Tänk om...? [Drarry]

love it du skriver som en ängel seriöst ♥

Kapitel 17

Harry

Jag satt mittemot Draco i biblioteket. Det var tomt bortsett från Madame Pince. Det var jullov nu och nästan ingen var kvar på Hogwarts. Visst var det några stycken men de satt nästan bara i sällskapsrummen och spelade schack eller läste Helger med häxor och liknande. Vi hade bestämt oss för att mötas klockan tio. Han satt redan där när jag kom dit och jag skämdes nästan för att jag alltid kom för sent. Men han hade inte sagt något om det.
Vi satt i alla fall där och bara stirrade in i varandras ögon. Jag var fortfarande lite borta efter händelsen i skogen. Men minnena hade börjat klarna och jag mindes det mesta nu. Jag kom på att jag inte hade tackat Draco för att han hade räddat mig och kunde inte hejda mig nu.
”Tack, Draco” sa jag tyst och sänkte blicken från hans vita ansikte.
”För vadå?” frågade pojken till svar. Jag visste inte om han spelade dum bara för att höra mig tacka honom på riktigt.
”Jag minns lite nu, jag minns det mesta faktiskt.” började jag och drog försiktigt fingertopparna över bordskivan som skilde oss åt. Draco nickade.
”Mhm” Jag mötte hans blick igen och försökte ge honom ett så allvarligt uttryck som möjligt.
”Jag minns” jag tog ett djupt andetag, ”att du räddade mig.” Jag lät luften leta sig ut ur mina lungor igen. ”Jag vill tacka dig för det.”
Pinsam tystnad.
Inget svar.
”Varför ville du träffa mig, Draco?” frågade jag den tystlåtne pojken framför mig.
”Jag saknade dig.” svarade han kort med en blick som sa motsatsen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det hade aldrig varit så här spänt mellan oss förut, inte ens när vi gick runt och låtsades hata varandra. Visserligen var det nog det vi hade börjat med igen. Det var så löjligt, egentligen.
”Du fattar inte hur svårt det var för mig att se dig ligga helt dött i den där jävla sjukhussängen.” påstod Draco med spända käkar och darrande röst. Det lät som om han skulle börja gråta. ”Du bara låg där. Visst, du är vaken nu men det kan inte gottgöra alla timmar då jag bara har fått sitta och lystra efter hjärtslag och andetag.” Jag satt bara och stirrade på honom. Hans blick var lika stålsatt i bordsskivan som min i honom. Han andades djupt som om han ansträngde sig för att inte bryta ihop. Jag ville så gärna bara hålla om honom men det kändes som om det var så mycket mer än ett bord som skilde oss åt.
”Jag trodde att du skulle dö, Harry. Dö.” Han sänkte rösten till en ilande viskning.
”Jag är ledsen” började jag trevande men jag visste att det inte skulle hjälpa och lät mig avbrytas av Draco.
”Det hjälper inte att du är ledsen!” Hans röst var vass som ett knivblad och fick mig av någon anledning att bara sitta tigandes och titta på hans spända ansikte. Han sköt ut sin stol och reste sig hastigt. Jag trodde att han skulle lämna biblioteket, och lämna mig, men så går han runt bordskanten och stannar vid min sida. Han ser ner på mig med en något varmare blick än innan. Jag kan inte hejda reflexen att resa mig och omfamna honom och så står vi plötsligt med armarna om varandra.
”Jag har saknat dig med, Draco” viskar jag tillslut mot hans axel.

Draco

Jag lämnar snart Harry i salen tillsammans med Irma. Hans kram värmde fortfarande och jag kunde nästan känna hans armar kring mig om jag tänkte tillräckligt intensivt. Och det gjorde jag. För jag ville ju trots allt ha hans armar kring mig. Jag ville trots allt känna hans närhet. Mötet i biblioteket hade inte gått som väntat och mitt förslag hade inte ens förts fram. Men jag hade ju varit så nära på att bryta ihop mitt framför honom. Så jag hade gjort det bästa av situationen.. nästan. Jag hade gjort det jag hade velat i alla fall. Jag hade omfamnat honom och hållit honom tätt intill mig. Vi fick väl prata om det där någon annan gång. Vi var trots allt fortfarande unga, vi gick fortfarande i skolan. Men när skolan slutade och vi blev myndiga, då kanske det skulle vara för sent? Alla tankar gav mig bara massa ångest och jag ville bara bädda när mig under hundra filtar och aldrig mer komma fram. Gärna tillsammans med Harry.

