A Dragon's Tale [SV]

Nåååvääl, här har ni kapitel 12, hoppas det ska duga för jag njöt av att skriva det här kapitlet fastän det är lite mörkt i början :' ) Kommentera och/eller tumma gärna för jag älskar kommentarer och tummar! ♥♥

Kapitel 12 - ”Du vet reglerna”

Your home is where my heart is,
Want you to know that I want it that way,
Let me have it that way.
I'd love to feel you near,
There are things you need to see,
Ooh let me show it to ya baby.

Det är konstigt hur livet kan förändras på knappa en sekund, ena stunden kan allting vara precis som vanligt och nästa är allting som en mardröm. Jag hade inte någon helst aning om hur länge det hade tagit sedan mamma hade dött och pappa blivit...sjuk. Jag hade helt och hållet tappat tidsuppfattningen helt enkelt, jag hade inte ens sörjt henne som mina bröder hade gjort. Var det något fel på mig? Var jag faktiskt så egoistisk att jag glömde bort mamma medan jag var upptagen med att försöka få ordning på Draco Malfoy?

Det fick inte vara sant, men en månad, en vecka och tre dagar efter att mamma hade dött, satt jag där intill fönstret och stirrade ner på eleverna som försökte springa undan regnet. Hogwarts var absolut en förtrollande plats, man var en dåre om man påstod annat. Allting var som i en dröm, med gudomligt god mat, fantastiska lärare (med undantag från professor Binns och Trelawney) och vänner som jag kunde lita på.

I fyra dagar hade jag vandrat genom korridorerna, gått på lektioner och försökt undvika mr Filch efter utegångsförbudet. Fyra dagar och jag var redan ett nervvrak.

Jag svepte irriterat bort tårarna som runnit nerför mina kinder, varför var de tvungna att komma nu och inte för en månad sedan då mammas död fortfarande funnits i luften? Nu hade jag fått chansen att börja om, få en ny start och ett liv som jag kanske skulle trivas med. Men nej, det var väl alldeles för mycket begärt.

Lektionerna var slut för dagen, jag hade skakat av mig Harry, Hermione och Ron efter middagen då jag sagt åt dem att jag var trött och skulle gå och lägga mig. Det var ett under att jag hade lyckats dölja min gråtfärdighet så väl för dem, fast Harry hade genomskådat mig men jag hade skyndat mig därifrån innan han hann öppna munnen för att fråga något mer.

Draco hade jag lyckats undvika sedan missödet på sjätte våningen, inte för att han visade något tecken på att han ville prata med mig heller. Men jag trodde inte att han hade berättat för varken Pansy Parkinson, Bill och Bull eller den där killen Zabini om att vi hade stött på varandra. Blaise och jag hade faktisk pratat lite med varandra, men inte mycket, bara om läxor. Crabbe och Goyle var bara intresserade av att mobba förstaklassare och äta slut allting i matsalen.

Sedan var det Pansy Parkinson, hon och jag kom inte alls överens. Varje gång jag såg henne såg jag rött och jag var säker på att hon kände samma sak om mig. Varje gång jag ens kom fem meter ifrån henne och Draco började hon genast klänga på honom som om hon inte var kapabel att kunna gå själv. Jag hade inget emot det, jag såg det som något skrattretande, men jag kunde inte låta bli att tycka syn om Draco. Jag menar – vem skulle vilja ha en råtta som henne att klänga över en? Inte jag i alla fall.

Ändå var jag tvungen att dela sovsal med henne, vilket var en ren plåga eftersom hon älskade att ge mig spydiska kommentarer över min blodstatus och att jag var från Finland. Det skulle snart gå mig över huvudet och då skulle hon verkligen inte kunna förolämpa mig på flera veckor!

Jag hade i och för sig haft turen att dela sovsal med andra lite mer mänskliga personer, förutom Millicent Bulstrode som gav mig hatiska blickar varje gång hon såg mig. Tracy Davis däremot var en mycket livlig tjej som hade blivit överlycklig då jag kommit in i sovsalen följande kväll. Hon hade genast presenterat sig och sin väninna Daphne Greengrass och insisterat på att vi skulle gå tillsammans till frukosten nästa dag.

De var betydligt mer vänliga än resten av gänget som jag hade träffat på, vilket var konstigt då de var från Slytherin, fast jag var ju också från Slytherin och jag betedde mig inte som en uppnosig babian heller. Jag var bara nöjd att jag hade civiliserat folk att prata med från mitt eget elevhem.

