Fred och George-Utan varandra

Hej! Har varit alldeles för länge sen sist! Har varit sjukt stressad och haft dåligt samvete för att jag inte skrivit, vilket av någon konstig anledning gjort att jag skrivit ännu mindre osv. Ville bara säga att även om det verkar som det så har jag ALDRIG glömt er!! Ni har gjort mig så mycket bättre på att skriva och gett mig SJUKT mycket bättre självförtroende. Kan väl inte säga något annat än TACK!♥

Vill inte uppehålla er längre, men i slutet av kapitlet så har jag en fråga rörande båda mina fanfics ni gärna får svara på!

Trevlig läsning♥

*

Hermione sprang genom skogen. Hur kunde hon varit så dum? Hon hörde hur Ron sprang efter henne, hörde hans röst när han ropade hennes namn, men hon ville inte stanna. Hon ville inte se hans ansikte när han hörde att det var hennes fel att George var borta, kanske död. Hon kände hur avståndet mellan dom ökade, men hon stannade inte. Hon skänkte inget annat en tankte än skulden som genomborrade hela hennes kropp. Hon kunde aldrig mer se någon i familjen Weasley i ögonen, det var hennes fel att dom hade förlorat två pojkar istället för en.

När hon hade sprungit en lång bit och Ron, vad hon kunde höra, inte var efter henne längre så stannade hon äntligen och sjönk ner i en hög på marken och började gråta. Hur kunde hon ha varit så dum?

*

Lily gick ut i korridoren för att hämta de båda pojkarna. Hon såg dom sitta tätt tillsammans i soffan och småskratta åt varandras skämt. När hon harklade sig så tittade dom båda upp och såg frågande på henne.

"Fred, George, vi måste få prata med er inne i matsalen."

"Varför då?" frågade Fred misstänksamt.

"Om...några saker", svarade hon undvikande, "snälla kom bara med mig."

Tvillingarna gav varandra en bekymmersam blick innan dom reste sig upp och följde efter.

*

Hermione hörde hur en kvist knäcktes och hon tittade med svullna ögon upp. Hon såg att någonting rörde sig i busken, någonting stort.

"Vem där?" ropade hon och försökte förgäves låta modigare än vad hon kände sig. En sekund senare frös hon till. En högrest figur i mörk, ansiktstäckande kappa dök upp ur mörkret, han sträckte ut sin hanskbeklädda hand och talade med ljup och skrovlig röst:

"Ge mig den!"

"Vadå då?" ropade Hermione. "Jag har inte tagit något!"

"Jag vet att du har den! Ge den till mig nu!"

"Jag har inte..." hon avbröt sig med ett skrik när skepnaden kastade sig mot henne. Hon blundade och väntade på hugget som aldrig kom. Istället kom det en annan skugga som kastade sig ut ur skogen och knuffade den första åt sidan så att den åkte in i skogen igen...den kom inte tillbaka.

"Ron!?"

Och visst var det Ron som stog framför henne. Han var blek i ansiktet och hans ögon var vitt uppspärrade i chock.

"Vad i Merlins namn var det där!" nästan skrek han åt henne och sträckte ut handen för att hjälpa henne upp.

"Jag...jag vet inte!" svarade Hermione, fortfarande med en ton av panik i rösten. Ron rynkade på pannan och de båda ryckte till när någon mer kom utspringande från träden.

"Harry!" Ron lät väldigt lättad och stoppade in trollstaven han dragit ut i fickan igen.

"Ja, det är jag." svarade Harry. "Vem förväntade ni er?"

Ron berättade vad som hade hänt till Harry som såg helt chockad ut.

"Men...vem skulle...?"

"Vi vet inte." svarade Ron kort och pojkarna vände sig mot Hermione igen.

"Du Hermione, vi vet att du vet någonting om vad som har hänt med George." sa Harry försiktigt. "Kan du inte berätta, bara för oss?"

"Jag..."

"Snälle Hermione!" bad Ron. "Han är faktiskt min bror, jag klarar inte av att förlora en till!"

"Okej...men ni kommer att hata mig!" halvgrät Hermione. Dom satte sig ner i gräset och hon berättade alltihop.

*

Fred och George gick in i matrummet där de fyra vuxna, inklusive Lily, redan satt. Dom satte sig nervöst ner brevid varandra på långsidan av det långa bordet.

