Våga erkänna!

Gud va bra, meraaaa

Kapitel 26
Anthony stryker mig sakta över huvudet. Jag snyftar och torkar bort en tår.
- Hon har aldrig sagt sådär till mig förut.
- Jag är säker på att ni kommer bli vänner igen, tröstar han och håller om mig lite tajtare.
Han vet inte hur fel han har. Det är uppenbart att han inte känner Daphne som jag gör. Jag skakar på huvudet.
- Du skulle ha sett blicken hon gav mig. Om den blicken hade varit en trollformel så hade den varit en utav de oförlåtliga.
Anthony skrockar lågt.
- Tro mig, innan du vet ordet av så kommer ni vara vänner igen. Vad var det ni bråkade om igen?
Jag blinkar.
- Hon ansåg att jag tjatade på henne om att skaffa pojkvän.
Han nickar och tror på mina ord utan någon som helst aning om att jag precis ljög honom rakt upp i ansiktet. Om man tänker efter så tjatade jag faktiskt på henne. Kanske inte om att hon skulle skaffa pojkvän men jag tjatade lite, tror jag. Jag kunde i alla fall inte berätta för Anthony varför jag och Daphne bråkar. Om han får veta att Draco var killen som jag kysste, en kille som jag umgås med dagligen, så vet jag inte riktigt hur han skulle reagera. Jag är säker på att det inte skulle sluta särskilt bra. De elever som passerar oss i korridoren där vi sitter tittar inte ens åt vårt håll. Nu när vi har varit tillbaka på Hogwarts i snart en månad så är mitt och Anthonys förhållande inte något intressant att prata om längre. Vi är som alla andra par. Bakom en grupp med förstaklassare kommer Draco gående. Hans vitblonda hår är rufsigt och en del av hans skrynkliga tröja är i stoppad i jeansen. Tecken på att man har klätt på sig i brådskan om att komma iväg. Det syns att han har sprungit eller i alla fall skyndat sig. Kinderna är lite lätt rosa och jag kan se hur hans bröstkorg snabbt höjs upp och ner.
- Blaise berättade precis vad som hänt. Är du okej? frågar han ivrigt.
Jag rätar mig sakta upp. Det är då Draco inser att Anthony sitter intill mig. Han harklar sig och hälsar med en nick.
- Anthony, hej.
Anthony hälsar också med en nick.
- Hej.
Sen säger vi inget mer. Jag låter mig blick flacka mellan de båda killarna. Draco står med händerna i framfickan och gungar fram och tillbaka. Stämningen är lite obekväm. Anthony drar bort sin arm och harklar.
- Jag kanske ska gå också får ni prata.
- Är du säker? Jag menar, jag vill ju inte störa eller tränga mig på, säger Draco.
Lite för sent för det kanske. Anthony skakar på huvudet.
- Det är lugnt, säger han och vänder sig till mig. Vi kan ses lite senare sen.
- Okej. Lovar du?
Han ler ett snett leende och nickar samtidigt som han lutar sig sig närmare mig. När vi har kysst varandra och jag öppnar mina ögon kan jag i ögonvrån se hur Draco generat och obekvämt tittar bort. Nu får han känna hur det känns för oss andra när han och Pansy byter saliv. Och då kysser jag och Anthony inte varandra lika länge som de gör. Anthony hinner knappt gå iväg innan Draco sätter sig på hans plats.
- Blaise stormade in i sovsalen och berättade vad som hänt. Han sa att ni gick ut men att du kom tillbaka in med tårar i ögonen för att sedan försvinna ut igen. Vad hände?
Jag tar ett djupt andetag.
- Jag berättade för henne att du och jag kysste varandra.
- Shhh! Inte så högt. Folk kan höra dig.
Med en snabb blick tittar jag mig omkring. Visserligen är det folk i rörelse runt oss men ingen som är nära nog för att höra vad vi säger. Draco tar tag i min hand och drar upp mig från bänken. Diskret drar han mig genom korridoren och stannar fram för en dörr. Efter att ha undersökt att klassrummet är tomt så öppnar han och nickar åt mig att gå in. Jag sätter mig på en utav bänkarna och Draco stänger dörren.
- Så, du berättade alltså för Daphne om vår kyss. Får jag fråga varför du berättade?
- Vi pratade om vår första kyss. Daphne hade precis sin med Blaise och jag kände att jag inte kunde undanhålla för henne att Anthony inte var den första killen som jag kysste.
Det tar ett par sekunder innan Draco verkar inse vad jag precis sa.
- Var jag din första?
Han sträcker på sig och skjuter ut sin bröstkorg lite extra när han säger det. Jag himlar med ögonen.
- Du behöver inte bli så kaxig. Behöver jag påminna dig om att vi båda två har någon annan och att vi var överens om att kyssen inte betydde någonting?
Mina ord är en nål och Draco är en ballong. Han sjunker ihop.
- Så det var inte någon bra första gång, muttrar han.
- Jag tänker inte ta den här diskussionen Draco. Herregud! Det är inte särskilt lämpligt. Som sagt, kyssen betydde ingenting, säger jag och skrattar.
Egentligen vet jag inte varför jag skrattar. Men jag vet inte heller vad jag ska göra annars. Bara det att vi ens sitter ensamma i ett klassrum och pratar om det här får mig att bli förvirrad. För bara några veckor sedan så bråkade vi.
- Ja, du har väl rätt. Men vänta, sa du att Daphne och Blaise kysste varandra?
Jag himlar med ögonen. Det tog tid innan han kom på det. Efter en suck berättar jag om hur Blaise retade Daphne och hur hon till slut kastade sig över honom.
- Man missar väldigt mycket när man tillbringar sin lediga tid inne i sovsalen, tillägger jag.
Draco grimaserar.
- Nu när du har pojkvän så kommer du också…hålla till i sovsalen.
Jag ler roat åt hur han undviker att säga ordet sex. Han är inte så macho som han försöker vara.
- Ska vi gå ut härifrån?
Han nickar och jag är den första utav oss som går ut ur klassrummet. Under den korta tiden som vi var där inne har eleverna i korridoren försvunnit och lämnat en ödslig tystnad efter sig. Facklorna på väggarna fladdrar lugnt. Draco tar ett djupt andetag.
- Mår du bättre nu?
Jag rycker på axlarna.
- Ska du med till sällskapsrummet?
- Jag tror att jag borde gå och söka upp Anthony igen. Han sitter säkert och läser i biblioteket, säger jag.
- Åh, ja, det är klart.
Jag nickar och börjar gå därifrån. När jag har gått ett par meter är det någonting inom mig som säger åt mig att jag ska titta bakåt. Draco står fortfarande kvar. Tittar förvånat på mig och vinkar lite. Jag vinkar inte tillbaka utan fokuserar på någonting som jag tycktes se bakom honom. Runt hörnet såg jag hur det försvann någon. Någon med långt mörkt hår.
________________________________________
hoppas ni gillar! kommentera!

