Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

OMG vad jag har missat MASSOR!!!

Men allvarligt talat... jag vet inte ens vad jag ska säga... Mina ord flög ut genom fönstret och försvann för jag tycker bara att det är så hemskt alltihop. Hjärtat blöder för stackars Penelope, och jag hoppas att hon lyckas återhämta sig. Och att Severus inte gör något dumt. Och omg vad jag längtar tills nästa kapitel!!


Du är bäst!

Men jisses! Tack fina du för en sådan söt kommentar!

Så glad att du längtar efter nästa kapitel!
Hoppas att du kommer tycka det är bra!

Ja nu är du ju inte inne längre Nordanhym, men jag kommenterar ändå så att du kan lägga upp nästa kapitel- när du är inne

(SÅ BRA!)

Nu måste jag har du awsomeiga ff skrivare

HEJ FINISAR!!!
Det har varit totalt kaos senaste tiden men nu ska ni äntligen få nästa kapitel och det är lite längre än de senaste för att gottgöra den alldeles för långa väntan ni fått utstå! Hoppas innerligt att ni ska tycka om det och att ni inte är allt för upprörda över den långa väntan nu när det är så spännande ♥

Kram på er! ♥




~Kapitel 12~

Jag vaknar med ett ryck, ett skrik skjuter upp ur mina lungor, genom min strupe och ut ur min mun. Jag vet inte vart jag är. Min kropp värker min arm skriker av smärta och allt är suddigt omkring mig. Solen skiner in och bländar mig med sitt starka ljus.
”Penelope, schh, schh. Du är hemma. Du är i vår säng.” hör jag Severus mjuka röst säga medan jag ser mig vilt omkring från golvet i vårt sovrum. Severus är redan vid min sida. Mitt hjärta skriker efter honom. Innan han ens hunnit huka sig ner helt har jag slängt mig om hans nacke, rakt in i hans famn, trots att min kropp skriker i protest av smärtan som strålar. Severus sätter sig lite klumpigt ner med mig panikartat klängandes om hans hals.

”Sev... Åh Severus. Jag trodde- jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen!” halvt gnyr jag ut mellan mina flåsande ytligt dragna andetag. Mitt huvud snurrar och jag känner mig halvt levande och halvt avdomnad. Känslan går inte riktigt att beskriva men jag vet att den kommer från min kropps försök att hantera den fysiska smärtan.
”Schh, sch. Du är hos mig. Jag är hos dig Penelope. Alltid.” mumlar Severus vid mitt öra. Jag drar honom till mig så hårt jag bara kan förmå. Trycker min kropp mot hans så tätt jag bara kan komma.
”Penelope, försiktigt. Försiktigt.” viskar Severus i mitt öra, han drar med sin hand över mitt huvud och jag slappnar utmattat av i kroppen. Jag snyftar mot hans axel och smärtan griper tag om mitt hjärta som en iskall hand. Jag var... Var....

Severus håller mig tätt intill medan han försiktigt reser sig från golvet med mig i famnen. Mina tårar strilar och droppar ner från min haka. Han sätter sig på sängkanten och placerar mig försiktigt i sitt knä.
”Sev, jag var så rädd. Så rädd...” mumlar jag snyftandes in i hans bröstkorg.
”Förlåt mig. Jag borde aldrig ha-”
”Nej, sluta. Jag vet vad du tänker säga men det är inte sant.” Jag fäller bak mitt huvud så att jag kan se upp på honom. Hans ögon är svarta, sorgsna. Fulla av mörker. Smärtan jag känner om mitt hjärta tar ett hårdare tag när jag tänker på att jag måste berätta för honom...

”Sev, se på mig...” mumlar jag,
”Jag älskar dig. Jag älskar dig så otroligt mycket. Du är mitt allt. Jag var rädd. Jag var rädd för att inte få se dig igen, jag vara rädd för att inte få känna dina armar om mig igen. Jag vara rädd att de redan hade...” Jag drar ett djupt andetag, min blick stadig i hans. Severus drar med sitt grova finger längs min käklinje.
”Jag var aldrig rädd för smärtan, eller att dö.” Severus lägger sitt huvud på sned och ser undrande på mig. Hans ögon mjuknar långsamt medan han ser på mig.

