Från olika världar!

(Fyra veckor senare)

Jezebel stod vid fönstret och såg på regnet som föll ner utanför. Såren på ryggen hade läkt helt och till hans stora förvåning hade han inte fått några ärr ifrån dem. Han var glad över att han nu kunde röra sig fritt utan att få ont.
Under de här veckorna hade de fortsatt planera hur de skulle döda hans far men inte kommit på något perfekt sätt ännu, de var tvungen att komma på en plan som minimerade riskerna, de ville inte offra sina liv för att döda Alexis.
Jezebel hade även sagt de tre magiska orden, jag älskar dig, till Cassian och han gjorde verkligen det. Han älskade den andra mannen och han kände sig lycklig med honom. Cassian fick honom att må bra och han fanns där för honom när han behövde honom. Jezebel vände blicken mot mannen som sov i sängen och ett leende spreds över hans läppar innan han åter vände blicken mot regnet utanför.
De hade inte heller hört något ifrån Sol på fyra veckor och han var inte direkt intresserad av vart hon var, men han misstänkte att hon skulle dyka upp och lägga sig i deras liv igen, något han inte saknat.
Jezebel vände sig om och lämnade rummet för att ta sig något att äta. Han trivdes hos Cain och Marie, det kändes som han hade en familj på riktigt och han var glad över att han hade fått stanna här.
För första gången på många, många år kunde Jezebel säga att han var lycklig. Han gick in till köket och tog sedan en macka han började äta på.

Sol satt på en strand med en darrande och våt Hilde i sin famn. De satt där och såg skeppet sjunka, det var tredje gången det hände nu och denna gång hade det lyckats. Det verkade vara som att olyckan följde efter henne, en av besättningen hade fått obehagligt ont i magen och var nära på att kvävas. Varför kan man undra? Jo, för att maten var avsedd för henne själv.
Hon visste att någon ville ta hennes liv och denne någon ville det för att hon var något på spåren, samt för att hennes ögon åter vid vissa tillfällen började skifta i gult.
Hur det än var med den saken så hade Sol fått reda på en sak och det var hennes dödsdatum, hon hade nämligen träffat en av sina släktingar. Mycket märkligt möte, särskilt mest för honom men han hade känt igen henne från ett porträtt Silje målat av henne.
Sol ställde sig upp och drog upp Hilde på fötter, hon hoppades fler av männen överlevt, de hade varit riktigt vänliga. Både Sol och Hilde var klädda som män i skjorta och byxor. Hon hade snört sig och satt upp håret, så visst liknade hon mer än man och man skyddade sig bättre så.
Sol gissade att denne någon som troligen var mycket nöjd nu, eftersom denne någon inte trodde att hon kunde simma eller ha den uthålligheten.

Jezebel tittade upp när Yuu kom in, han hade åter varit ute i regnet och Jezebel förstod att han hade varit ute och spanat efter något som hade med Alexis att göra. Jezebel åt upp innan han svarade med ett leende.
"Jag tror det hade varit mer passande om det var jag som frågade dig det, då det faktiskt är du som är ute på stan och spanar" sa han och reste sig sedan upp. "Men nej här har inte hänt så mycket. Cassian funderar på om det hade gått att fejka någons död och att den personen skulle gå under jorden för att försöka infiltrera Delilah" sa Jezebel och såg på Yuu. Det var egentligen ingen dålig idé förutom att ingen av dem skulle gå obemärkta hos Delilah. Han ryckte på axlarna och började lämna köket.
"Har du hört något om Sol?" frågade han.

Sol gick med Hilde i hand, för att vara ärlig hade hon ingen aning om var hon och Hilde befann sig. Sol hade bara sin känsla och lokaliseringsförmåga var de skulle någonstans. Denna känsla var dock väldigt bra men hon visste inte hur långt det var kvar. Det hade regnat som om att det inte hade räckt med att de nästan blev dränkta? Nej, tydligen inte det. Egentligen gjorde de inget men hon var orolig för den lilla flickan som började rossla så hemskt, inte hon kände på topp men en förkylning skulle inte hindra henne.
Hon hade skickat ett brev till Cain då hon gissade att många borde veta var han bodde även om brevet var till dem alla. Det stod dock inte mycket då hon inte visste hur förhållandena var och om brevet skulle hamna i orätta händer.
Döden dödar, dock lyckas det inte alltid.
Den döda kommer och hälsar på inom mörkrets inbrott.
Hungrig är de.
Detta skrev hon och skrev under med symbolen som var lika som Yuus halsband. Visst kunde brevet tyckas idiotiskt men hon hade faktiskt en känsla att Alexis trodde att hon var död. Sedan tänkte hon ta köksingången för att inte synas mer. De båda var både trötta, frusna och hungriga. Men Sol hade fixat bröd till dem. De gick vidare och såg väl ut som pojkar på vandring. Sol fick bära Hilde ibland då flickan blev allt sämre. Hon var orolig, men hennes läkeväxter var hos Alexis och mycket hade hon använt på Jezebels rygg. Hon la händerna om henne och hoppades att lite läkekraft skulle blomma in i henne.

