de njuter av det, låtsas att de, skaparna, har all kontroll medan de genmanipulerade egentligen inget inte vill något hellre än att slita av deras halsar. De gör det för att skydda sig själva. Och hur gammal var hon? 17, kanske?" Hon försökte minnas ifall Daniel hade sagt något men kunde inte riktigt minnas ordentligt. Hon suckade aningen trött och drog handen genom håret. "Hon var oskyldig tills vi visste säkert, Emory." Hon var rätt så säker på att det var första gången hon sade hans namn. "Jag vet inte vilken information du hade på henne men du borde också veta att genmanipulerade kan gå till extrema längder för att ingen ska förstöra deras... täckmantel. Kan du ärligt säga att du visste vilken slags person hon var? Inte bara vad hon gjort?" Hon såg honom i ögonen och skakade sedan på huvudet. "Du tycker förmodligen att jag är helt irrationell, och det är jag kanske, det är trots allt därför jag är misslyckad. Mina känslor hindrar mig från att göra många saker och ting, men det får mig också att inse att en person är oskyldig tills man kan motbevisa det. Till och med inför lagen. Och att ha blod på händerna gills inte då alla genmanipulerade har det. Så, jag tänker inte banka på dig och skrika för allt jag är värd medan jag gråter och ge dig en rak höger, men... Jag vill verkligen inte att du gör om det. Speciellt inte när vi har övertaget och med lätthet kan vinna och hotet ännu inte är ett hot. Skulle du kunna hålla dig till det, för så orimligt är det väl ändå inte? Och det skulle vara mycket bättre ifall vi vågade lita på varandra. Jag vill vara säker på att du inte skjuter folk som ännu inte är skyldiga, speciellt inte mig ifall det verkar som om jag förråder dig, er, när jag egentligen försöker skydda er. Jag skulle aldrig förråda min egen sort."
Sedan tystnade hon och mot sin vilja så kände hon hur en svag rodnad spred sig över sina kinder när hon insåg hur mycket hon talat. Helvete. Det var meningen att hon skulle hålla det kort. Och istället hade hon bara babblat. Trots det lät hon inte blicken vika undan. Hon lät heller inte sitt ansikte ändra uttrycket på något vis.
"Din tur", sade hon sedan. Hon visste att hon inte var den enda som hade problem med personen framför sig. Han kände förmodligen inte saker och ting på samma vis som hon, men han såg förmodligen problemen. Fast, hon visste att han hade några slags känslor. Så han var förmodligen högst irriterad på henne.

Det var inte vad han förväntat sig. Han hade förväntat sig att hon skulle börja skrika, slå honom eller något och trots att hennes ord triggade honom hade han varit förberedd på det. Så istället för att bli lika upprörd som tidigare lyckades han behålla ett någorlunda lugn även om ilskan och irritationen tydligt gick att ses i hans ögon.
”Min tur?” sade han något frågande och höjde ena ögonbrynet. Han tänkte säga att han inte hade några problem med henne men det var inte sant så istället upprepade han sina ord men utan frågan i dem.
”Irrationell”, spottade han fram och tillskillnad ifrån henne lät han sina känslor lysa igenom. ”Snarare naiv. Ifall du tror att någon av dem, av oss”, rättade han sig själv, ”är oskyldig så kan jag informera dig om att ingen av oss är oskyldig.” Det var sant. Han visste inte vad hon hade genom gått. Han visste inte vad någon av de andra genomgått men han visste att ingen av dem var oskyldiga. ”Ingen.” Han gjorde en paus, lutade sig bakåt emot jeepen, slöt ögonen och drog in ett djupt andetag innan han öppnade dem igen. Det hade inte varit fel med smärtstillande men han sparade det hellre, ifall hon fortfarande var villig att dela med sig. Han visste att det skulle bli värre innan det blev bättre.
”Lagen”, fnös han till mest för sig själv. Var det ett skämt? ”Doc, dina känslor får dig inte att se vad som är rätt eller fel. Snarare får de dig att inte se sanningen bakom dem. Tänk”, han tog ett steg närmare henne och petade henne i pannan med sitt pekfinger, ”vad tror du dem hade gjort emot Aravis? Oh, jag glömde att du endast bryr dig om din sort.” Det sista spottade han fram trots att han visste att det var lågt. Hon hade trots allt försökt att rädda alla skadade rena människor och andra. ”Tänk”, upprepade han men tog den här gången ett steg ifrån henne istället. Hur lång tid hade passerat sedan de gett sig ifrån de andra?
”Om något så litar jag på att du inte medvetet skulle sätta någon av de”, han nickade lätt emot hållet de kommit ifrån, ”i fara. Men det är precis det du har gjort. Det kanske var okej så länge du var ensam men du behöver börja använda vad du har innanför pannbenet för annars kommer du, även om du inte vill det förråda din egen sort och få antagligen en eller alla av oss döda.” Han avskydde termen egen sort.
Han började vända sig om men insåg att han inte var färdig. ”Och ifall du förväntar dig att jag inte tänker göra vad som krävs oavsett så misstar du dig. Och inget du gör eller säger kommer att ändra det.”
Hans huvud hade börjat värka. Hade hon pratat om handlingar inte var allt man var? Eller hade han bara inbillat sig den delen?
”Jag behöver det här. Och så länge jag har något att vinna, kan du lita på att jag inte kommer att hugga dig i ryggen. Du vet vad de säger, en fiendes fiende är din vän.” Han var inte riktigt helt säker på att det var så man sa det men han brydde sig inte så mycket om det för tillfället. ”Så i retur, kan jag lita på att du inte kommer”, han gjorde en gest över sin hals vilket indikerade vad han menade.

