Ghost Hour [Rollspel]

"Ehm, jag träffade på någon Owen.. och någon tjej som jag glömt namnet på och dig... tror det var alla utom Aden." Svarar Birdie och svär lite i tanken över att hon redan glömt namnet på den där tjejen. "Har du hittat en trappa? För det ska finnas en trappa häromkring någonstans." Frågar Birdie då hon vill hitta en väg ned, eller en väg någonstans annars.

"Vi vet åtminstone att vi inte är på samma ställe som förra året!" Säger Aden från sängen och Birdie tittar på honom.
"Det är aldrig samma ställe som året innan, Aden." Säger hon och Aden rycker på axlarna och drar i sin hoodies ärmar och vänder sig bort från dem.

"Hm... okej", svarade Erin.
"Ja, jag vet var en trappa är, men vi måste gå försiktigt, eller jag måste rättare sagt. Någon som heter Joseph vill döda mig", sa Erin.

Hon gick till dörren och ut i korridoren. Men såg sig först omkring för att vara säker på att Joseph och den andra tjejen inte skulle vara där.

"Jag har definitivt fått nog av det här rummet", säger kvinnan och Patrick förstår henne. Rummet var inte vidare upplyst, såg extremt slitet ut och var över lag inte särskilt välkomnande. Han hade gärna stannat kvar och undersökt det lite mer - en arbetsskada som antagligen inte skulle försvinna i första taget - men hejdade sig själv. Det var viktigare att hålla ihop. Patrick tar ett till bloss på cigaretten och vickar den mellan sina läppar. Han har sett alldeles för många skräckfilmer för att tycka att uppsplittring skulle vara en smart drag.
"Då går vi då", säger Partrick till kvinnan och drar ett djupt halsbloss innan han släcker fimpen mot väggens gulnande tapet. Den lämnar ett litet runt brännmärke, men Patrick bryr sig inte riktigt. Det var rätt åt vem som än hade satt honom här.
Med lagom långsamma steg går Patrick ut genom dörren och vänder sig sedan om för att se till att han får med sig kvinnan.

"Åh, låter som en trevlig typ." Småskrattar Birdie roat. Hon är inte direkt rädd för den här Joseph, mestadels för att hon just nu går på de där skumma pillren och på något sätt blir världen alltid så mycket finnare och vackrare så fort hon tagit dem. Aja, Birdie går rakt ut i korridoren, hon vill se den där trappan. Om den leder ned så kan den vara till stor hjälp, för då kan man säkert komma ned och hitta fler vägar upp eller kanske ännu längre ned. Positivt tänkande tar en långt, ibland.

[förlåt för mitt assena svar, Matizze]

Elizabeth följer villigt med mannen. Hon bestämmer sig för att sluta vara oroad för våldtäktsmän och mördare - hon är ju för sjutton med i Ghost Hour.

[Lellilola: alltså, det är helt lugnt, speciellt med tanke på att det egentligen var jag som var seg... igen... förlåt för det D':]

"Vill du gå åt något särskilt håll?" frågar Patrick kvinnan, mest för att han själv inte vill framstå som alltför bossig men även för att vara generös. Han hade trots allt attackerat henne för inte alltför länge sedan. På senare tid hade Patrick även lagt märke till att man upptäckte fler detaljer om man inte behövde fokusera på att leda vägen samtidigt. Det var verkligen en desperat tanke, men för tillfället var Patrick överlycklig över varje ny tanke som han kan överleva till att tänka.

[nu var det jag som var sen igen, Matizze x)]

Elizabeth rycker på axlarna. Hon är inte så säker på varifrån hon kom längre, och tanken skrämmer henne.
"Höger", hasplar hon sedan ur sig.

[Lellilola: Haha, då antar jag att vi är kvitt XD]

"Då säger vi så", svarar Patrick generöst och gör en ansats att gå åt vänster innan han hejdar sig och vänder om åt höger. Att han aldrig kan lära sig vad som är höger och vad som är vänster!
Framför dem i korridoren ligger en hel del stängda dörrar, varvade med gamla porträtt av ytterst känslolösa familjer som antagligen bott här för en herrans massa år sedan. Om det inte bara är någon som vill få dem att tro det såklart...
"Vet du, jag kom just på att du aldrig presenterade dig", säger Patrick plötsligt och vänder sig mot kvinnan. I all uppståndelse hade han undgått att märka det och antagligen var det ingen information som skulle visa sig viktig i framtiden, med det känns ändå aningen ohyfsat även i Patricks tankar att bara referera till kvinnan som just "kvinnan".

Elizabeth ler försiktigt. "Jag heter Elizabeth. Presenterade du dig, eller är jag bara glömsk?"
Hon rodnar lätt.

"Elizabeth, huh? Låt mig tänka..." Patricks hjärna arbetar tillbaka för att försöka få någon ordning på de extremt röriga minnesbilderna från där han träffat Elizabeth. Han minns att han tände en cigarett, och att hon stoppade in vad som borde vara ett tuggummi i munnen och... ja, han hade presenterat sig. Precis efter att hon hade gjort det. Så Patrick hade med andra ord inte missat att Elizabeth hade presenterat sig - han hade bara glömt det. Och Patrick ska kalla sig för polis!
"Hm... nej, jag har tydligen inte heller presenterat mig", säger Patrick i ett försök att vara diskret och förtränga hela den förra presentationen. "Jag är Patrick Williams, bättre sent än aldrig antar jag."