Jezebel såg på Yuu och nickade.
"Knappast, jag och Cassian är antagligen de sista två i världen som Sol skulle kontakta. Jag tror inte den kvinnan är direkt förtjust i oss" sa han utan att lägga någon vikt vid det, för honom spelade det ingen roll vad människor ansåg om honom så länge han hade Cassian. Jezebel såg på Yuu och nickade till farväl innan han lämnade köket och gick ut i hallen, han var just på väg upp för trappan när Cain ropade på honom.
"Jezebel" sa han och gick mot honom med ett brev i handen och doktorn stannade.
"Ja?" sa han undrande och Cain såg på honom.
"Har du dödat någon igen?" sa han barskt, tonläget förvånade honom faktiskt, det var ett läge han aldrig hade hört Cain använda, inte ens när de hade stått på varsin sida.
"Inte sedan jag och Yuu var ute och roade oss" svarade han med ett leende och Cain såg på honom och nickade.
"Jag var tvungen att veta. Någon skickade det här" Cain räckte fram brevet och Jezebel läste det och såg sedan på Cain.
"Antingen vill någon hämnas för att jag har dödat någon. Det kan också vara Alexis som försöker skrämma oss eller någon som varnar oss för Alexis. I vilket fall som helst så är jag inte direkt förtjust i något av alternativen" sa Jezebel.
"Det var vad jag också kom fram till. Nej inget av det är direkt lockande, men i vilket fall som helst måste vi vara beredda på allt" sa Cain och doktorn nickade till svar. "Vi låser alla ingångar, huvudporten, fönster, tjänaringångar, källaren, allt. Vi sätter ut vakter på taket och vid ingångarna, beredda på att skjuta mot alla de inte känner igen som kommer mot huset. Vi får helt enkelt vara förberedda på allt."
"Vi blir nog så illa tvungen att vara förberedda på allt. Vi kan hoppas att det är någon som söker hämnd på mig och inte Alexis för då blir det lättare. Är det Alexis kan vad som helst hända" Jezebel funderade på om hans far hade nämnt några planer på att attackera herrgården, men han kunde inte minnas några. Han hade alltid sagt att Cain en dag skulle komma till honom, men han kunde så klart ha ändrat sig. I samma stund som han stod och funderade på vem det kunde ha varit som skrev brevet kom Crehador och Oscar in i entréhallen och Jezebel såg på dem. De båda männen hade vant sig vid hans och Cassians närvaro, de hade tillslut accepterat att de stod på Cains sida nu. Oscar hade varit den som minst velat accepterat honom och Jezebel misstänkte att han hade blivit accepterade var Maries förtjänst.
"Vi är under lockdown" sa Cain och förklarade för dem om brevet och de båda nickade.
"Oscar ditt ansvar är att skydda Marie" sa Cain och den stora mannen nickade och vinkade åt dem innan han gick iväg, Cain såg på Crehador. "Jag undrar om du kan hjälpa mig att utföra några trick som kan skrämma anfallarna?"
"Som greven behagar" sa Crehador roat och Cain såg på Jezebel och log.
"Talar du om för Cassian hur det hela ligger till så pratar jag med Yuu, vart han nu är" sa Cain.
"Yuu är i köket" sa han innan han gick upp för trapporna för att tala om planen för Cassian.

Sol bar nu Hilde hela tiden hon hade överlåtit sin jacka till flickan. Hennes rödlätta hår som var gömt i mössan stack fram, hon var blek och Sol var mer än orolig. Hon hade gått över ett dygn nu och var trött trots sitt blod orkade hon inte mycket mer. Men hon visste att målet var nära. Då hon började känna igen omgivningarna hade det mörknat och Hilde var alltför tyst. Sol rättade till båda deras mössor som gömde deras hår. De skulle lätt tas för skeppsgossar tack vare deras brunbrända skinn och deras kläder.
"Hilde, snart är vi framme." Sa Sol och försökte låta uppmuntrande trots sin oro. Hon bad till högre makter att det inte skulle vara försent. Det hade börjat regna igen och Sol ville nästan gråta med regnet. Sedan visste hon att här var de enda som kunde hjälpa Hilde, men hon orkade inte möta Jezebels, men hon skulle tiga och ta emot alla hans vassa ord om det var det som krävdes.
Då hon kom fram verkade allt mystiskt stilla och hennes instinkter sa till henne att vara försiktig, sakta gick hon in på gården beredd att skydda Hilde med sitt liv om så krävdes.