Jag sätter min hand, täckt av torkat blod, mot hans bleka kind. Mitt blod mot hans blod. Min hud mot hans hud.
”Jag var rädd för att leva och vara i en värld där du inte längre finns.” snyftar jag fram. Tårarna forsar ner för mina kinder och min kropp skriker. Men mitt hjärta skriker högre.
”Penelope... Jag älskar dig.” viskar Severus. Jag stirrar in i hans ögon. Långsamt börjar de brinna för mig. De utför en vild dans, bara för mig. Jag kan inte berätta... Inte nu. Jag vill bara få ha dig just nu...

Jag ändrar min sitt position så att jag kan nå upp till hans strama läppar med mina svullna. Jag tvekar inte, jag pressar mig mot honom som om mitt liv hänger på en skör tråd och det enda som kan rädda mig är hans läppar. Hans grepp hårdnar om min kropp. Min kropp skriker och vrålar vid varje rörelse men inget kan hindra mig nu. Det enda jag kan tänka på är hur mycket jag vill ha Severus. Hur mycket jag åtrår honom och hur jag vill känna att han finns här. Att detta är verkligt. Jag vill glömma att jag var gravid idag på morgonen men nu inte är det längre. Jag vill glömma att jag bar på Severus barn. Jag vill glömma vad Bellatrix gjorde mot mig. Jag vill glömma det just nu. Jag kan inte tänka på det. Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte att Severus ska veta just nu. Kanske är det chocken, jag har inte fattat ännu. Jag vet inte om jag kommer förstå... Men det spelar ingen roll nu. Inte just nu i denna sekund. Jag förlorade något jag aldrig haft, men jag förlorade inte det viktigaste i mitt liv.

Med blodiga fingrar börjar jag knäppa upp hans rock, jag stannar då och då upp för att känna hans hud mot mina skakande fingrar.
”Penelope... Sluta.” viskar han mot mina läppar när nytt blod strilar från mina nyöppnade sår. Jag tvekar, men slutar.
”Severus... Jag älskar dig. Snälla.” mumlar jag med strilande tårar. Denna gången från både rädsla och kroppslig smärta. Rädsla att han inte vill ha mig längre, rädslan över att han kommer lämna mig, rädslan över att jag kanske just förlorade mitt barn som hade varit enda fysiska kopplingen till Severus om han inte längre vill stanna hos mig efter detta.
”Schh. Vi måste tvätta av oss först och ta hand om alla skador som-” Severus slutar när han ser min arm. En lättande känsla lägger sig över mig när jag förstår att han inte alls vill lämna mig på grund utav detta.

Men jag förstår inte vad som får honom att sluta fören jag stirrar på min arm. Där, i rödblodiga såriga märken, står två ord inristade utav en kniv i en galen häxas hand.
”Smutsigt Blod...” mumlar jag och paniken sprider sig inom mig. Det känns som jag ska tappa kontrollen. Jag reser mig från Severus knä med långsamma, skakande och ostadiga rörelser medan jag förfärat skakar mitt huvud från sida till sida.
”Nej... Nej jag kan inte... Det får inte vara...” mitt hjärta börjar bulta, min puls rusar och svettpärlor kryper fram i min panna. Jag blir halvt ihjälslagen, jag får veta att jag var gravid samtidigt som jag får veta att jag förlorat barnet, jag tror att Severus är död, jag är rädd för att aldrig få se honom igen, jag blir slagen och förhäxad tills jag är gul och blå, jag står ut med den värsta fysiska smärta jag någonsin känt och den värsta psykiska smärtan jag någonsin känt, till och med värre än den då jag förlorade mina föräldrar hur jävla dumt det än låter! Va fan är det som händer?! Och nu är jag märkt för livet med det här?! Jag klarar inte detta!

