The marauder's map [SV]

Jag har ju inte riktigt något bättre för mig.
Men det är okej om det kommer typ väldigt ojämnt...?
1-3ggr i veckan kanske...?

Kapitel så ofta du kan!!
Kapitel hela tiden!
Kaaapittttteeeeel ♥ *rendra fangirling attack*

Ojämnt är absolut ok, blir btw så glad över att du inte har nåt bättre för dig än att skriva hehe c; 1-3 ggr/vecka låter underbart ^^

*trumvirvel*
Jaha gott folk!
tack för alla fina kommentarer!
Det är verkligen ni som håller mitt skrivande igång.

Men här kommer lite till, och jag varnar känsliga läsare.
Men ni kan ju läsa ändå.


Kapitel 14 ~Den Första Deltävlingen [Del Två]
Tältet var ljudisolerat, så jag kunde inte höra vad som hände utanför. Både Te och Gewinner hade gått ut, men ingen hade kommit tillbaka in. Jag antog att de gick någon annan stans efter att de var klara.
Spänningen hade varit tjock som ärtsoppa när jag och Gewinner satt kvar ensamma i tältet. Från början hade vi pratat stelt, men konversationen hade dött ut ganska fort.
Snart skulle någon komma in och säga att det var min tur. Jag skulle inte få veta något förrän jag kom ut i arenan.
Min andning var hackig och mina händer skakade när jag beslutade mig för att inte sitta kvar i den gröna puffen jag satt i.
Jag började gå fram och tillbaka i rummet trummande på mitt ben med handen. Borde det varit smart om jag hade värmt upp innan? Försent.
"Miss Potter?" Andas lugnt. In... Ut... "Det är din tur."
Med höger fot först gick jag ut i arenan. Först såg jag inget, det var mycket ljusare i arenan än i "förrummet", men sedan såg jag att hela arenan var i tältet. Det hade tydligen en utvidgningsförtrollning ändå.
Runtom tältet var det läktare som var fullsmockade med åskådare. Jag undrade om det verkligen var så många elever på Hogwarts för tillfället.
Det var som om allt rörde sig i slow motion. Alla människors jubel och orkesterns spelade hördes till stor del bara som ett dunkade i mitt huvud, allas händer som applåderade rörde sig så långsamt att det såg ut som om hela scenen var i vatten.
Själva arenan var cirka tio meter ned i marken, eller så var det läktarna som stod högre upp. Väggarna såg solida ut, men det är som det är med magi.
Domarbordet var rakt fram ifrån stället där jag stod på. Domarna kollade skeptiskt på mig, men jag lade knappt märke till deras miner.
Det var till synes tomt på arenan och jag stod där i flera årslånga sekunder.
Spänningen fick mig att bli otålig, så jag gick mot mitten av arenan.
När ingenting hände började jag panikslaget se mig omkring. Vad det en osynlig motståndare?
När återigen ingenting hände började jag få panik på riktigt. Jag kollade upp mot publiken för att se om allt var ett skämt, alla verkade se seriösa ut.
Ett par nötbruna ögon stirrade lika panikslaget som jag kände mig på en punkt bakom mig.
Jag vände mig om precis i tid för att en svart fläck inte skulle träffa mitt huvud. Istället för att vända mig om och kolla vad den svarta fläcken hade varit försökte jag fokusera blicken på det dom hade attackerat mig, vilket var lättade sagt än gjort.
Saken var av någon sorts seg, svart vätska. Det såg ut som om den kokade, och den växte fort.
"Besegra din motståndare." Hade hon sagt. Besegra? Hur besegrade man vätska?
Ennu en fläck missade mitt huvud med någon millimeter. Den här gången såg jag var ifrån det kom, varelsen hade spottat ut fläcken. Inte som ur en mun, mer som ur ett vattenfall.
Jag stod stilla och såg på varelsen som växte till storleken av en elefant, men började rinna mot mig, vilket fick mig att få tillbaka fattningen.
Hade jag läst något om missbildade vattenpölar? Nej, såklart inte.
Jag backade så att inte vätskan skulle nå mig. Kunde den vara frätande?
Sen drog jag upp min stav. Vad tjänade jag på att bara stå där?
"Reducto!" ropade jag, men ordet lät inte rätt i munnen. Trots det sköts en boll ut ur min stav, gick rakt genom vätskan och lämnade ett brännmärke på väggen bakom. Jag suckade. Och nu? "Confringo!" ropade jag med samma resultat. Vätskan kom närmare och närmare, och jag började skaka i fasan om att den klumpiga vätskan skulle vara frätande eller ha anda magiska förmågor. "Impervius!" Jag pekade på marken framför mig för att få den vattenavstötande. Om det skulle funka var jag inte riktigt säker på. Det var magi vi snackade om.
