En magisk romans

Vad fina ni är som läser och gillar. Tycker dessutom om era shippar. Siriza? Azirius? Bestäm ni! Här har ni i alla fall nästa del

KAPITEL TRETTON: UPPVAKNANDET
DEL TRE

Sarahs perspektiv

När jag besöker Aziza för andra gången är det morgonen efter att allt hände. Draperiet runt hennes säng är fördraget, men jag kan höra ljud där inifrån. James ligger och pratar lågmält med en rödhårig flicka som sitter på knä bredvid hans bädd och Sirius sitter på sitt överkast och tar på sig sina kängor.
"Tjenare Sarah", säger han vänligt och också James och flickan ser upp och ler mot mig.
"Hej", säger jag och går förbi James säng mot Sirius. "Är hon okej?"
"Jag mår bra", hör jag Azizas röst säga bakom draperiet. "Jag byter om bara."
"Okej", säger jag och slår mig ner på Sirius säng. Så fort jag satt mig bredvid honom inser jag att jag är fruktansvärt obekväm i situationen. Varför befinner jag mig bredvid Sirius Black? Vad har jag att säga honom som är intressant? Det blir tyst en liten stund, och det enda som hörs är en hostning från en säng längre bort i sjukhusflygeln. James påbörjar sitt samtal med flickan igen.
"Jaha... Ehm... Hur går det med quidditchen nu då?", frågar jag Sirius. Jag är intresserad av quidditch, men jag känner mig ändå ute på djupt vatten. Tänk om de säger något jag inte förstår och dumförklarar mig?
"Vi åker på storstryk", säger Sirius ", men det ska vi väl ta och vända. Eller hur Tramptass?" James tystnar mitt i en mening och flinar.
"Jag hörde inte vad du sa, men jag håller nog med som vanligt", säger han med ett leende, och jag kan höra Aziza skratta till bakom draperiet. Jag ser tillbaka på Sirius, som ler och ser upp från sina skosnören. Jag tittar noga på hans ansiktsdrag. Hans näsa är rak och jag kan se att hans ögon är väldigt ljust blå bakom ett par av hans lockar som fallit ner i hans ansikte. På det hela taget så kan jag förstå att Aziza inte har något emot att se på honom. Däremot är jag fortfarande rädd att han kommer såra henne, för jag har svårt att tro att Sirius har varit särskilt seriös när han träffat tjejer tidigare. Inte för att jag kan se skillnad på vad som är seriöst och vad som inte är det, trots att jag gärna vill tro att vad som finns mellan mig och professor Zarco är just det.

Bra!!

KAPITEL TRETTON: UPPVAKNANDET
DEL FYRA

Sarahs perspektiv

Draperiet öppnas, och Aziza kommer ut iklädd sin skoluniform. Hennes hår är återigen lockigt och stort, och som vanligt är hon strålande vacker.
"Jag har nog aldrig varit med om att någon bytt om så länge", säger Sirius och ställer sig upp. Hans ansikte har lysts upp med ett stort leende. Jag sitter generat kvar, för jag har svårt att veta riktigt hur jag ska reagera.
"Jag skulle vilja se dig släppa ut etthundra, iskalla flätor på under tio minuter", svarar hon och går fram mot oss. Aziza ser trevande på mig. "Hej", säger hon med ett litet leende, men jag möter inte hennes blick. Jag kan inte glömma bort hur det var att se hennes kropp flyta på vattenytan och känna att allt var mitt fel. Att jag hade dödat henne.
"Hej", svarar jag. "Förlåt." Stämningen blir tung så fort sista ordet vidrör mina läppar, och James och flickan slutar prata igen för att se på mig. Jag är rädd för att Aziza inte ska godta min ursäkt.
"Allt var lika mycket mitt fel", säger Aziza. Jag ställer mig upp, går fram mot henne och ger henne en kram. Det känns som om jag vill börja gråta, men jag vet samtidigt att det inte är något bra alternativ framför James, Sirius och en för mig nästan helt okänd flicka. Därför ler jag bara ett fånigt stort leende. Jag och Aziza är vänner igen.

??

Jag fick dela upp kapitlen för att de inte skulle bli för långa

Aj lajk lång kappitell

Så awesome♥!

Älskar hur du skriver!!!

KAPITEL FJORTON: ALLT HÄNDER AV EN ANLEDNING
DEL ETT

Sarahs perspektiv

Jag lägger skolväskan på sängens överkast, ser mig snabbt i den lilla spegeln som sitter på väggen bredvid utgången, ler mot min egen spegelbild och går sedan ut. För en gångs skull känns inte mitt hår tungt och flottigt, och det känns som om jag skulle kunna klara vad som helst just idag, och jag ska börja med professor Zarco. Jag går ut ur sovsalen, och ut genom uppehållsrummet. Jag träffar människor som verkligen ser på mig när jag går ner för trappor och genom korridorer. För ett par veckor sedan hade jag trott att anledningen var för att jag såg konstig ut, men idag känns det inte så. Någon vänder sig om efter mig, och tanken slår mig att det kanske är för att jag faktiskt är snygg. Bara det att Aziza och Remus vill vara mina vänner bevisar att någonting jag gör är bra. Antagligen skulle jag inte ha sådana fantastiska vänner om jag inte själv var just fantastisk, eller åtminstone något åt det hållet, även om jag fortfarande inte kan förstå att Aziza vill vara min vän.

Jag är helt uppslukad av mina tankar, och märker inte av att mina ben verkar röra sig per automatik. Inte förrän någon kommer ut från en dörr till höger och går rakt in i mig. Det gör lite ont i axeln precis när han slår i mig, men när jag ser vem det är skiner jag upp.
"Hej, Remus."
"Hej", säger Remus. Han har mörka ringar under ögonen, och ser mycket tärd ut.
"Hur är det?", frågar jag. Jag behöver inte fråga vad som har hänt, för jag vet det redan. Han har antagligen förvandlats i natt igen.
"Så där", erkänner han. Jag kan se att han inte vill prata om det. Remus lägger undan den prydliga, ljusbruna luggen så att den inte täcker hans ögon. "Förlåt för att jag stötte in i dig så där. Varför hade du så bråttom?" Jag kan se att Remus blir nyfiken, men jag rycker bara på axlarna.
"Jag skulle bara upp till professor Zarco. Betygssamtal du vet."
"Jaha", säger Remus. Han låter en aning besviken, kanske till och med ledsen. Är det möjligt att han vill spendera eftermiddagen tillsammans med mig? Jag skjuter genast bort tanken. Varför skulle han vilja vara med mig när han har Sirius, Peter och James?
"Var är dina vänner?", frågar jag. "Ni brukar ju alltid hänga ihop."
"Jag skulle kunna fråga dig detsamma. Jag gissar att Sirius är på samma ställe som Aziza, och James... Tja, han skulle kunna vara var som helst. Han är säkert och visar upp någon cool quidditchfint för någon eller något annat där han kan visa hur bra han är." Jag ser förvånat på Remus. Jag har aldrig hört honom låta så bitter förut. Jag inser att det kanske inte är bara på grund av förvandlingen han ser trött ut.
"Vad är det, Remus?" Jag lägger min hand på hans arm. Jag är inte så mycket kortare än honom jämfört med hur det är med andra killar. Det blir tyst ett par sekunder medan han verkar fundera på vad han ska svara.
"Inget", säger han sedan vresigt. "Det är ingenting. Jag är bara så trött på... allt." Det är allt han säger, sedan går han förbi mig i korridoren och jag ser efter honom som ett frågetecken. Vad är det som försiggår?

Så himla bra!!!