Prs(Dragon Fantasy)

Uriah kom till matsalen. Han plockade med sig en brödkniv och gick till en av klipporna i närheten. Han var van vid det nu, att gömma ärren, skära på rätt ställe.

Mina gav slutligen upp och drog på sig linnet, hon skulle leta reda på honom, se hur det var med honom. Vare sig han ville eller ej, hon skulle se efter honom.

Uriah log lite. Drog av sig tröjan. Bara litegrand på axel, det skulle knappt synas även om han var utan tröja. Enkelt, lätt. Smärtan påminde honom om kentauren, kentaurens slag. Mot ansikte, mage, överallt..

Mina sökte Uriah, överallt sökte hon honom. Hon ropade efter honom mer och mer orolig tillslut fann hon honom, med en kniv och det isade i kroppen då hon såg honom.
Försiktigt tog hon sig fram, Varför? ville hon veta men hon frågade inte, han som hon ville säkert inte berätta.
"Uriah, det blir inte bättre." sa hon mjukt, hon ville bara ta den från honom, kasta bort kniven.

Uriah sa inget. Det blev bara värre av att hon var här. Ursinnet lyste i ögonen på honom. Den här gången tänkte han inte gömma det. Han skar sig djupt. Från axeln ner till handleden. Blodet svalkade honom. Han blundade.

"Gör det inte." Mina hade något panikartat över rösten då hon såg blodet, hon tålde inte blod, inte på andra.
"Vad är det om?" sa hon och tog ifrån honom kniven.
"Snälla du." sa Mina bedjande.

Uriah log känslolöst. "Du om någon borde förstå. Det blir lättare såhär Mina..." muttrade han med ett axelryck. Smärtan var bedövande. Uriah såg ut över halvblodslägret.

"Jo, jag vet att det är det. Men det är för tillfället det hjälper inte helatiden. Bara bättre då du känner smärta eller hur?" sa hon mjukt och tog av sig sitt linne. "Får jag?" frågade hon, hon ville stoppa blodflödet.

Uriah nickade kort. Han visste att hon hade rätt. Men ibland behövde han det; fysisk smärta. Man tänkte alltid klart när det gjorde som ondast. Han höll ut armen mot henne, "Varsågod att börja." muttrade han.

Mina rev sönder linnet så det blev större och började stoppa blodflödet från hans arm. "Jag vet att du lika lite som jag vill tala om det, men om du känner för det finns jag här, bara så du vet det." sa hon mjukt och mötte hans ögon.
"Minns det son av Apollon." sa hon med allvar i rösten.