Jezebel satt framför Cassian som hade nickat när han pratat färdigt.
"Tror du det är Alexis?" frågade Cassian och Jezebel skakade på huvudet.
"Troligen inte, han skulle inte göra sig besväret att komma hit, är det han som ligger bakom det har han skickat några lägre spelkort, det vet du lika bra som jag så varför frågar du? Är du nervös?" frågade Jezebel och log emot Cassian.
"Jag vet inte, kanske" medgav den andra mannen och tog Jezebels hand. "Jag tror jag mest är orolig att det skall hända dig något"
"Cassian jag är en vuxen man och jag kan ta hand om mig själv!" sa Jezebel och Cassian såg på honom.
"Jag kan minnas ett flertal gånger du har varit nära att dö och du hade dött om jag inte räddat dig" sa Cassian allvarligt och Jezebel rodnade svagt, han var väl medveten om att han var skyldig Cassian sitt liv, mer än en gång.
"Jag räddade dig för att jag älskade dig, du behöver inte skämmas för det, och du har räddat mitt. Du har gjort det ingen annan har gjort, du gav mig inte bara en vuxenkropp utan du älskar mig för den jag är" sa Cassian och gick fram till Jezebel och satte sig på hans armstöd och strök honom över håret.
Jezebel log mot den andra mannen, han kunde säga det samma. Han var förvånad över att någon kunde älska honom för den han var, trots det han gjort. Jezebel vände sig mot dörren när han hörde någon skynda förbi, han och Cassian gick ut i hallen och han såg en av vakterna knacka på Cains rum, Cain öppnade.
"Det är någon på väg mot herrgården" sa soldaten och Cain nickade. Marie kom ut ur sitt rum med Oscar bakom sig, hon såg oroligt på dem och Jezebel gick fram till henne och lyfte upp henne i famnen.
"Oroa dig inte, vakterna har allt under kontroll" sa han och hon nickade.
"Varför får jag inte lyfte upp dig prinsessan?" sa Oscar och Marie såg på honom.
"För att du inte är bror" svarade hon och Jezebel kunde inte låta bli att le åt hennes svar, Oscar muttrade några fula ord och Jezebel såg på mannen.
"Så där talar man inte i en dams närhet" sa Jezebel bestämt och Oscar suckade.
"Som om det inte var illa med en bror" sa han och Cain log mot Jezebel innan han och Riff följde med vakten upp till taket.
"Vad sägs om att spela ett spel under tiden?" sa Jezebel för att göra Marie mindre orolig och hon nickade glatt. Jezebel såg Yuu i Cains rum och gick fram till honom.
"Vi tänkte spela ett spel och undrar om du vill göra oss sällskap?" frågade han och Marie såg på honom med hoppfulla ögon.

Sol gick på gräsmattan och såg till att vara fullt synlig hela tiden. Hon orkade inte använda sina halvkassa krafter som hon ännu inte riktigt fått i sin fulla styrka. Hon bar på Hilde och hade inte tillåtit sig vila. Då hon var mitt i trädgården ställde hon sig i ljuset som månen skapat och väntade. Hon kände som i luften att flera ögon och vapen riktades mot dem. Hon hoppades verkligen inte detta var just för henne utan allmänt välkomnande om kvällarna.
Hon tog sakta av sig mössan för att inte göra en hastig hotfull rörelse och lät håret falla innan hon höjde blicken och hennes ögon skimrande lätt i gult. Hon hade visat sig synlig hela tiden och ville bara få komma in i värmen.
"Snälla, släpp in oss." sa hon men rösten lät raspig av heshet. Hon var inte precis i det skick hon ville återkomma i, hon som haft ett skepp med och en släkting. Dock visste hon inte om hon borde ropa ut sitt namn om hon nu ansågs död.
"Hilde är sjuk och jag hade inte tänkt att anfalla om det var det ni trodde." sa hon då hon klarat strupen.
"Jag vet vilka som är mina fiender och de är de som försökt ta mitt liv, det är inte ni." sa hon allvarligt och väntade på att någon skulle komma, väntade på deras drag.

