Piraternas fånge(PRS)

Monas blick mjuknade också då han gav motgiftet. "Tack" mumlade hon och såg på honom en stund. Det slog henne hur stilig han var, hon hade tänkt på det förut, men aldrig så här...Hon log svagt innan hon tillslut slöt ögonen.
Hon kände sig så hemskt trött och svag. Hon orkade inte röra sig ordentligt. "Seamus..." mumlade hon innan hon var påväg att somna till, eller snarare tuppa av igen. Carl kom fram igen även fast hon inte talat till honom. "Snälla se till att inte bli hängd.." mumlade hon vidare innan hennes andning saktade ner och hon var sovande. Carl strök undan hennes hår och såg sakta upp på Seamus med ogillande blick.

"Vad har jag gjort nu?" Frågar Seamus Carl och korsar armarna.

Fowl suckar av lättnad samtidigt som kaptenens andning blir normal. Oavsett om han vill erkänna det eller inte hade det varit väldigt, väldigt olyckligt om skeppet förlorat sin kapten.
"Oavsett vad det är du gjort, Seamus behöver både kapten och Mona vila så om ni skulle kunna gå ut och ge mig lite plats." Säger Mortimer innan Carl hinner svara och Seamus lyder... ofrivilligt. Väldigt ofrivilligt. Han går så långsamt ut med Carl i följe att det är sorgligt. När de äntligen går ut så finner Mortimer sig själv med att röra vid kaptenens hår. Han suckar djupt, om det skulle vara så väl att han träffat kaptenen för mycket länge sedan när hon fortfarande var en vanlig dödlig och han... oskyldig. När kaptenen mumlar till slutar Fowl genast dock, inget han kan göra åt det.

Carl skulle just säga något då Fowl sa åt dem att gå ut. Han såg ut att vilja protestera, men suckade bara och tog sig ut med Seamus. Han ville inte lämna Mona. Han såg sedan irriterat på Seamus igen. "Jag förstår inte varför hon är så snäll mot dig, du förtjänar det inte. Du sårade henne, och det är säkert ditt fel nu att hon blev skadad nu!" sa han argt. Det var rätt så uppenbart att Carl gillade Mona, som sin herre och också som sin vän.

"Du beter dig som om hon är en porslingsdocka. Hon är inte det och du agerar som om hon måste bli vaktad varje sekund av sitt liv. Har det aldrig slagit dig att hon klarar mer än vad du tror?" Frågar Seamus till svar och suckar ljudligt och irriterat. Båda tystnar och glor ilsket på varandra.

Dagarna som följer är ovanligt lugna, Fowl tar hand om patienterna och skeppet rör sig mot sin destination i rask takt. Det var kväll och Seamus var ovanligt nog ensam vaken i Fowls hytt. Seamus vakade över Mona, kaptenen låg i sin egen hytt och Fowl var där och tog hand om henne. Carl hade somnat sedan länge och låg på golvet i ett hörn och mumlande osammanhängande.

Mona hade inte varit vaken mycket under de senaste dagarna. Bara då Howl väckt henne för att ge henne mat och vatten. Det var mest soppa hon fick då hon ofta var så trött att hon knappt visste hur hon skulle äta. Hon var inte sämre direkt, men behövde vila för att läka.

Men den kvällen Seamus var ensam vakt, hon vaknade faktiskt upp själv. Hon vred på sig och mumlade något innan hon sakta slog upp sina blåa ögon. Hon såg först förvirrad ut, innan hon mindes allt. "Varför kunde jag inte få vakna på dagen då någon var här?" mumlade hon innan hon vred på huvudet och fick syn på Carl. Hon log svagt innan hon vände huvudet åt andra hållet och såg Seamus. Hon log än. "Seamus" sa hon med lätt hes röst då hon inte talat på flera dagar.

"Hej." Mumlar han och tar sig genast närmare. Han har den där plötsliga glimten av oroad glädje i ögonen. Han är glad över att se henne... se henne vaken. Han brukar inte få vara kvar här inne speciellt länge. Idag hade han bara tur. Han tar på vana stöd på britsen vilket betyder att han lägger sina händer bredvid hennes men inte så han rör dem. Fast det hade varit en hemsk lögn om han inte tagit sin chans i att hålla hennes hand när han försökte väcka henne. Han skulle aldrig erkänna det själv, mestadels för att Carl skulle mörda honom då.

Mona log mot honom då han kom närmare. Hon såg en aning nyvaken ut, men faktiskt inte trött. Hon hade för en gångs skull vaknat själv, hon hade fått den viktigaste vilan nu. Hon kände värmen från hans händer nära hennes. Trots att hon hade en tjock filt på sig frös hon nästan. Hon försökte sätta sig upp men sjönk bara ner igen. Fowl hade varit snäll nog, men hjälp att Carl att tvätta henne då det behövts och även fixat så hennes hår låg utrett run hennes huvud. Hon hade en enkel ljusgrå klänning på sig som var enkel att öppna så Fowl kunde ta hand om såret enklare. "Du är så varm" mumlade hon till Seamus och flyttade sin hand utanför täcket till hans och kramade svagt om den. Hon mötte hans blick och log svagt. "Jag förstår inte hur jag kan frysa, jag har legat under den här filten i dagar...". Hon kände värmen från resten av hans kropp på avstånd, hon visste inte riktigt varför, men hon fick en lust att krama honom, få hans värme och...Hon ville ha närhet. Doktorn var nära henne hela tiden, men han gjorde bara sitt jobb, och Carl blev för jobbig ibland. Hon ville kunna krama någon hon kände att hon gillade.

"Du kanske har fått feber." Säger Seamus oroat... tröttheten gör något åt hans vanligtvis kalla humör samt den oron han känner. Han reser sig utan att göra något för att hon ska släppa hans hand och lägger den fria handen på hennes panna för att känna efter. Något han inte märker är hur nära han kommit henne för att undersöka det. Faktum är att han hamnat precis ovanför henne. Han är bara mer orolig för om hon har feber eller inte och bryr sig inte om att han hamnat i princip ansikte mot ansikte med henne.

Mona nickade sakta. Det kanske var det. "Jag tror Fowl sa att det var normalt att frysa då man förlorat blod" mumlade hon. För det hade hon gjort en del även om det inte varit så farligt. Hon märkte inte hur nära han kommit fören han la handen på hennes panna. Hon mötte hans blick, hon kunde känna hans andedräkt, hans värme och hon kunde se varje liten detalj i hans ansikte. Hon frös än, och viljan att vilja krama honom var starkare. Så försiktigt släppte hon hans hand och la försiktigt armarna om honom för att få värme. "Jag kanske har feber, men du är ändå varm" mumlade hon upp till honom. Det märktes att hon var sjuk, hon verkade inte ens reagera själv på att hon kramat honom, även om hon hade en bubblande känsla i sin mage. Hon sakta sig sakta upp och fortsatte krama honom ochh oppades han inte skulle släppa. "Jag har saknat att krama folk, mina föräldrar.." mumlade hon.

Seamus kramar om henne när hon kramar honom... det känns bra... rätt. Samtidigt så gör det honom ledsen att höra hennes mumlande uttalande. Han kan förstå det till viss del. Inte helt, men han förstår att man kan sakna det. Det känns bra, det är liksom en sugande känsla av värme i hans mage och han vet inte vad han ska säga. Ska han säga något om att det kommer bli bra? Han vet inte ens om han överlever när kaptenen återhämtat sig. Det skulle förvåna honom... samtidigt som det inte skulle göra det... kaptenen är så oförutsägbar när det kommer till saker som de här.