PRS(fashion7)

(Okej^^)

Dagarna gick, Mina hade lyckats komma fram och tagit sig in i slottet. Hon hade låtsats vara en tjänare och lyssnat runt. Tillslut fick hon reda på lordens planer, men då hade hon upptäckts av lorden själv.
Nu red lorden med sin arme och en del andra lorder fram till slottet, Mina drogs efter lordens häst. Hennes händer var bundna och hon snubblade nästan ibland. Hon hade även ett rivmärke över ena kinden och håret var trassligt och rufsigt.
Lorden stannade tillslut, utanför slottet och ropade högt. "Nash, kom ut, vi kan förhandla". Han drog till i repet så Mina snubblade fram och han hoppade ner från hästen och höll i henne.

De kommande dagarna var en enda röra för Nash. Han var instabil både psykiskt och fysiskt. Morgonen efter att Nash svimmat togs bkodprov och snart visste han att han hade en underlig slags sjukdom. Från och med nu skulle han komma att bli helt paralyserad vid större aggressioner. Och tillslut fick Nash reda på anledningen - det var en släktsak och han hade oturen att få ärva denna. Medan detta pågick var soldater utskickade att hitta Mina och allt fler i de mest avskillda byarna vågade visa sitt misstycke mot Nash. I slottet rådde kaos, då alla kungabtöder var påväg för ett större besök. Hit och dit sprang alla, och mitt i all skit satt Nash och försökte sluta oroa sig för Mina medan han undertecknade en massa papper.
Uppifrån tornet hördes inte Lordens kraftfulla stämma, men där nere skickades en ung karl fram till lorden.
Den unge mannen bockade och sade: "Kungen är hemskt upptagen nu, men om ni vill kan jag skicka en hälsning från er?"

Mina såg upp på slottet, det kändes som en evighet sen hon hade bott här, pratat med Nash och bara hjälpt till med armen. Men nu stod hon där, med skrämda ögon och rep runt händerna. Ögonen berodde mest på att lorden fått ur henne all information med våld.
Lorden morrade ilsket. "Säg, att om inte han kommer ner och pratar med mig personligen, så ska jag hugga huvudet av lilla Mina här". Han ryckte i repet igen så Mina föll till marken.

Den unge mannen grimaserade ogillande men sa inget. En hel halvtimme senare kom han äntligen tillbaka med Nash efter sig. Han såg lugnt och helt sansat på lorden. "Jag ursäktar för dröjemålet, Milord, men det är cirka trettio trappor i tornet, plus sjutton trappor till i slottet. Vad är det ni heter nu igen?" frågade han vänligt.

(Har glömt vad han hette så hittar på något namn bara xD)

Markus blev ilsknare ju längre tid det gick och då äntligen de kom blev han röd av ilska av deras ord. "Markus! Jag är lord Markus! Och jag tänker krossa er!". Han drog upp Mina igen och den arga minnen blev sakta ett hemskt flin. "Mina här har berättat några saker för mig, inte frivilligt dock, hon är din spion, vill du ha tillbaka henne eller kan jag bryta hennes lilla nacke?".
Mina såg på Nash med fast blick trots att lorden nu satte handen om hennes hals. Hon svalde hårt och slöt sedan sakta ögonen.

Nash höll sig lugn hela tiden, log nästan ibland. Men när Lord Markus slöt sina fingrar om Minas hals och frågade honom: "Vill du ha tillbaka hene eller kan jag bryta hennes lilla nacke?", då gick det snett. Nash ryckte på axlarna, låtsades att han inte brydde sig om henne, men de alla märkte den där mikrosekunden för mycket - den fylld med tvekan, förtvivlan och rädsla - den som bevisade för alla i Dells hur mycket Mina faktiskt betydde för Nash. Och det var som om till och med luften flämtade, för Nash insåg varför han alltid kände sig så svag och pirrig i handlederna nu förtiden, och varför han log, var vänlig och social. Det hade varit Mina hela tiden.
Å andra sidan försvann allt det där på mindre än en sekund och Nash sade : "Gör vad du vill."
Men Lord Markus gjorde ingenting, stirrade bara på Nash en lång stund. Nash förstod varför Markus tvekade - kungen hade framför han egna ögon tvekat. Aldrig tidigare kunde Nash minnas att han tvekat på något så mycket. Speciellt inte framför folk. Och just då, under den där stunden, knäppte Nash med fingret och alla hans soldater höjde sina bågar och avfyrade. Den allra första träffade rakt i Lord Markus ena lunga.

Mina lyssnade spänt på det Nash skulle säga. Hon visste inte vad som skulle hända, om han sa ja kanske hon skulle dö ändå, men om Nash sa nej skulle hon definitivt dö. Markus skulle krossa hennes nacke som den vore en sticka.
Men hon märkte Nashs tvekan, och hon stiirrade på honom. Han hade aldrig tvekat förut. Men då sa han tillslut sitt svar och Minas hopp sjönk igen. Men då kom pilarna och lorden vacklade till och taget om henne lättade.
Mina gjorde ett sista ryck med sina krafter och lyckades dra loss sina händer ur repet och bort från lorden, hon lyckades halvspringa de få stegen och föll sedan ner vid Nash.

Nash stod där länge, helt oskyddad och såg kallblodigt på när Markus och hans män föll. Då alla låg på marken lät Nash föras till en stäng sjukhuscell. Till skillnad från vissa behandlade han sina fångar med viss respekt. Han hade sedan tänkt bära in Mina, men med tanke på hans hälsa var det inte så smart. Istället bad han den unge tjänaren göra jobbet åt honom. I sällskap med Mina i tjänarens famn gick Nash in mot slottet, åter så stel som vanligt.

Mina mindes inte mycket, bara hörde hur männen föll och hur hon lyftes upp av någon. Allt kändes lite suddigt nu, och hon var förvirrad, hade Nash vunnit? Skulle allt återgå till det normala?
Då hon kände värmen från att vara inne i slottet såg hon upp på tjänaren och sedan på Nash. "Jag sa inget mer än att jag var din spion Nash, du måste få veta det" sa hon sen med hes röst. Hon hade inte svikit honom.