Flygande giraffer!

(Visst ^^ Att han typ fått ihop pengar via andra särlingar han mött? Elionora är iaf på fattighuset xD)

(Tänkte att han hade sålts i något annat land och blivit gift med någon lords dotter och hon och fadern dog så han är rik xD)

(Okej, så det har gått ganska lång tid? Kanske 5- 6 år? xD)

(Ja tänkte det xD Men jag hoppar då...)

Mattias togs ombord på ett skepp, slavskeppet. Han fick sina sår omskötta men sattes sen genast i arbete att ro. Och ro fick han göra i nästan ett år. Han blev kvar på skeppet i mer än ett år och slavade åt slavhandlaren. Han var bitter och hård då han trodde att Elionora föråt honom, han täntke aldrig förlåta henne för det, inte förlåta de hemska ärr han nu hade och smärtan han än kände.
Men efter nästan ett och ett halvt år såldes han, till en rik man i ett helt annat land där de flesta var solbrända. Han fick jobba ett tag innan han giftes bort med mannens dotter, en kvinna som faktiskt var äldre än honom men ogift.
Flera år gick, Mattias hade försökt glömma sitt tidigare liv men han kunde aldrig glömma Elionoras svek eller älska sin fru Naomi. De fick aldrig några barn, vilket han var rätt så lättad av. Men sen, utan förvarning gick både Naomi och hennes far bort i en sjukdom, vilket lämnade Mattias ensam med allt, en hel del pengar, hus och allt.
Han var tvungen att stanna kvar ett tag innan han sålde allt förutom sina egna saker och köpte en båtbiljett för att åka tillbaka till sitt hemland. Och för att hämnas. Han var driven av hämnd än och kände sig knappt glad då han kom fram till samma hamn han åkt ifrån blodig och sönderslagen för sex år sedan.
Han var förändrad nu, han hade kortare år och hade åldrats, men var än muskulös. Han hade fina kläder som en riktig herreman och hade några tjänare som bar på resväskor, alla fyllda med pengar, han var så rik att han aldrig skulle behöva arbeta igen. Med bitter min och en glöd i ögonen gick han mot slottet.

Elionoras liv hade förändrats, som det förutspåtts dog Karl. En gång var han på kungens fest, men kom aldrig åter. Han hade ätit förmycket, Elionora som var höggravid då var inte med och fick dödsbudet via brev.
Snabbt som ögat tog brodern och hans familj det efterlängtade godset och Elionora sattes på fattigstugan. Brodern kunde räkna ut ett och ett och visste att barnet inte var Karls.
Nu sex år senare stod Elionora vid spisen och rörde i en gryta, hon hade fått tag på några halvruttna rovor som hon kokte till henne och David. David som med de svarta håret och de skiftande ögonen var en avbild av sin far, en troligtvis död kärlek till Elionora. Stugan luktade illa, gamlingar dog i sina egna spyor och ingen orkade städa. Lössen, svälten och fattigdomen hade blivit en vardag. Hon bar den gamla gröna sidenklänningen, men den var knappt igenkännbar längre, det röda håret hängde i en rufsig fläta längst ryggen. Hon visste inget om omvärlden där ute, allt hon levde för var att tigga ihop mat så hon och David kunde leva för dagen. Hon var mager och kläderna hängde på henne, men hennes ögon skiftade nu i klart gult och grönt och hon hade fått en mer värdig hållning. Hon kunde nu kämpa med näbbar och klor för sitt barn, hon var inte längre en kuvad varelse trots fattigdomen.

Mattias kom till slottet och såg med mörka ögon på det. Han visste att Karl var död, för han hade skickat bud och köpt allt innan han åkt med båten. Han ägde allt nu, inklusive tjänare.
Han gick in och hittade lätt till Elionoras gamla rum där han gjorde sig hemmastad, Karls bror hade packat och dragit. Han var ensam med tjänarna, han skulle leta upp Elionora, förvåna henne. Hämnas. Han hade frågat och brodern hade sagt att hon fanns på fattighuset.

Elionora hade tagit två skålar ut med den vattniga soppan och hon och David satte sig på gräsmattan utanför fattighuset för att äta. Det var bättre här så slapp de stanken. David var en fin pojke på sex år, mager men med faderns utseende och moderns ögon. Han var ett glatt och livskraftigt barn som både kunde läsa och skriva.

Mattias drog på sig sina finaste kläder, svarta, blanka skor, svarta byxor en fint vit brodera skjorta med en kavaj över och även en hatt innan han begav sig ner till fattighuset. Det fanns en del andra som satt ute och då de såg honom föll de ner till marken och bugade djupt. Mattias struntade i dem och sökte efter Elionora med blicken, och tillslut fann han något som skulle kunna vara henne, med en liten pojke. Han kom fram och hade ett bittert uttryck.
"Miss...Ledsen att störa er, men jag vill anställa er till slottet". Han tänkte lekta med henne ett tag.

Elionora kom upp på fötter och neg en riktig hovnigning och visade att pojken skulle buga med, vilket han gjorde som en liten herreman. Hon kände inte alls igen Mattias och nickade till svar.
"Till vad sir? Sedan går jag ingenstans utan min son." sa hon enkelt, det var som sagt inte samma undflyende lilla varelse som hon en gång varit utan en mogen kvinna.

Mattias sa inget då de bugade utan bara kände lite njutning att hon nu bugade för honom. "Till arbete, i köket som tjänare, jag köpte nyss slottet och allt, och då ingår den här stugan också. Jag vill att alla som kan ska arbeta, och din son får följa med dig". Han såg på pojken, det var säkert Karls...