World War II

Isabells far såg på Isabell.
"Du måste få ut det, det är hemskt det vet vi alla." sa han och kastade en blick på Anne att han menade henne med. De båda måste få ur sig allt, bara för att de var läkta utanpå betydde det inte inuti.

Isabell var tyst och kramade om Annes hand bara. Hon ville inte få ur sig det, hon ville inte tänka på det alls bara glömma. Hon hade dock kvar märket på handleden även om det var översminkat.

Annes märke syntes klart och tydligt, hon ville inte sminka över det. Men det doldes då och så av skjortärmen.
Tyst kom en av gummorna fram och sa att maten var serverad. Anne torkade tyst sina tårar och kom med dem, och vad fint det var, dukat underbart, och all mat.

Isabell tog sig upp och gick till köket. Hon var hungrig. De åt ofta varje dag och åt alltid en hel del. Hon satte sig och log svagt. "Det är så fint!". Hon fick mat på sin tallrik och började äta.

"Ni har gjort det vackert." sa Anne artigt på knagglig tyska som hon än inte lärt sig att hantera helt, för hon talade helt enkelt inte. Hon talade med Isabell och struntade i sin brytning, men annars var hon mest tyst och inåtvänd.
Det smakade underbart och Anne åt med njutning. Men detta påminde om hemma och snart kunde hon inte hålla tillbaka tårarna. Så hon lämnade bordet och tog sig ut och lät tårarna falla.

Isabell åt med god aptit och tog för sig, vilket de andra var glada för då de var smala än. Hon tog om och åt upp sin sista portion då Anne gick ut. Hon såg efter henne innan hon tog sig ut till henne och de andra fortsatte äta.
"Såja" mumlade hon och kramade om Anne och la huvudet mot hennes axel. "Juste, jag har något till dig, eller från mig och far" mumlade hon sedan och drog fram något ur sin ficka. Det var en liten snidad träfigur som föreställde en häst. "Jag vet inte om du gillar sådant men" började hon.

Anne hade fallit på knä i snön och grät än mer våldsamt då Isabell kom och kramade om henne. Men då hon fick hästen blev det för mycket.
"Nej, nej, nej, ni kan inte. Varför? Det är för mycket, jag har inget, jag har bara kommit hit, ni bara ger mig allt." svamlar hon fram medan tårarna rinner längst kinderna.

Isabell log mjukt och kramade om henne. "För du har blivit som min syster, min bästa vän Anne...Och min far ser på dig så med, lite som hans andra dotter, och du behöver inte ge något tillbaka" log hon mjukt. Hon torkade hennes tårar försiktigt.

Anne såg på henne och torkade sakta ögonen.
"Gör du? Gör han?" sa hon förvånat och kramade sakta om henne. Hon var nu våt och började darra, men märkte inget av detta förvånansvärda.
"Har alltid önskat mig en far som han, han är så vänlig och kärleksfull, trodde de inte kunde vara så." mumlar hon fram.

Isabell nickade sakta. När hon hade tänkt på det ibland, när hon saknade sin mor som mest hade hon känt sig avundsjuk på hur fadern brytt sig om Anne. Hon ville ha hans kärlek med nu när inte modern fanns. Men hon hade sedan skämts över sina tankar och avfärdat dem.
"Jag vet" log hon sedan och kramade om henne innan hon ledde in dem till värmen.