Nya halvgudar

Nathaniel skrattade till. "Okej då, ganska värdelöst", höll han med och blinkade åt henne. "Men tro mig, jag har sett värre. Vissa stackars vet inte ens om hur man ska hålla en båge korrekt. Du fick i alla fall iväg pilen, trots att du inte träffade, så det är något i alla fall"
Han tog ett kliv bakåt igen så han kunde studera henne och inte vara i vägen när hon skulle skjuta. Det här skottet var mycket bättre. Hon träffade till och mer tavlan.
"Helt klart", sa han när hon såg på honom. Han besvarade hennes leende. "Men om du tilllåter..."
Han gick fram och ställde sig bakom henne. Hon luktade gott och en slinga från hennes långa svarta hår kittlade hans hals. Han tog bågen ur hennes händer och spände den, fortfarande med henne mellan sina armar.
"Så här", sa han. "Ser du vart jag har siktet?"

Estelle hade ganska svårt att koncentrera sig på det han talade om. Hans armar om henne var väldigt närvarande och hon kunde nästan vibrationen mellan dem där deras kroppar möttes.
Hon drar ett djupt andetag och ser vad han talar om. Hur hon skulle tänka för att få den mer mitten av tavlan.
"Mmm" mumlar hon fram och är på väg att åter ta pilbågen då ett par busvisslingar hörs och hon hoppar till av förskräckelse.
Ett par av de som Nathaniel nämnt tidigare, de som var bra på nästan alla vapen kom emot dem. De flinade mot dem och verkade alla dubbelt så stora som hon och Nathaniel. Även om de inte verkade ha ont till sinnes verkade de på Estelle mycket skrämmande.

Nathaniel hoppades att Estelle inte skulle märka den lätta darrningen i hans armar när han kom så nära henne. Han försökte intala sig själv att han bara ställt sig så nära för att det var det bästa sättet att visa på, men ärligt talat ville han vara nära henne.
Han stelnar till när han hör busvisslingen, och han känner hur Estelle hoppar till. Han kastar en blick bakom sig och ser att det är ett gäng av Aresungarna som stirrar flinande på dem.
"Skaffa ett rum!" flinar Greg, den största och fulaste av dem.
Men en snabb rörelse lyfter Nathaniel upp pilbågen över Estelle och drar i samma rörelse fram en pil och siktar på Greg. Han hade aldrig riktigt gillat Greg, han var alldeles för korkad och för glad i konflikter. Dessutom märkte Nathaniel att Estelle inte verkade bekväm längre.
"Du är bara avundsjuk", kontrade Nathaniel. "Jag kan sätta den här pilen mellan ögonen på dig så får du nått annat att bekymra dig över"
Han visste att Greg bara retades, men Nathaniel gillade det inte för det, speciellt inte med tanke på att det gjort Estelle obekväm.
"Hey!" utbrast Greg och höll upp händerna. "Jag skämtade bara!"
"Jag vet", svarade Nathaniel. "Men se där, jag skrattar inte. Var vänligt att gå vidare"
Greg delade en blick med sina polare. "Visst. Lättstötta Apollonungar...", muttrade de när de gick.
Nathaniel sänkte bågen och vände sig mot Estelle igen. Han gav henne ett svagt leende.
"Ledsen för det där", sa han och kliade sig i nacken.

Estelle ville bara hindra Nathaniel från att skjuta, han var väl inte dum nog att göra det?
"Nathaniel." säger hon svagt och lägger en hand på hans axel medans hon med skrämd och nervös blick ser på gänget framför dem. Det lilla självförtroende hon känt var som bortblåst. Fastän hon helst ville gömma sig stod hon kvar vid Nathaniel även om hon hellre hade gömt sig bakom honom.
Hon var lättad då han inte tänkte skjuta och killen inte verkade göra något påfallande farligt innan han gick.
Hon såg på Nathaniel och besvarade svagt hans leende medans en svag rodnad sakta dog bort från hennes kinder. Det var killens ord som fått henne att rodna, att hans kommentar just var det hon tänkt på. Inte så att hon tänkt på det i den ordalydelsen, men att hon gillade att ha hans armar om sig, att ha honom så nära.
"Det var inte ditt fel precis och de skojade bara." ler hon överslätande och ser på pilbågen och sedan på Nathaniel och ler lite.
"Var rädd att du skulle vara så dum och skjuta honom." flinade hon sedan.