Jag sliter av mig min tröja. Den blodiga tygbiten hamnar på golvet och jag stirrar på min arm. Paniken greppar tag om mig.
”NEJ!” skriker jag ut och börjar frenetiskt klösa min arm med våld. Jag kan känna hur mina naglar sliter upp min hud men Severus greppar tag om min hand innan jag hunnit klösa tre gånger.
”Penelope, schh, lugna-”
”Severus! Förstår du inte?! Hon har gjort detta! Hon har märkt mig! Hon har förstört mig för dig!” utbrister jag med sorg, panik och rädsla inom mig när tankarna om Severus ord ringer i mitt huvud. ”jag vill behålla dig som du är...”. Severus hugger tag om mina armar och ser på mig.
”Jag älskar dig. Oavsett vad. Oavsett vad så är du det vackraste jag någonsin skådat.” säger han med stark röst och brinnande ögon som dansar av heta lågor.

Jag känner hur mina knän böjer sig under mig, det är för mycket, allt är för mycket. Jag lägger mina händer över min mage och skriker rakt ut. Ett hjärtskärande skrik byggt på ren smärta och plåga. Severus böjer sig ner och sätter sig på golvet, han drar in mig i sin famn medan jag har händerna på min mage, drar upp mina knän till hakan och skriker. Jag skriker tills mina lungor är tömda på luft.
”Penelope, vad är det...? Har du så ont i magen? Vad gjorde de med dig..?” utbrister Severus panikartat med låg röst. Hans armar skakar när han håller om mig och jag kan höra hans hjärta pumpa blod frenetiskt i en ryslig fart. Jag börjar skaka och huttra, snyfta hejdlöst.
”Penelope, hjärtat, snälla prata med mig...” Jag vrider upp mitt plågade ansikte och stirrar rakt in i Severus mörkbruna ögon.
”Jag var gravid Severus...” mumlar jag och min röst spricker, min underläpp darrar och det känns som om jag ska svimma.
”Är du... ska jag...?” Severus ansikte är chockat in till en förvånad grimas. Jag skakar på mitt huvud.
”Vadå är det inte mi-” Severus slutar prata mitt i en mening, jag ser upp på honom och tårarna gör min blick suddig. Mina andetag är korta och ostadiga.
”När du säger att du var gravid så menar du att du...?” Jag nickar.

Severus ansikte faller ihop i en plågad tomhet ett par sekunder innan ilska och hat sveper in. Jag har lärt mig alla hans känslor nu, en blick och jag kan se hur han mår och vilket humör han är på. Det är både skönt och plågande ibland. Severus släpper taget om mig och reser sig hastigt från golvet. Han går fram och tillbaka i sovrummet. Jag kramar mina ben mot mitt bröst och gungar från sida till sida medan jag snyftar okontrollerat. Jag vet inte hur jag ska hantera allt som finns inom mig och omkring mig.
”Han... Hon... Mitt fel... Allt... Dum.... Helvete...” Jag uppfattar bara enstaka ord som Severus muttrar fram under sin ilska.
”Sev... snälla...” mumlar jag och ser upp på honom. Jag vill bara att han ska sitt med mig, hålla om mig och stryka bort tårarna som fortfarande rinner. Severus drar sina fingrar genom hans långa svarta hår. Hans kropp är stel och spänd. Helt plötsligt stannar han upp och ser på mig med svarta ögon. Jag drar hastigt efter andan från chocken över hans ansikte, hans blick. Jag har aldrig sett sådant hat tidigare i hela mitt liv.

Severus släpper en tår, den glider ner för hans kind och innan den hunnit droppa från hans haka har han lämnat sovrummet.
”Severus?! Vart ska du?!” skriker jag ut med flämtande andetag och hes röst. Jag kravlar mig klumpigt och skakandes upp från golvet och springer efter honom. Mina ben viker sig när jag kommit halvvägs ner för trappan. Efter det får jag panik när jag ser hur ytterdörren står halvt öppen. Allt blir suddigt och jag registrerar knappt att Severus kommer instormandes igen när jag skriker och slår omkring mig i ren panik.

Så bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jätte bra!!!!!

Äntligen!
Du skriver väääligt bra och beskrivande, och smart! Längtar redan så efter nästa kapitel!

Super bra