"Vad har det ni ville?"

George bröt tystnaden med att säga den meningen och de andra verkade vakna upp ur någon sorts dvala.

"Ehm..jo..." började James, men blev efter blicken Lily gav honom starkare på rösen. "Vi vet att ni, i alla fall George, döljer någonting."

Man kunde genast se att George ryckte till.

"Vad skulle det vara?"

James fortsatte.

"Som hur du har kunnat korsa gränsen mellan levande och döda, vem som egentligen hjälpte honom och vem mannen Fred såg i ditt sovrum är." han gav tvillingarna en genomträngande blick och plötsligt kände George hur allas ögon i salen vilade på honom. Han började sakta tala med ögonen vilande på sina knän.

"Alltså...jag har ingen aning om vem som var i mitt rum och jag har redan sagt att det var Hermione som hjälpte mig att...göra det...men..."

"George" sa Lily mjukt "vi behöver veta vad det var ni gjorde!"

"Jag...vi...", George tittade upp från sitt knä och Lily kunde förskräckt se att hans ögon var fulla med tårar. "jag vet inte vad vi gjorde! Det var Hermione som...", George klarade det inte längre. Han stog inte ut med alla beskyllande blickar som vilade på honom. Han gjorde ett kvidande ljud och välte omkull sin stol när han sprang ut ur rummet.

"George", ropade Fred och ställde sig upp han också precis i tid för att se Georges rygg försvinna ut genom dörren.

"VAD VID MERLIN ÄR ERAT PROBLEM?!" skrek han åt de andra i rummet, gav dom en mördande blick och sprang ut efter sin tvillingbror. Ingen skulle få göra honom illa!

Hej! Hoppas att ni gillade kapitlet! Nu så har jag en fråga ni gärna får ta er tid att svara på! Jo, det är så att just nu så har jag ju, som ni troligen vet, två fanfics pågång som båda har STORT uppehåll mellan uppdateringarna. Nu så är min fråga om ni vill att jag bara ska skriva på EN fanfic, och troligen uppdatera den hyfsat ofta och lägga den andra på is ett tag för att skriva klart den när den första är KLAR. Det skulle (förhoppningsvis) innebära oftare uppdateringar eftersom jag då kan koncentrera mig på en fanfic i taget, men det skulle också betyda att det blir ett LÅNGT uppehåll för en ff. Tycker ni att jag ska göra så eller fortsätta som jag gör nu? Det är helt ert val, men om jag fortsätter som jag gör nu kan jag inte lova snabbare uppdateringar!

Svara gärna i kommentarerna så ses vi!
Hejdå, världens bästa läsare!♥

SUPERBRA!!!!! Om du ska koncentrera dig på den ena och "glömma bort" den andra? Det kanska skulle vara bra så du kan skriva dem en i taget men de är så bra och jag vill ändå att båda uppdateras... Svårt val och sen måste du ju välja vilken du ska fortsätta med isf... Och det här med att du skriver mindre för att du har dåligt samvete känns lite bekant här. *skyldig till det...* men det blir mycket bättre om du verkligen sätter dig och skriver för att du VILL det och inte för att du känner att du måste.

Underbart kapitel kära du ♥ det var awesome Men om frågan du hade på sluatet kan jag iaf inte svara på eftersom att jag bara följer denna av dina ff, men din andra ff "Vänta... James?" hette den va, den värkar vara väldigt älskad också har jag hört så jag skulle tro att dina läsare vill att du ska skriva på båda. Men om du bara har ork och tid för en så är det alltid så att du som bestämmer vad du gör med din tid och så men såklart så skulle folk bli arga förbannade om du slutade skriva på någon av de.

Superbra kapitel och jag håller med Pinkie Pie

Jättebra kapitel!
Jag tycker att du ska fortsätta på båda FFarna för jag tycker inte att det gör något med lång väntetid mellan kapitlena!

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Jättebra kapitel! Jag håller med Mr.Lupin, tycker du ska fortsätta med båda!

Håler med dig!

Och JÄTTE MEGA SUPER bra!

Jag håller med om allt! Alltså både att du ska fortsätta skriva på båda och att det var SUPERSUPERSUPERSUPERSUPERSUPERSUPERSUPERSUPERBRA!

Den äger!

Jätte bra