Nathaniel flinade till. "Att du har så låga tankar om mig", sa han och skakade på huvudet med spelad besvikelse.
"Hur gärna jag än hade velat skjuta dem så hade det inte varit bra", sa han pillade på bågen. "Jag hade säkert fått disktjänst till världens undergång". Han skrattade till, men tystnade snart och gav Estelle ett leende.
"Men nej, jag är inte så dum. Jag skulle aldrig skjuta en människa, hur dumma de än är"
Men han skulle gärna skada dem om de någonsin gjorde något mot Estelle, men det sa han inte högt. De hade för tusan bara känt varandra i två dagar, det var orimligt och ologiskt att han redan kände såhär för henne!
Han såg ner på bågen han hade i handen, innan han såg upp på henne igen.
"Vill du fortsätta?" frågade han och höll fram bågen. "Eller ska vi testa något annat?"

Estelle la huvudet på sned och såg på honom men insåg att han skämtade med henne.
"Disktjänst till jordens undergång är ändå ett ganska lindrigt straff för att ta någons liv." sa Estelle med ett snett leende och skrattade sedan åt honom, då hon föreställde sig honom diskandes till jordens undergång.
"Gör det bara inte, blir så tråkigt om du ska diska hela ditt liv." log hon och nickade sedan.
"Kan prova igen." mumlade hon och tog bågen och kastade en blick runt för att se att de var ensamma. De var åter ensamma så hon kunde spänna bågen och höjde den.
"Ska den vara såhär?" frågar hon och kastar en blick på Nathaniel.

Nathaniel nickade och tog ett steg bakåt igen så Estelle fick utrymme att skjuta. Han studerade henne när hon höjde bågen och siktade.
"Nästan", svarade han på hennes fråga. Han tog ett steg närmare henne och la en hand under hennes arm som höll upp bågen. "Höj lite", sa han och lyfte hennes arm.
"Så, testa nu", sa han och gav henne ett leende. Hon såg mycket kraftfullare ut än tidigare nu när hon stod där med bågen. Hennes svarta hår glänste i solskenet och hennes ögon var mörklila. Hon såg fantastisk ut.

Estelle nickade som tack och log hastigt då han hjälpte henne. Sedan blundade hon och drog ett djupt andetag innan hon åter öppnade ögonen och sköt iväg pilen.
Ett leende sprider sig över hennes läppar och det glittrar i ögonen då hon ser var den hamnar. Den hamnade nästan i mitten. Utan att säga något tar hon en ny pil och skjuter igen och ännu en gång. Hon är djupt koncentrerad som om det nu bara var hon och tavlan. Tillslut hamnar den i mitten och Estelle ler glatt.
"Titta där." ler hon lätt och kastar en blick på Nathaniel.
"Snyggt va?" flinar hon och kommer fram till honom som om hon ville krama om honom av glädje men gör det inte.

"Mycket imponerande", sa Nathaniel och applåderade. Han log brett mot Estelle.
"Det kanske kan bli en hyfsad bågskytt av dig ändå", la han till med ett flin och blinkade åt henne.
Sedan drog han fram sin egen båge och satte snabbt en pil i hennes pil mitt på tavlan. Pilarna darrade till, men ramlade in ner.
"Ledsen, var tvungen", sa han och skrattade till. Estelle fick honom att vilja visa sig på styva linan och visa vad han kunde. Han rodnade lite lätt när han insåg vad han gjort. Sluta fåna dig, sa han åt sig själv.
"Vill du fortsätta öva med pilbågen?" frågade han. "Eller ska vi gå vidare?"

Estelle bugade lätt åt hans applåder och flinade roat.
"Tackar, tackar." log hon roat åt hans beröm men slutade att le då han sköt en pil i hennes. Hon visste inte vad hon skulle säga. På något vis blev hon irriterad av att han skulle visa sig bättre än henne när de båda visste att han var det. Men hon var också imponerad av det hela.
Hon skrattade dock till och log snett.
"Jaha, du var det." flinade hon till och lipade åt honom, men skakade på huvudet åt hans fråga.
"Vi kan gå vidare, det måste ju finnas något jag kan klå dig i." sa hon på skämt och blinkade åt honom. Men hon menade det, något hade förändrats med henne hon hade fått en annan attityd än tidigare.