David och Ella Potter (Marodörernas tid)

Ni är ju FÖÖÖR FANTASTISKA!!! Kan tyvärr inte uttrycka min tacksamhet i tecken så hoppas att det här kapitlet kan berätta för er HUR UNDERBARA NI ÄR!!! ♥ ♥

Kap. 23

Ella

Stora salen fylldes av höga glädjeskrik, elever slängde upp sina hattar i luften och lät sina trollstavar utföra besvärjelser som bland annat skapade enorma, glittriga bokstäver, vilka sakta svävade över allas huvuden:
Looooov!

Också jag instämde i glädjeropet. Äntligen vila, äntligen vila från dessa förbannade läxor! Äntligen vila från Mext och allt annat. Imorgon skulle jag inte göra någonting annat en ligga på en av uppehållsrummets skön soffor och proppa i mig godis. För både David och jag skulle stanna på Hogwarts, jag hade skickat ett brev tillbaka till Caitlyn och berättat om lovet och hon hade nästan förfärat förbjudit oss att åka hem. Så nu var vi här. Tillsammans med Alice som inte ville åka hem, varför visste jag inte. Hon kanske bara ville hålla oss sällskap. Nu började eleverna, fortfarande skrikande röra sig mot sina sovsalar. Sista natten innan lovet för vissa.

Men när jag och Alice kom upp på rummet gick vi inte och la oss. Vi kröp inte trött bort till våra sängar. Vi bad en av de busiga killarna från en årskurs över oss, Weasly tror jag han hette, att skaffa fram lite mat. Vi kan väl säga att vi var soppas högljudda att Professor McGonagall infann sig vid midnatt. Hon hade inte de mest väluppfostrade orden på läpparna.

-Aahhh, Alice, vad har vi för lektioner idag? Jag såg suddigt och skyndade att hälla ett glas vatten över mig, sängen blev blöt och jag gav ifrån mig en liten flämtning.
Nu var jag ju i alla fall vaken. Alice såg förvånat på mig.
-Jo, efter frukost ska vi ha örtlära, sa Alice och log lömskt mot mig. Jag stönade och reste mig dyblöt upp ur sängen.
-Haha! Vi ska inte ha några lektioner! Skrattskrek Alice. För det är loooov!
-Vad i…
Jag började jaga Alice runt runt i rummet tills jag kom ikapp henne och fick ner henne. Hennes näsa förvandlades omedelbart till ett fult gristryne och jag rullade skrattande av henne. Då slogs jag av en plötslig tanke, slogs av den rakt i ansiktet. Jag slutade tvärt skratta och tittade drömmande framför mig.

Nu borde jag göra det. Nu borde jag berätta för henne. Jag borde berätta om Mext och om allt David och jag hållit hemligt! Dagen före julafton, det passade perfekt. Och David. Han kunde väl knappast ha något emot det. Jag ägnade inte ens Caitlyn en tanke…

-Alice… ehm, jag är ledsen att jag inte berättat… berättat detta tidigare. Och jag förstår om du blir arg på mig men… jag vill att du ska få veta…
Och så började jag berätta. Vissa delar var otroligt smärtsamma, som om jag åter kände hur Caitlyns män slängt mig över axeln.
Men jag tog mig igenom hela berättelsen vilket dock kostade mig ett par tårar och ett par förlägna blickar på Alice. Nu såg jag darrigt på henne och väntade på hennes reaktion.
Den kom snabbt och den log varmt.

det här börjar bli RIKTIGT bra!

Jättebra!

TACK! ♥

Jag har under min tid hemma, då jag varit sjuk skrivit 7 kapitel, jag kommer att ladda upp de i GANSKA snabb följd, med kanske, typ... Fyra till fem kommentarers mellanrum, för att det inte ska komma för snabbt
Hur som helst, slutet börjar närma sig! Och tack igen! Tänk att jag skrivit snart 30 kapitel allt som allt. God

Den kom snabbt och den log varmt.

Omg vilken härlig typ formulering, älskar den (och allt annat såklart) ♥

Vad bra det är! Har inte kommit så långt, men hittils: toppen!

Har läst nu! Den är på himla bra!