Men jag hade ju förberett allting, jag visste hur allt skulle gå till. Men det skulle ju ändå bli fel. Det blev det alltid. Men jag skulle tänka lite till på det, det skulle behöva vara perfekt om det skulle genomföras. Allt skulle behöva vara perfekt. Jag skulle vilja prata med någon om det. Men ingen skulle förstå, ännu mindre ge mig stöd och råd om det. Om någon ens skulle förstå att jag inte skämtade så skulle du råda mig att låta bli helt och hållet. Så jag skulle behöva ge mig själv stöd nu. Det var jag inte van vid. Jag brukade inte behöva någon som gav mig råd. Jag bara gjorde saker och hoppades på det bästa utan att egentligen tänka efter, men nu skulle det inte bli så. Allt behövde bli som jag ville. Jag kunde se scenariot framför mig, jag kunde se hans reaktion. Men det var ju trots allt det där jag ville se som jag såg. Jag skulle nog bara bli förnedrad. Han skulle skratta mig rakt i ansiktet. Fan. Det skulle aldrig kunna bli perfekt. Allt skulle skita sig och bli fel. Självklart. Och där gick alla drömmar i kras. Igen.

Bra skrivet som vanligt hade gärna velat ha ett lite längre stycke ur Dracos perspektiv men det är nog bara för att jag vill ha mer av denna berättelse

Tack! :3
Jo, det blev tyvärr lite för kort ur Dracos perspektiv men jag kunde inte skriva så långt utan att spoila en ganska stor sak (det Draco planerar).. Men då kan jag ju passa på och fråga det också, någon som vill chansa på vad han tänker göra?

. . . WOOOOOOOW . . . Det känns så mäktigt att läsa detta, av någon anledning. Det lixom bara...WOW

Håller med fashion7, WOW!!:o

kitto you never know with a Malfoy, det kan ju vara vad som helst! Vet inte om jag vågar gissa

Sooooo sorry att jag inte uppdaterat på sjukt länge! Hoppas några fortfarande bevakar, hehe.. Jag ska försöka skriva lite i helgen men jag har så mycket annat just nu. MEN DET KOMMER. Jag har icke glömt er!

Den som väntar på något gott säger man ju! Jag bevakar än och längtar efter mer!

Jag varnar er alla, here's a dirty chapter!

Kapitel 18

Draco

Jag fick syn på honom i korridoren på väg ifrån Förvandlingskonsten och kunde inte låta bli att möta hans blick. De smaragdgröna ögonen hade stålsatt sig i mig och jag hade inte sett honom såhär intensiv sen den där natten vid sjön. Fan vad länge sen det var…
Två andraårselever gick om mig och gjorde att Harry råkade gå in i mig i den smala gången. Jag kände hans smala fingrar diskret lägga något i min bakficka när han hastigt vände sig mot mig för att haspla ur sig ett ”se dig för”. Han hade råkat gå in i mig. Papperslappen som smugglats ner i min ficka var dock tvungen att ligga kvar en stund tillsammans med känslan av Harrys hettande beröring. Jag var tvungen att vara ensam.
Väl nere i min cell-liknande sovsal så lade jag läroböckerna på den nybäddade sängen och bläckhornet samt fjäderpennan på nattduksbordet. Jag gjorde det så samlat jag kunde bara för att reta mig själv och dra ut på tiden.
Jag ställde mig lutad mot en av de kalla stenväggarna och lät handen slinka ner i bakfickan och fiska upp den lockande pergamentbiten.

”Vid-behovs-rummet 21 ikväll”

Han hade troligtvis bara rafsat ner det innan han mötte mig eftersom det var så kort och bestämt. Även fast klockan redan hade närmat sig den omtalade tiden och jag hade haft min sista lektion för dagen… Min sista lektion för året. Jävlar, imorgon skulle mer än hälften av alla elever åka hem och fira jul, vilket innebär att det är julfirande i Stora Salen ikväll. Självklart, det var ju därför Harry ville se mig just idag! Ingen skulle märka att vi var borta och ingen skulle vara vid Vid-behovs-rummet. Jag kunde inte låta bli att le sådär dumt och kände mig lite som en elvaåring som just fått sitt Hogwarts-brev. Bara tanken på att få känna hans närhet och beröring igen gav mig tog mig tillbaka till gången för så länge sen. För länge sen.