Medan vätskan kom närmare och närmare tänkte jag så det knakade.
"Impervius! ropade jag igen, men istället för att peka på marken pekade jag direkt på varelsen.
Ingen effekt.
Rakt fram, precis över varelsen stod en pojke och pekade på mig. Det såg ut som om han skrek något, de andra i hans omgivning antingen skrattade, kollade avundsjukt på honom eller gav pojken mörka blickar. Trots att det var dödstyst i tältet kunde jag inte höra något, mina öron var bortkopplade
Förolämpade han mig? Det såg ut så.
Ingen förolämpar mig.
Frustrerat kände jag hur någonting ljummet vällde över min fot. Jag kollade ned och såg den svarta vätskan hade nått fram till mina fötter.
Panikslaget började jag hoppa runt som en cirkusapa.
Vätskan hade inte frätt sönder mina fötter, kanske hade den fördröjd effekt, kanske var den ofarlig. Men varför skulle den vara det?
Pojken skrek något igen och jag öppnade munnen i protest.
Jag försökte övertalade mig själv att ignorera pojken, vilken återigen var lättare sagt än gjort.
När vätskan nådde mig upp till knäna började jag känna mig dum för att jag inte gjort något. I mitten av arenan stod en upphöjning som jag trodde har det jag skulle attackera.
Långsamt började jag vada ut mot mitten den sega vätskan gjorde min gångstil lite unik. Man kan tänka sig att det såg ut som när någon går i djup snö.
"Evanesco!" Formeln var menad att få vätskan att försvinna, men det lämnade ingen effekt.
Jag kunde höra hur mitt hjärta dunkade snabbare. Varför fungerade inget?
En till svart gegga kom flygande genom luften och träffade mig rakt i ansiktet. Jag kände på geggan. Den var klibbig och klistrade fast på min hand.
Jag frustade frustrerat och riktade staven mot det uppbucklande delen.
"Expulso!" Ingen effekt.
En stark vind blåste upp mig ur geggan jag landade på rygg och började sjunka. Flämtande började jag vifta med armarna och försökte ta mig upp. En våg av vätskan sköljdes över mitt ansikte, det var som om en plötslig stor hade brutit ut.
Jag panikslaget hur mina fötter började flyta mot ytan och huvudet ned. Mer fäktande av armarna ledde till en negativ påverkning av problemet. Jag slappnade av och lyssnade på hjärtslagen som dunkade i mina öron i den totala tystnaden som omgav mig.
Jag skulle förmodligen drunkna. Borde ingen hjälpa mig?
Lugnt väntade jag, jag hade misslyckats.
Mina lungor började verka av bristen av syre.
Mitt huvud började snurra.
Snart skulle jag nog svimma.
Jag blev förvånad när mitt huvud började röra sig upp igen. Äntligen kom någon.
När mitt huvud slog upp ovanför ytan hörde jag ett högt jubel, min hörsel var tillbaka. Allt var ändå slut. Men när jag slog upp ögonen såg jag att det bara var jag och monstret i arenan.
Jag tog ett stadigare grepp om min stav. Ytan såg ut som om den var ett hav. En stark våg kom farande åt mitt håll.
"Protego!" skrek jag. Vågen väjde undan. Mitt självförtroende började glänsa igen.
Jag log slugt och försökte börja röra mig framåt i vätskan som redan räckte mig längre än till midjan. Framåt gick långsamt, och var i stort sett omöjligt.
Jag började tänka igen.
Vad skulle jag gjort mot en människa?
Vad gjorde jag mot Remus?
"Glisseo! Sectumsempra!" skrek jag. Först skrattade några, förmodligen de som hade varit i närheten bär ja attackerat Remus (en klump samlades i halsen när jag kom att tänka på det, men jag svalde bort den och koncentrerade mig,) sen blev det tyst. Varelsen hade blivit lite stel och sen avhuggen. Men så fort biten slog i vätskan blev den "hel" igen. Jag var på rätt spår.
Fanns det någon förbannelse som gjorde föremål fasta? Jag kom ihåg något som professor Dumbledore hade sagt.
"För att få föremål fasta, använd.." Vad var det han hade sagt?
På måfå sköt jag besvärjelser mot vätskan. Ingenting gjorde någonting.
När vätskan nådde mig till axlarna försvann självförtroendet och ersattes med en hemsk känsla, som nästan fick mig att börja gråta.
Hade jag inte förlorat än? Var jag tvungen att drunkna för att förlora? Hur långt var det tvunget att gå?
