De 10 sista

"Men det är min strand!" säger jag argt.

Lucia :

"Välj att gå härifrån eller bli uppäten" Jag bavkar utan att släppa varelsen med blicken

Cat:

Det verkar inte vara någon i närheten.
"Hallå?", säger jag lite högre och börjar återigen titta i rummen då jag kommer till en smal gång. Jag går till rummet till vänster och jag ser en annan kille sitta där.
"Är du... Riktig?", viskar jag och håller så hårt om min kniv att mina händer börjar göra ont.

Elize

Jag nickar och går åt andra hållet.
Det är hemskt att stirra varelsen i ögonen, men den måste förstå att vi inte skulle skada den.

Jag börjar gå. "Gör ingenting som visar att du vill vara i högre rang än den. Sänk blicken, tänk dig en undergiven hund"

Säger jag. Jag vet inte säkert, men jag trodde att man skulle göra som med en varg, tiger eller lejon. Och ett lejon ska man verkligen inte se i ögonen, det var ärret som täckte halva mitt ansikte ett bevis på

"Okej" sa jag lågt och tittade ner i marken istället för att se upp för lik och skelett.

Jag tittar ner och går till stranden där jag bodde nu.

Lucia :
Jag suckar. Vart skulle jag nu? Tillbaka till min grotta?

"Är du... Riktig?"
Osric ryckte till och tittade på flickan som stod i dörröppningen. Hon hade rött hår till halva ryggen. Hon var smal och blek och hade ett stort ärr på kinden. Hon höll också en väldigt läskig kniv i handen. "Ja... Ja, jag är riktig. Vad ser det ut som?" Osric försökte låta hur cool som helst men egentligen var han livrädd för denna flicka. Hon höll så hårt om kniven så att hennes knogar vitnade. "Du kan väl släppa den där kniven nu?" sa Osric och satte sig upp från stolen ifall han var tvungen att ta till flykten.

Julian:

Julian försöker följa efter flickan, men hans skadade ben gör att han inte kan röra sig särskilt snabbt och därför försvinner flickan snabbt utom både syn och hörhåll. Julian fortsätter trots det att halta fram genom det övergivna sjukhuset.
"Hallå?" ropar han. "Jag vill dig inget illa, jag lovar!"
Han vill så gärna ha sällskap, vill inte bli lämnad ensam med bara sina mardrömmar.
Så plötsligt får han syn på flickan igen. Hon står i en dörröppning och håller fortfarande ett mycket hårt tag om sin kniv. Hon verkar prata med någon annan.
"Ursäkta", säger Julian försiktigt, för att hon ska märka att han är där.