Prs mellan yerawizardthea & syrup

"Well jag vet inte? Ut och gå kanske?" säger jag osäkert. Att vara ute skulle nog vara skönt.. Tänker jag medans jag plockar ihop mina grejer.

"Här utanför på förvandlingskonstgården, eller på skolområdet där borta... du vet... där borta ehm.. du vet vart jag menar" säger jag och skrattar väldigt lågt åt mig själv då jag inte vet hur jag ska förklara vart jag menar. Självklart menar jag den platsen vid Ringstenarna och Uggletornet och det. Jag reser mig upp och sträcker ut min hand så att hon kan ta emot den om hon vill, samtidigt som jag slänger över väskan över min ena axel.

"Vi tar vid ringstenarna det är så fint där!" säger jag tyst och tar hans hand. Jag vill bara skrika till välden, kolla här! Jag håller handen med den finaste personen på planeten! Är ni avundsjuka?
Jag ler ett brett leende när jag tittar på honom. Den här killen alltså, jag älskar honom!

"Just det! Det är så det heter! Det var det jag menade!" säger jag entusiastiskt, men kommer ihåg i sista stund att sänka min röstvolym då bibliotekerskan hyssjar åt mig och ger mig en sträng blick. Vi börjar gå mot utgången och jag buffar lite vänskapligt mot hennes sida och ger henne ett lyckligt leende. Hur kommer det sig ens att jag har haft lyckan att träffa henne? En av världens mest underbara personer?

"Haha guldfisksminne" skämtar jag med honom, buffar tillbaks och räcker ut tungan. "Vet du hur gullig du är?" undrar jag lyckligt.

Guldfisk, det var ett av flera djur och saker som jag blivit kallad de senaste två månaderna av henne. Jag är helt okej med det, faktiskt mer än okej. Det betyder ju alltså att hon lägger märke till mina avvikelser.
"Vet du hur gullig DU är?" säger jag och blundar hårt och ler stort, med andra ord en min som tydligt visade på lycka. Jag struntar helt och hållet i att svara på hennes fråga, för jag vet att det inte är en fråga egentligen. Snarare ett påstående.

Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på det så jag bara fortsätter att gå.
När vi kommer ut på skolgården så släpper jag hans hand och ropar "Du kan inte ta mig!" samtidigt som jag räcker ut tungan åt honom. Sedan drar jag iväg, skrattandes med håret flygandes överallt. Tack vare att snodden sög och åker ut det första den gör då jag springer. Jag släpper väskan på marken och springer ännu snabbare och tokler.

Även fast jag går fjärde året på Hogwarts sitter fortfarande mina lekinstinkter kvar, och inte så djupt in heller. Jag har aldrig varit den som har varit alltför allvarlig med saker om jag ska vara ärlig. Därför är jag snabb med att släppa min egna väska bredvid hennes och kuta efter henne. Då jag inte är särskilt snabb, var det mer när jag var yngre, tar det en stund innan jag ens kan fundera på att sträcka ut ena handen för att försöka nå henne.
"Det här går ju inte! Du är för snabb!" flämtar jag och skrattar. Dock har jag svårt för att bli andfådd så jag kan hålla på ganska länge utan att bli trött.

Jag hör hur han sätter efter mig och skrattar ännu mera. Till svar på hans klagomål gör jag en snabb vändning och går ur vägen då han är nära att springa in i mig. "Lättare nu?" frågar jag andfått samtidigt som jag ler som ett fån. Jag börjar jogga emot våra väskor. Jag tittar bakåt och säger "Jag tar din med! Snart tillbaka!" och ler. Jag sätter fart igen och är inte borta i mer än en minut. "Tillbaka" ler jag och ger honom hans väska.

Jag stannar upp och sätter mig ner i gräset samtidigt som jag ser på när hon springer och hennes hår som fladdrar bakom henne så fint. Hela hon utstrålar ordet 'underbar' på något sätt. Sättet hon springer på, hennes skratt, personlighet, utseende, kroppsspråk och allt som har med henne att göra på något sätt.
"Thank you, my love" säger jag då jag tar emot väskan. Jag hoppas att hon kommer slå sig ner bredvid mig i gräset, för det är ju väldigt fint väder så varför inte spendera den tillsammans på den här platsen? Dessutom sitter jag ju redan ner.