Klart som korvspad att jag gillar det! Du är så fantastiskt på att skriva, du har en sån lätthet i ditt språk!

Älskar Draco, du framställer honom så underbart, med hela den komplexitet som är Draco Malfoy - hård på utsidan, men kanske inte så självsäker på insidan. Och älskar såklart Austen! Älskar den här fanficen!!!

Och jag tror väl att det kan ha varit Daphne som smög omkring och spionerade, även om det tog ett tag att koppla eftersom jag alltid föreställer mig Daphne med blont hår och inte mörkt Ser fram emot nästa del!

Jätte bra, meraaa

Men så kan du ju inte sluta!! Älskar att detta kapitlet handlade om Draco och Austen ihop.
Nu måste du lägga upp ett nytt kapitel fort med denna cliffhanger..

Skynda med ett till kapitel!! Kommer dö annars, haha </3

Var det Pansy som försvann bakom hörnet? Har hon tjuvlyssnat? JAG VILL HA ETT TILL KAPITEL DET HÄR ÄR VERKLIGEN EN AV DEM BÄSTA FANFICTIONS JAG LÄST, DET ÄR BTW EN AV DE BÄSTA HISTORIERNA JAG LÄST ÖVERHUVUDTAGET!!!!!!! Jättebra kapitel När kmr nästa?

Superbra, nytt kapitel.

vem är pesonen med långt mörkt hår?!?!?! Tell me more!!!!