Återblickar på alla svettiga nätter, skrik mitt i natten, slag över ansiktet, tortyren, skuldkänslorna, alla gånger hon spytt över något och torkat bort det medan rädslan kändes i hela kroppen, alla nätter fyllda med tårar istället för sömn... Allt kom tillbaka på en sekund och hon förlorade helt kontrollen.
Illamåendet slängde sig över henne så kraftigt att han lika gärna kunde ha knäat henne i magen och hon tog ett steg tillbaka, helt blek och med tårar rinnande nerför kinderna mot sin vilja. Nej, undan. Bort med minnena. Bort, bort, bort. Tryck ner de i samma hål de alltid var i. Hon försökte om och om igen men hans ord hade varit alldeles för hårda. Och när han rört vid henne hade hon ryckt till som om han skulle slå henne som så många personer tidigare gjort. Fan också. Han hade lyckats få gamla sår att blöda igen.

Naiv. Ordet hängde bara där i luften, nästan lika fysiskt som händerna som tvingat henne upp på bäddar, eller mot väggar, eller ner mot golv, eller ner på stolar.
Klart som fan att hon var naiv. Annars skulle hon ha skjutit skallen av sig tidigare. Han kanske hade något att vinna på det här, men hon överlevde inte utan sin lilla bubbla. Visst, hon var inte precis oskyldig, men tanken på att någon som Emory skulle skjuta henne för det hon tvingats till att göra så att hennes syskon inte blev av med ett finger eller två... Att han skulle ha rätten att ta ifrån hennes liv när hon inte skulle gjort sig skyldig till brotten ifall hon inte varit tvungen...

Hon svalde ner det som höll på att komma uppför halsen och torkade ilsket bort tårarna. "Vad sägs om att du tänker istället? Har du tänkt på att jag kanske behöver den naiva sidan av mig för att kunna överleva? Kan du ens tänka dig hur det är i värld där folk inte visar sina känslor och sedan jag, mitt i allt, bubblande av känslor och vet inte hur jag ska hantera dem. Jag behöver det du kallar 'naivitet' för att inte låta panikattackerna mitt i natten förstöra mitt liv och istället jaga världsledare istället! Jag behöver se på den där flickan som oskyldig, för hur annars ska jag se mig själv som oskyldig när mitt uppdrag är att döda alla skyldiga? När allt i hela min kropp säger åt mig att döda alla skyldiga, alla i min väg, alla som jag fått i uppdrag, och att jag ska njuta av det trots att jag inte kan? Ska jag bara gå runt och skjuta varenda genmanipulerad och soldat jag ser och sedan skjuta mig själv? Du kommer aldrig förstå, för du slipper all förvirring i en annars simpel situation. Du... Emory..." Hennes sista ord var endast ett bedjande, för mer kom inte innan hon rusade fram till ett träd, böjde sig och tömde det lilla hon hade i magen. Hon kunde höra hennes egen röst klinga i huvudet. Desperat. Idiotisk. Gnällig. Svag.

Misslyckad.

Hon torkade bort tårarna och spottade i marken innan hon vände sig om, kastade en av bilnycklarna till Emory och vände sedan om tillbaka mot resten. Hon kunde inte se på honom. Hon... Fan också, det hade inte varit meningen att börja känna igen. Hon borde ha slagit till honom istället för att ha börjat tala med honom.