Zabini, Crabbe och Goyle kom samlade i grupp in i rummet och jag antog att de kom ifrån Spådomskonsten, jag hade rätt så dålig koll på deras scheman. Vi umgicks faktiskt knappt längre, jag var mest ensam. Det låter sjukt deprimerande men alltså jag liter inte av det. Jag har inte precis saknat deras närvaro. Okej, Blaine var väl inte så illa trots allt.
Han stod just nu och nynnade på en Systrarna Spök-låt och vickade svagt på höfterna medan han packade sin halvfulla koffert. Crabbe och Goyle däremot satt bara och såg hjärndöda ut, som vanligt, på sina sängar utan att säga ett ord.
”Kom igen, varför är ni så jävla bittra då?” frågade han och svepte med blicken över oss alla tre. ”Vi åker ju hem idag!” Jag fnös tyst. ”Okej, inte du då, Mrs Assbutt.” Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans mediokra försök till en förolämpning.
”Vafan, Blaine, du är den enda som gillar Systrarna Spök fortfarande” grimaserade Goyle och reste sig från det knöliga överkastet. Blaine slutade nynna och vände sig dramatiskt mot Gregory.
”Jag har inte tid för haters.” svarade han kort och snörpte på munnen. ”Men vi borde gå nu, ladies.”
Crabbe reste sig och vi gick ut ur sovsalen. Jag hoppades så att jag skulle lyckas ska av mig dem på vägen till Harrys och min mötesplats.


Harry

Han kom runt hörnet och letade efter mina ögon med sin blick. Jag tog några försiktiga steg mot honom, sänkte blicken och log ett snett leende.
”Harry” fick han fram och kortade ner avståndet mellan oss med några få steg mot mig. Han slog armarna runt halsen på mig och jag besvarade kramen genom att smeka hans rygg. Jag kände hans svala läppar mot min nacke och slöt ögonen medan jag lät mina händer stryka hans rygg. Hans kyssar sökte sig passionerat utmed min hals mot mina läppar. Jag lät fingrarna dra sig över hans nacke för att sen leta sig in i hans platinablonda hår.
Jag avbröt mig plötsligt och öppnade ögonen, dock utan att stöta bort honom. Jag ville ha honom.
”In i rummet, Draco” viskade jag och gav honom en snabb kyss innan jag vände mig om för att se precis det jag önskade, en helt vanlig dörr. Draco gick precis bakom mig med armarna runt min midja och läpparna mot mina blottade nacke. Jag stönade svagt och försökte vrida om handtaget till dörren. Jag fick upp den och vi famlade in i ett mörkt, ganska litet rum. Det var kolsvart bortsett från några levande ljus på nattduksborden på sidorna av en majestätisk dubbelsäng. Vi snurrade runt och jag knuffade ner Draco på det mörklila överkastet. Jag satte mig gränsle över honom och knäppte upp hans vita skjorta för att smeka hans kala bröst i takt med hans häftiga andetag. Han satte sig upp och jag lade armarna runt hans hals och omslöt hans höfter med benen för att hålla mig fast när han reste sig. Han pressade mig mot väggen och fortsatte kyssa mig medan jag drog av hans skjorta och rev honom över ryggen. Gud, vad jag hade längtat efter den här kvällen.


Jag vaknade upp bredvid honom i den stora, nu väldigt vandaliserade, sängen. Han låg på sidan med ena armen på min bröstkorg som rörde sig i takt med mina lätta andetag. Han sov fortfarande. Jag vred försiktigt på huvudet och strök honom över det ljusa, rufsiga håret. Han var lite för suddig för att jag skulle kunna se hans ansikte ordentligt men jag kunde slå vad om att han var lika vacker som vanligt. Jag lade mitt huvud så att vi låg panna mot panna och slöt ögonen för att försöka somna om, dock utan framsteg. Men jag njöt i alla fall av att bara ligga här och andas in lukten av världens underbaraste person och tänka tillbaka på världens underbaraste kväll. Allt kändes så perfekt.