Har en väl genom tänkt story!
Är riktigt spännande! (sådär så att man bara vill ha mer och mer och meeer!)
Den är skriven på ett toppen sätt!
Jätte bra!! Plorran

Som vanligt jättebra Plorran! Allt var perfekt, du är superduktig på att skriva!

TACK!!! Ni betyder ALLT ♥ ♥ NU BÖRJAR DEN RIKTIGA SLUTSTRIDEN!!! Lurades lite senast ♥

Kap. 24

David

Ella tryckte upp en lerig snöboll i ansiktet på mig. Jag, hon, Alice och marodörerna hade… mer eller mindre förklarat krig mot varandra. Att knappt någon snö täckte marken var inget problem för krigarna. James hade till och med knycklat ihop ett par utrivna sidor ur ett förfallet exemplar av Hogwarts historia för att förse sig med ammo.
-Det där får du ångra, sa jag varnande till Ella. Jag mumlade lågt en besvärjelse och sekunden därefter sjönk Ella ner på marken, skrattande och chippande efter andan.

Alice skrattade och fick mig ett halka på en nyss framtrollad smörblomma.
-Nej! Men så det an gå då! Skrattade hon och härmade Malks tunna tonfall.
Jag skrattade också nu, men det började mörkna och efter ytterligare ett par minuter på slagfältet gick kämparna inåt. Det var fortfarande dagen före julafton och det var bara vi kvar på skolan! Mer tur en så kan man inte ha.

Ella hade berättat för mig om hur hon talat om vad vi var för Alice. Det var verkligen bra att hon gjort det, för jag själv hade aldrig klarat av det. Och nu kunde vi diskutera alltihop med Alice!
-Var…
Ella hade stannat upp. Då märkte jag varför. Marodörerna hade försvunnit. Vi hade gått en bit från de för att kunna prata fritt om Mext. Och om faktumet att Caitlyn var vår moster. De senaste händelserna hade liksom hänt i så extremt snabb följd att jag bara var tvungen att prata av mig om det.

-Vi måste hitta de! Viskade Alice skräckslaget. Kom!
Så gav vi oss, för andra gången den här veckan, av för att skydda vår äldre bror. Det slog mig med ens hur oansvarigt det här var av honom. Han var verkligen barnslig.
-Om de inte är i svarta skogen ska jag ge er tvåhundra galleoner var, sa Ella självsäkert.
-Men! Du har ju inte så mycket!
-Då får vi hoppas att de är där då, sa Ella.
Dels för att jag mer en gärna ville ha tvåhundra galleoner och dels för att jag befarade att Ella hade rätt singalerade jag åt Alice och Ella att följa mig. Jag gick samma väg som vi tagit förra gången och efter ett kort tag kom vi fram. Mycket riktigt, de var där. Allihop. Och då räknar jag med Malom och hans anhängare. Det var i alla fall vad jag trodde de fyra männen med mörka kappor och huvor var. De var utströdda runt hela gläntan. Den som stod närmast oss, lutade sig mot ett träd bara fem meter bort. Han var läskigt stor och hade trollstaven riktad mot våra tre bråkmakare.

Av någon anledning var jag inte sådär blodisande, otroligt rädd. Kanske för att vi sett Malom stå här och smyga en annan gång. Då hade han ju inte anfallit. För att återgå till dessa tre så sysslade de inte med samma sak som senast. De hade ett pergament mellan sig.
För att återgå till de tre som befann sig i mitten av scenen så var de allihop sittande med fjäderpennor i händerna. Jag hade aldrig sett James hålla i en fjäderpenna med ett sådant allvar.

Mellan de låg ett pergament, säkerligen samma Ella sett de hålla på med den där kvällen som jag försökte undvika att tänka på. Jag kunde inte se så noga vad krumilurerna på pappret betydde, men jag hade inte ens trott att Ella skulle vara så dumdristig att hon gjorde det hon nu gjorde ändå.
Hon drog sin trollstav, lät en lång slinga med ljus fara ut genom den och rakt in i anhängaren som var så där stor. Han som stod närmast oss.


Exciting! Berätta gärna vad ni tycker, tumma om ni gillar det är väldigt roligt om ni tar ut till exempel citat och delar ni gillade ♥

meeeer nu snälla