Jezebel hörde ett skott avlossas och han stannade upp i kortspelet, de andra såg på honom.
"Varför skjuter de?" Sa Marie och han såg på henne och log.
"Det är för att förhindra att de som vill skada oss kommer in här." Sa han och reste sig upp, Jezebel såg på Oscar. "Jag lämnar henne i dina händer Baronen"
Oscar nickade åt honom och Jezebel lämnade rummet med Cassian efter sig.
"Det var bara ett skott" konstaterade Cassian och Jezebel nickade.
"Ja, det är det som är bekymrade. Antingen var det bara en inkräktare de sköt och det var en ensam galning eller så gömmer sig de andra och väntar på att vi skall sänka vår gard" sa Jezebel. Han hoppades att vakterna inte var allt för lättlurade. Just som de skulle ta trappan upp till taket kom Cain och Riff ner springande. Cain tog tag i Jezebels hand och drog med honom ut, doktorn höll på att tappa balansen av den plötsliga rörelsen men återfann den snart. Cassian sprang utan några svårigheter ikapp dem, Jezebel såg konturen av två människa längre fram, de kom fram såg han att det var Sol med ett barn i famnen och Yuu som stod bredvid henne. Jezebel undrade varför hon återvänt och varför hon hade ett barn med sig. Han såg blodet som färgade flickans kläder och Riff började undersöka henne. Snart kollade den gråhåriga mannen på honom.
"Hon behöver opereras något bara du kan göra. Jag är bara läkarstudent, men du är läkare" sa han och Jezebel tittade ner på den bleka flickan, kulan hade gått rakt igenom henne. Den hade träffat i ryggen och gått ut genom levern. Jezebel såg likgiltigt på flickan.
"Hon är redan död" sa han och Riff såg på honom meden arg blick.
"Hjälp henne!" Skrek han nästan och Jezebel såg allvarligt på henne.
"Även om jag hade kunnat rädda hennes liv, vilket jag nu inte kan då hon redan är död, hade jag inte gjort det. Bara för att jag bor här så betyder det inte att jag inte önskar hela mänskligheten på fall" sa Jezebel kall och Riff gick mot honom med en blick som sa att han ville döda Jezebel. Mannen väntade på att Riff skulle slå honom. Den andra mannen ansåg att liv var heligt och något man skulle bevara, det var därför han blivit läkare, Jezebel var hans rena motsats. Riff höjde handen och just som Jezebel trodde slaget skulle komma föll en skugga över honom, Cassian hade ställt sig emellan och tagit emot slaget. Cassian gned sin käke när han såg på Riff som backade. Cassian var både längre och muskulösare än Riff, inte för att Riff var feg men han visste vilka strider han skulle förlora. Cain gick bort till sin vän för att prata med honom, Jezebel såg på Cassian och granskade hans käke men den hade inte tagit någon större skada.
"Tack" sa Jezebel och Cassian nickade.
"Du hade aldrig klarat slaget" sa han bara och Jezebel lät bli att svara. Han hade klarat smärtan men antagligen blivit mer illa där an än Cassian. Jezebel vände sig mot Sol när han undersökt klart Cassian, han misstänkte nämligen att kulan som åkt ut ur flickan kunde ha hamnat i Sol.
"Om jag var ni skulle jag undersöka Sol så hon inte är träffad" sa Jezebel.
"Det var bara ett skott" svarade Cain och doktorn nickade.
"Ett skott som åkte igenom flickan och därmed borde hamnat i Sol om hon inte har får sina krafter åter. Skottet borde inte vars dödligt då kulans fart dämpades då den for genom flickan, men hon kan fortfarande förblöda" sa han och såg på Riff som nickade och gick fram till Sol. Jezebel kände regnet som sköljde över honom och han föste undan håret ur ögonen innan han såg på Cassian och började gå in mot huset. De behövde honom inte här och inna var de torrt.

Sol hörde dem alla och var förbi av trötthet för att ens orka reagera. Hon hade hört skottet och reagerat försent, hon kände flickans kropp bli tung i hennes famn. Sol kände inte ens kulan som gick vidare i henne, bara en otrolig sorg. Nog för att hon visste att Hilde skulle lämna henne, flickan hade något fel på hennes lungor. Troligen var detta det bästa sättet, en snabb och smärtfri död, men ändå kändes det så tungt.
"Han har rätt, låt honom vara. Det är inte hans ensak att rädda henne heller." sa Sol trött och uppgivet till Riff men hon hann inte hindra mannen, orkade inte heller. Hon tog ta i Yuu och försökte ta sig upp men benen bar henne inte. Ögonen var blanka av sorg, hon var för trött, Hilde hade dött i hennes armar.
"Med mig är det okej." sa hon lågt som svar på Yuus fråga, han den förste som kommit innan alla andra kom och skrek och gormade. Men Riff bara skakade varligt på huvudet och försiktigt lossade han Sols armar om Hilde och tog bort den ännu varma kroppen. Han drog upp hennes skjorta och som Jezebel hade sagt var hon träffad, men inte så djupt. Men det regnade och här ute kunde de inte vara, det var nu som Sol kände smärtan av skottet men saknaden av Hilde var större och utan ett ljud lät hon sig bäras in.
"Vad gör ni med Hilde?" frågar hon svagt med halvslutna ögon, de fick inte bara kasta iväg kroppen eller något.