Kapitel 27
Den är klar. Sex månader har gått och Felix Felicis är äntligen klar. Professor Snigelhorn går runt och granskar allas kittlar. Med en nervös blick tittar jag på Draco. Han blinkar med ögat och jag ler ett snett leende. Det är då jag ser hur Daphne tittar på mig. Jag möter hennes blick. Mellan hennes ögon har hon en rynka. Precis som om hon står och funderar över någonting. När hon märker att jag tittar på henne så försvinner rynkan och ersätts utav en ogillande grimas innan hon tittar bort. Jag ger ifrån mig en inre suck. Hur länge har vi hållit på såhär? Jag vet inte ens hur länge vi har bråkat. En vecka? Två veckor? Allt jag vet är att jag saknar henne. Men jag vet också att det inte kännar någonting till att försöka prata med henne. Det var hon som gick iväg, då är det hon som måste ta det första steget. Professor Snigelhorn lämnar Goyle och Pansy och kommer vidare till oss.
- Då ska vi se, säger han förväntansfullt och tar upp sleven.
Han tittar ner i vår kittel och rör runt med sleven.
- Mycket fin konsistens. Färgen är nästan helt perfekt. Bra jobbat. Malfoy och Collins, ni är verkligen en bra duo. Jag ger er ett U, säger han och går vidare.
Jag ler brett. Draco håller upp handen och vi gör en high five. Snigelhorn står nu framför Harry och Hermione. Deras elixir ser ut att vara perfekt och jag kan höra hur han ger dem ett U. Men tillskillnad från mig och Draco ser de inte särskilt glada ut. De undviker att titta på varandra. Den synen får det att hugga till i bröstet på mig. Det är så tydligt att de gillar varandra. Professor Snigelhorn säger någonting men jag lyssnar inte utan tittar istället på mina två vänner. Då och då slutar Harry hålla emot och tittar på den mörkhåriga tjejen intill honom. När han gör det så är det som om hans ansikte lyser upp av glädje. Hermione däremot tittar inte på honom men jag kan se att det krävs mycket styrka av henne för att inte göra som Harry och ge upp. Runt omkring mig börjar de plocka i ordning.
- Är du klar? Lektionen är slut, säger Draco.
- Självklart, säger jag och plockar snabbt ihop mina saker.
Hermione och Harry är bland de första som lämnar rummet. De lämnar inte tillsammans men jag förstår att de så snabbt som möjligt vill komma bort ifrån den andra. Ron märker som vanligt ingenting utan går bara lugnt och sansat ut ur klassrummet med armen runt Lavenders axlar.
- En knuting för dina tankar, säger Draco.
- Mina tankar är värda mycket mer än så. Minst två galleoner.
Han skrattar och skyndar efter Blaise som går en bit framför oss. Ett sötsug slår mig och jag stannar till för att leta runt i min väska efter Bertie Botts eller något. Helt plötsligt känns min väska enorm och lika djup som svartsjön. Jag vet att någonstans finns det godis. Det var i alla fall vad jag tyckte när jag kollade igenom väskan imorses. Där, under en bok och bredvid den där pergament rullen, ligger den lilla asken med Berties. Samtidigt som jag stoppar en böna i munnen känner jag hur någon knackar mig på axeln. När jag ser vem som står bakom mig så sväljer jag bönan i ren chock och förvåning.
- Hur klarar du av att se dig själv i spegeln på morgonen? frågar Daphne.
Vad menar hon?
- Jag förstår inte. Anthony är en underbar kille och det tog dig nästan en evighet att hitta någon som honom. Och nu när du har hittat honom så går du och förstör det genom att ha ett förhållande med Draco!
Orden är som en slag i magen. Hur kan hon säga så?
