The one that got away

Andrew nickade sakta. Han förstod att hon inte ville gå ner, efter vad han gjort. "Det är okej, jag klarar det" sa han, men mest för att övertyga sig själv. Han tog hinken och allt och gick vidare ner i källaren, slog på ljuset och så sig tyst om. Han började darra igen, källaren var en känslig plats för honom.

Saphira visste att hon lämnat honom åt sitt öde, men hon klarade det verkligen inte. Det var som om något tog emot, det blockades i hennes inre och hon fick knappt fram med luft.
Tyst gick hon åter upp och började diska som hon lovat.

Andrew började städa tillslut och gjorde det långsamt. Han försökte hålla allt inom sig och han hade kommit en bra bit då det inte gick längre.
Han tog en av knivarna från väggen och satte sig på golvet och började. Det var bättre att skada sig själv än andra. Tillslut droppade blodetvfrån hans armarvoch han kröp ihop på golver och snyftade.

Saphira diskade och torkade allt. Hon ställde disken i skåpen och torkade bänkarna efter sig. Sedan var det bara att vänta på att Andrew skulle dyka upp, men han dröjde.

Andrew kom tillslut upp. Han hade dragit ner ärmarna så det inte syndes och hade en tom block. Han lämnade städsakerna i badrummet och tog sig till köket. "Tack att du diskade" mumlade han och satte sig ner.

("En tom block"?? O: )

Saphira vände sig om mot honom och log svagt.
"Hur är det?" sa hon med oro och studerade honom. Hon var rädd att hans gamla jag skulle ha återvänt.

(Blick, menar blick xD)

Andrew log inte tillbaka. "Jag vet inte, hemskt antar jag.." mumlade han och drog sen upp sina ärmar. "Jag gjorde som du sa...Det är bättre att göra illa mig själv än andra" mumlade han och såg ner.

(Okej xD)

Saphira stirrade på honom och blev stum för ett ögonblick.
"Åh." fick hon tillslut fram och bet sig plågat i underläppen. Hon tog kökshanduken som hon bar på och lindade om hans armar innan hon milt knuffade ner honom i soffan.
"Jo, jag sa så, det är bättre." sa hon tvekande, hon kunde inte läxa upp honom då hon inte var bättre själv.
"Gör det inte till en vana bara, det är ett rent helvette." sa hon mjukt och smekte hans kind.

Andrew lät henne linda om och föll ner i soffan. Han verkade inte bry sig om att han gjort illa sig själv, det gjorde ont men han älskade att se det vackra röda blodet.
Då hon smekte hans kind såg han upp på henne igen. "Varför är du så snäll mot mig? Jag förtjänar det inte...." mumlade han och mötte hennes blick, hennes ögon var så vackra och vänliga.

Saphira satte sig gränsle över hans ben, inte i något sätt att förföra, mer av vänlighet och omtanke.
"För att du har varit det mot mig. Du gav mig mat, värme, tak över huvudet, räddade mig och jag fick pengar. Andrew, jag klarar inte av att sköta mig själv. Du hittade mig däckad i hallen, det är vardag för mig." sa hon lågt och såg in i hans ögon.
"Sedan om jag får säga det, klarar du inte heller att sköta dig." sa hon och såg på honom med allvar.