Divergent

Sol nickade med en blick som inte mötte hans det var än ett ganska känsligt ämne hon visste att hon såg förfärlig ut. Konstigt nog var det mest för att hon inte ville att Kai skulle se henne så, varför visste hon inte.
"Vad ska du göra då?" frågade Sol och mötte åter hans blick och ställde ner mjölkglaset.

Kai ryckte på axlarna och mötte hennes blick. "Jag vet inte," sa han "Jag skulle vilja räna lite, men jag är osäker på om den möjligheten finns här."
Han log lite när han såg Cornelia och Frida släntra in, smutsiga men med stora leenden. "Här kommer våra ledsagare!" skämtade Kai då flickorna satte sig vid deras bord. Frida vände sin blick mot Kai och log vänligt. "Sivit gott?" frågade hon. "Böttren jag trott jag skulle göra..." mumlade Kau och rodnade svagt.

"Något borde väl finnas......tappra som kommit hit förr likaså." mumlade hon och såg på Frida och Cornelia.
"Är ni smutsiga hos falangerna?" frågar hon nyfiket och hoppades att hon slapp men nickade åt Frida, hon hade sovit mycket gott. Hon frågade vägen till läkaren och Frida berättade, Sol tackade och gav sig av som för att visa för sig själv att hon skulle klara något ensam.

"Ja det borde det." sade Kai långsamt. Frida och Sol började samtala ol något medan Kai tänkte tillbaka på sitt gamla hem. Det gjorde så ont men gjorde honom ändå så glad. Han älskade de tappra. När Kai kom tillbaka till verkligheten igen och såg att Sol var borta. Frida berättade att hon gått. Kai nickade. "Finns här något ställe man kan träna på?" frågade han sedan. Frida skrattade mjukt, "Ja. Du går höger här och sedan..." började hon och talade om hur man gick. Kai nickade och log tacksamt för att sedan i all hast ge sig iväg mot platsen.

Sol tog sig genom gatorna och snart uppenbarade sig läkarens hus. Hon ville inte erkänna det för någon av dem men läkare skrämde henne. Visst hade hon sagt det hade Kai säkert följt med, men hon ville klara sig själv och det var bara inbillade barndomsfantasier. Hon drar ett djupt andetag och kliver in länkarbostaden var inbjudande och en brunbränd man med ett stort leende kommer emot henne.
"Du måste vara Sol, nykomlingen." hälsar han och tar sedan hennes hand innan han börjar ta sig an hennes hår. Han tvättar och smörjer på någon salva. Men det bästa av allt han borstar det så att det inte syns och lånar henne en snodd att sätta upp håret med. Hon hade aldrig för fått sätta upp håret, det förstörde det mjuka intrycket hon skulle ge.

Kai gick fel tre gånger innan han äntligen hittade rätt. Han skulle verkligen behöva memorera den här delen av staden, det kunde alltid komma till användning. Han kom in i en stor, tom sal. Här och där hängde säckar från taket och där borta fanns fyra bänkar med vikter liggande bredvid. Runt det hela hade någon ritat upp en bana som man skulle springa i. Kai skrattade för sig själv, trots att dessaänniskor var falanglösa hade de mycket. Varför var det så? Varför hade regeringen aldrig berättat sanningen för dem? Kai skakade på huvudet för att få bort tanken och började jogga runt i salen.

Sol gick tyst genom staden, såg sig om på alla hus och människor. Att regeringen kunde underhålla allt detta? Hon letade efter Kai och hon gissade att han var och tränade vad man nu gjorde det? Hon fick fråga sig fram och snart hittade hon stället. Hon kom in och såg sig om snart fann hon Kai med blicken och hon vinkade och log lätt. Detta var helt ny mark för henne, hon visste inte vad hälften av sakerna skulle användas till.

Vid den tiden Sol kommit in i tränings salen hade Kai redan värmt upp och höll på att öva med vikterna. Han nickade kort och fortsatte. En stund senare satte han ner vikterna med en suck. "De har inga vikter över femton kilo!" muttrade han aningen besviket. Men han tänkte inte säga något mer, han fick vara glad över att han kunde träna över huvud taget. "Hur gick det?" frågade han Sol medan han lade på två till femkilos vikter.

Sol kom fram till honom och lutade sig lätt mot maskinen medans hon betraktade Kai då han tränade. Hennes blick for över hans muskler och kunde gissa att femton kanske var lite för honom.
"Bra, han sa att det skulle växa ut igen." sa hon och log lättat, hon var glad över det.
"Sen fick jag sätta upp håret, har aldrig fått det förr." sa hon som om detta var en stor grej, vilket det var för henne, hon hade heller aldrig fått klippa det bara toppa håret lätt.

Kai nickade och log. "Tur då. Fast det kommer nog ta ett tag tills det blr lika långt som resten av ditt hår...." sade han. Han skrattade lätt åt henne, de flesta flickor han känt satte upp sitt hår mest hela tiden. Men för de fridfulla var det något skamlöst att sätta upp håret. Varför kunde Kai inte förstå. "Men nu får du ju göra det, så du får utnyttja det!" flinade Kai skämtsamt. Han lade sig ner igen och lyfte tyngderna.