- Jag har inte ett förhållande med Draco. Vart har du fått det ifrån?
Daphne himlar med ögonen och ger ifrån sig en suck som säger hur blåst hon tycker jag låter.
- I förrgår såg jag hur ni kom ut ur ett tomt klassrum tillsammans. Och idag står ni och rör vid varandra och flörtar. Det är väldigt uppenbart Austen.
- Vi fick ett bra betyg på vår trolldryck, det var därför vi gjorde en high five. Och vi gjorde ingenting i det där klassrummet. Vi pratade om varför du och jag bråkar och med tanke på orsaken till vårt bråk så tyckte Draco att det inte var någon bra idé att prata om det mitt i en korridor eftersom både han och jag är tillsammans med någon! Dessutom förstår jag inte hur du ens kan komma på tanken att jag skulle vara otrogen. Vi kanske inte var så bra vänner som jag trodde att vi var.
Med de orden går jag därifrån och lämnar en stum och lite generad Daphne ensam utan för trolldrycksklassrummet. Det tåras i mina ögon men jag torkar snabbt bort dem. Inne i sällskapsrummet har killarna som vanligt satt sig ner i skinnsoffan. De har, till min förvåning, fått sällskap utav Nott och Harper. De sitter och är inne i en ivrig diskussion. När jag kommer närmare hör jag att de pratar om Quidditch.
- …claw slog Hufflepuff i andra matchen Och eftersom vi slog Gryffindor i första så kommer det här bli en svår match.
- Jag håller med Blaise. Det gäller att du är snabb, snabbare Willis. Om Chang inte slutat förra året så hade vi kanske haft större chanser men Willis är liten och smidig, påpekar Draco och tittar på Harper.
- Trots att du inte längre är med i laget Draco så är du väldigt involverad. Är du sugen på att göra comeback? frågar jag och sätter mig skräddare i fåtöljen.
- Han svarar inte utan himlar bara på ögonen.
- Frågan som alla ställer sig är inte ifall Draco någonsin kommer göra en comeback utan snarare vilken sida du kommer stå och heja på om två veckor, säger Nott.
Killarna nickar instämmande.
- Slytherins så klart. Anthony spelar inte quidditch.
- Så drömprinsen är inte så perfekt trots allt, säger Draco retligt.
- Anthony är så perfekt som man kan bli.
- Det är inte vad jag har hört, säger Harper.
Alla tittar på honom. Jag lyfter förvånat ett ögonbryn. Han får höra väldigt mycket den här killen.
- Om det är hans blod du menar så vet jag redan om att han är halvblod.
- Bättre det än inget trollkarlsblod alls, tillägger Blaise.
Men Harper skakar på huvudet.
- Det var inte det som jag menade.
Nu blir jag orolig. Och nyfiken. Jag sätter mig ordentligt och lutar mig fram. De andra lutar sig också fram och spänningen ligger som en gelé. Harper tar ett djupt andetag. Mitt hjärta dunkar. Ett slag i taget i en rytmisk takt. Plötsligt börjar han skratta.
- Jag bara driver med dig Austen!
Killarna börjar också skratta och jag andas lättat ut.
- Fy fan, jag höll på att få en panik attack eller något sådant!
De fortsätter att skratta och efter en kort stund så stämmer även jag in. Med all drama som pågår mellan mig och Daphne, samt stressen över de kommande proven, så känns det skönt att sitta runt ett bord och skratta åt någonting som egentligen inte var särskilt roligt.
- Det verkar som att du gjort det omöjliga och faktiskt hittat din riddare i skinande rustning, säger Draco mellan skrattsalvorna.
Jag nickar.
- Det verkar som det, säger jag med ett nöjt leende.
_______________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera