Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

När jag tittade närmare såg jag att det var Hazel som välte ut burken. Hon aktade sig noga för att visa sin arm, och det förvånade mig. Jag vände mig mot Liv.
"Vad är det med henne?" viskade jag.

"Jag har ingen aning, men vi förlorar nog några poäng i elevhemstävlingen", suckade jag. "Ska vi försöka prata med Hazel igen?"
Jenny verkade fundera, så jag betraktade Hazel. Vad kunde det vara med hennes arm?
Det var definitivt något hon ville dölja för oss Gryffindorare.

"Visst, men jag är inte säker på om hon vill det", svarade jag, och tittade bort mot Hazel igen. Det var något med den flickan.
""Lektionen är slut!" ropade Quirrell med sin stammande röst, och alla elever lämnade genast salen.

"Nej, men vi kan försöka prata", funderade jag. "Kom".
Jag tog tag i Jennys arm och drog henne mot Hazel. Hazel kastade en snabb blick på oss, och när hon bekräftat vilka vi var började hon raskt gå därifrån.
"Vänta, Hazel!" protesterade jag.

"Ge er iväg!" skrek hon snyftande och lämnade rummet.
"Vad gör vi nu då?' frågade jag uppgivet, och tittade bedjandes på Liv, i hopp om att hon hade en idé.

(Förlåt att det blev kort!)

"Hazel har det nog svårt", sa jag nedslaget. "Vi borde nog inte pressa henne".
Det var synd om Hazel, även om jag fortfarande misstänkte henne för något.

Vi promenerade ut ur klassrummet och jag sjönk ner i tankar. Hazel kan inte vara sjuk eller något, hon var helt frisk. Hon grät nästan hela tiden. Hon var bara elva år. Men vad är det hon gömmer? Nu blev jag irriterad på att inte vet svaret, och sparkade hårt i väggen, vilket ledde till en bultande vänsterfot, och den gjorde riktigt ont.

"Varför gjorde du så", flämtade jag oroligt. "Var det nödvändigt? Gick det bra?"
Jag studsade till av oro. Även om det kanske inte var någon stor skada gillade jag ändå inte att se Jenny göra illa sig.

"Nej", sa jag kvavt, "det gick bra!"
Sen började jag skratta, och hoppade på ett ben resten av rasten. Inte för att jag behövde det, men det var kul.

Jag fick ibland stödja Jenny när hon höll på att tappa balansen. Hon hoppade på ett ben hela tiden.
Efter ett tag ville jag också testa det, även fast jag visste att jag skulle tappa balansen direkt. Och mycket riktigt, det gjorde jag.
Men det var kul det!