Tankarna surrade runt i mitt huvud likt en svärm med bin.
Jag ställde mig på tå för att få mer luft.
Jag gjorde desperata försök för att komma upp till ytan.
Ett sista andetag ovanför ytan och sen blev det svart. Och tyst.
En sista formel dök upp i mitt huvud.
"Duro.." viskade jag och kände hur det runt om mig blev fast. Jag försökte andas in, men det gick inte.
"Diffiendo.." flämtade jag och kände hur stenblocken runt omkring skars sönder.
Jag kunde andas igen.
Jag försökte mig på en förtrollning jag försökt mig på så många gånger.
"Reducto." Stenblocken blev till grus och jag kom på en till användbar förtrollning. "Reducio." Ur staven bröt ett blått ljus och gruset krympte ihop till en cirka en decimeter hög hög i ena hörnet av arenan.
Öronbedövande jubel bröt ut över publiken och jag sträckte upp armarna i en segrande pose.
Jag skrek av lycka, ett högt jublande ljud trängde ut ur min strupe. Min röst var bräcklig, som om jag inte hade pratat på ett år. Jag skrattade oh kände tydligt glädjeruset i magen.
Ett slag träffade mig hårt i magen. Jag puffade till och föll ned på rygg.
Fort kom jag på fötter igen för att se vem som hade slagit mig.
Jag kollade upp mot publiken efter tecken på stavar, vilken var ett misstag.
En smärta stark som om en tåg kört över mig träffade mig i magen.
Jag föll flämtande ned i en dubbelvikt ställning. Jag drog mm hand mot magen och kunde tydligt känna såret. Sen drog jag upp handen och möttes av lukten av blod. Jag rynkade näsan och kände hur jag blev svagare.
Istället för att kolla mot publiken kollade jag i arenan.
Den lilla grusvägen kom flygande mot mig i så hög hastighet att jag förstod varifrån jag fått såret.
Jag hann nästan vädja undan, jag slängde mig på marken men fick ett relativt djupt sår på kinden. Smärtan var outhärdlig.
Jag vände huvudet mot den lilla stenhögen som redan var påväg åt mitt håll.
"Reducto" flämtade jag och stenhögen exploderade i luften.
En röst ekade i mitt huvud, det var samma kalla röst som vålnaden tidigare hade pratat med.
Eld.
Jag skrek av skräck och smärta, jag försökte stänga ute ekot av rösten.
Jag kände hur armar grep tag om mig och drog mig bort.
Jag kände hur jag slängdes ned i en säng, jag antog att det var någon slags sjuksäng.
Utmattat slog jag upp ögonen och mina tankar besvarades.
Bredvid mig satt Mrs Bluecrown och klirrade med några flaskor i en låda. Hon drog upp en flaska, läste på etiketten och öppnade den. Sen luktade hon på salvan och rynkade pannan.
"Men såklart..." mumlade hon. Hon tog upp en annan flaska och luktade på den. Hon nickade gillande och började smörja den på mitt sår.
När den kalla salvan nuddade min mage kändes det återigen som om ett tåg körde över mig.
Jag skrek och spände alla muskler i hela kroppen.
"Lugna dig", sa Mrs Bluecrown sårat. Som om det var mitt fel att hon försökte mörda mig.
Jag försökte slappna av, men nya doser av salvan gjorde ont.
När Mrs Bluecrown äntligen var klar, med kinden med, gick hon ut och Te kom instormande. Han pratade på franska, men lät sur, orolig och anklagande på samma gång.
"Te, jag förstår inte", log jag. Han stirrande surt på mig ett tag, men sen mjuknade hans ansikte.
"Såklart du inte gör", log han.
"Du mår bra ser jag. Du lyckades va?" sa jag.
"Ge det där tio minuter och sen mår du också bra", log han. "Jag klarade det, men inte Gewinner." Jag skrattade, trots att det gjorde ont. Smärtan hade redan börja avta.
Te kom fram och satte sig på min säng.
"Jag såg dig. När du körde", sa han.
"Såg du när stenhögen kom?" Jag kände hur mina kinder hettade till och en klump bildades i halsen.
"Det såg ganska kul ut", erkände han.
Jag log mot honom.
"Tack, nu känns det bättre."

Awsome!!

Hinner inte skriva en lång komentar även fast jag vill! *feels*
Jag sa snart åka till skolan och sova över där med klassen

GAAH VAD BRA JAG ÄLSKAR DET 83 ♥
Satt och var helt spänd under hela tävlingen, du skriver så fängslande ^^
Åh vet inte vad jag ska säga mer, men iaf jag längtar efter mer 83 ♥

Så supermegafoxyawesome bra

Åh, älskar alla dina ff:s ♥

Why is this so good biatch ;_;