Allt verkade så himla simpelt i Emorys värld, men känslor innebar inte bara lycka och sorg. Det innebar panik, ångest, deprimerade tankar och oro. Oro som gnagde sig in ända till benmärgen och fick henne att sluta tänka klart.
När hon var framme vid Aravis och resten så hade hon inte tårar kvar i ögonen och hon hade slutat skaka. Men, en blick från Daniel och hon visste att han förstod vad som just hänt - eller åtminstone vad som just hänt henne. De hade delat tält i tre dygn och självklart hade hon haft mardrömmar då. Han hade också haft dem. De hade sett en liten del av sig själva i varandra den gången, och därmed vunnit varandras förtroende.

"Jag bad er att inte döda varandra", stönade hon och såg från Dakota till Daniel, sedan Aravis. "Vad har hänt?" Hon kunde andas lättare nu. Hon slapp paniken som kramat åt hennes hjärta och fått henne att spy. Hon hade till och med lyckats skjuta undan minnena.
Sedan tittade hon runt för att skymta kvinnan vars namn hon inte visste och Mina.

Gwen såg irriterat upp på Mina när hon istället för att hjälpa till gick och satte sig på en stol. Kunde hon dra ner ett tält själv med sin skada kunde hon lika väl hjälpa till med det tältet de behövde.
"Dryga, självupptagna...", började Gwen muttra för sig själv. Hon hade aldrig tidigt känt behovet av att uttrycka sina känslor högt, men något hade förändrats. Hon behövde det utloppet. Men hon avbröt sig när Mina reste på sig och började vandra runt och kolla soldaterna. Det verkade som hon sökte igenom dem efter vad Gwen hoppades var identitetsbrickor.
När Mina haltade tillbaka till sin stol tomhänt reste sig Gwen upp och satte händerna i sidorna. Hon spände blicken i den yngre kvinnan.
"Nå?" sa hon kallt. "Tänker du hjälpa till eller inte?" Hon tog några steg närmare Mina så hon stod precis framför hennes stol och såg ner på henne med en nedlåtande blick.
"Kan du vandra omkring som en annan idiot med din skada kan du hjälpa mig med tältet"
Gwen kastade en blick runt om i gläntan. En bit bort låg en död kvinna med samma hårfärg som Mina. Gwen klampade bort till henne och fiskade upp den döda kvinnans identitetskort. Det var inge vidare lika Mina, men det var bättre än ingenting. Hon gick tillbaka till den yngre kvinnan och kastade kortet i ansiktet på henne.
"Här", sa hon kort. "Det är bättre än inget. Hårfärgen stämmer i alla fall". Sedan vände hon ryggen mot Mina och klampade bort till tältet igen. Hon förväntade sig att Mina skulle följa efter.

"Dumma,jobbiga....!" Muttrade hon ut mot den kyliga kvinnan.
Mina var faktiskt inte döv. Tvärtom. Nog hade hon hört kvinnans förolämpningar.
Men långsamt gick Mina bort mot den kyliga kvinnan för att hjälpa till.
Hon hoppades att hon inte hört hennes muttrande.
Mina ville inte ha bråk, det var inte lämpligt just nu.
För att få undan onödiga tankar frågade hon:
"Vill du tala om ditt namn,eller är du för envis för att tala om det?"
Mina vände sig sedan mot sin stol.
Där kortet fortfarande låg kvar.
Skulle hon ta det?
Jo.... Det skulle hon. Men inte nu... Sen.
Hon vände sig om igen och började plocka ner tältet.

Gwen fnös högt över Minas kommentar om hennes namn. Hon kastade en kylig blick mot den yngre kvinnan.
"Ingen har brytt sig om att fråga om mitt namn, och namn kan vara farliga saker, Mina Saw", sa hon med ett nedlåtande leende. "Rätt namn i fel händer kan innebära fara som den som bär namnet. Ta Aravis till exempel. Det är många som vill lägga vantarna på henne, men så länge hon håller sig anonym har hon det lättare att undkomma"
Hon fnös ut ett skrattande läte. Hon älskade att känna att hon hade kunskap som ingen annan besatt. Hon älskade att känna att hon hade makt.
"Men om du måste kalla mig något så kan du kalla mig för Gwen", la hon till med ett leende som inte var det minsta varmt eller vänligt.
Hon började vika ihop tältet, så de sedan kunde rulla ihop det i en hård rulle för att kunna frakta det. Hela tiden såg hon sig misstänksamt om. Det skulle kunna komma fler soldater när som helst.
"Håll öronen öppna", befallde hon Mina. "Vi vill inte bli överraskade av några fler soldater"