Jag kände mig hjälplös där jag satt ihoptryckt mot väggen med ansiktet gömt i händerna i ett hopplöst försök att hindra tårarna. Jag ville hem, hem till mammas trygga famn att hon kunde stryka mig över håret och viska att allting skulle bli bra. Men det skulle det inte gå, aldrig någonsin. Min familj var riven itu som ett stycke tyg som aldrig kunde repareras.

Jag tog fram mitt läderhalsband som jag alltid gömde under min tröja och såg på det med varsamma ögon. Den lilla silverfiguren tittade upp mot mig, värmde mig och påminde mig om min papa. Papa, han hade gett mig halsbandet och smycket då han varit på en affärsresa till Italien. Smycket föreställde en sköldpadda av silver med en liten diamant under dess huvud. Jag hade fått det då jag varit åtta år gammal och det hade inte kommit bort från min nacke en ända gång sedan dess.

Jag kvävde en snyftning innan jag ställde mig upp på darriga ben och började gå mot stora trappan för att fortsätta ner till sällskapsrummet. Frestelsen att vistas i korridoren efter utegångsförbudet var stor, men jag hade ingen större lust att möta varken Filch eller hans storögde katt någonstans. Förresten hade jag en tio tum lång uppsats i försvar mot svartkonster att ta mig an.

Med ett papper som jag hade i fickan torkade jag bort de sista kvarlevorna av det som återstod av min mascara som runnit ner över hela ansiktet. Det var ofta som jag grät nuförtiden, ibland kändes det som om jag inte gjorde annat, men det var speciellt jobbigt nu då allting hade kommit tillbaka efter att doktorerna skickat ett brev om papas tillstånd.

För några sekunder hade ett hopp tänts inuti mig då farbror hade skickat oss brevet som han fått från läkarna. Det hade varit prydligt med mörkröda bokstäver svagt inristade i pappret med prydlig, handskriven stil. Varsamt hade jag öppnat det med darriga fingrar för att inte förstöra det och då jag sedan vecklat ut det för att läsa innehållet, hade mitt humör förändrats till illamående.

Bästa Charlie, Ciara och Cameron Lynch.
Vi har nu iakttagit er fars, Clay Lynch, tillstånd och våra resultat är följande: Han har lidit genom grova traumatiska händelser och vi är härmed ledsna att behöva meddela att er far inte är på bättringsvägen och att han högst troligen inte kommer att vara kapabel till att varken minnas sig själv eller er på flera år. Vi har våra bästa psykologer för att försöka hjälpa Clay, men vi kan inte garantera någon form av tillfrisknande.
Vi är ledsna för detta meddelande och hoppas att ni har det bra i England..
Samuli Artopää – chefspsykolog på Åbo mentalsjukhus

”Ormtunga”, mumlade jag åt väggen då jag hade kommit ner till fängelsehålorna och fram till ingången till sällskapsrummet. Jag förväntade mig inte att det skulle vara många i sofforna vid brasan och till min lättnad var där endast två andraklassare som diskuterade chanserna att komma med i Quidditchlaget. De försvann genast som jag hade lagt mig ner i andra soffan längst mot brasan med böckerna och ett tomt pergamentpapper i famnen.

Det var en avslappnande, utmattad känsla som jag fick då jag hade lagt mig till rätta i den mjuka soffan. Om det inte varit för att det i mitt huvud fortfarande snurrade massvis med obesvarade, dramatiska frågor, skulle jag nog ha somnat bums. Men jag tillät mig inte till det eftersom jag hade en uppsats att skriva och en uppgift att öva på att förvandla en silverkopp till en guldbägare tills i morgon.

Men brasan såg så skön och inbjudande ut där den sprakade två meter ifrån mig, jag hade alltid varit fascinerad av eld fast jag också var livrädd för det. Jag var inte rädd för att möta eld, men jag hade en gång som liten fått variga brännskador efter att Charlie fått ett okontrollerat utbrott och lagt en förtrollning av eld över mig. Jag har aldrig skrikit så mycket eller haft en värre fysisk skada som den gången.

Med ett ryck drogs jag ur mina drömmar och blinkade till några gånger att ett upprepande ljust streck uppenbarades framför ögonen på mig efter att jag stirrat in i elden för länge. Då jag sedan fått ordning på synen igen tvingade jag mig själv att börja med uppsatsen om dementorer.

”Hej på dig lillsyrran.” Charlie damp ner i soffan och satte sig rakt över mina ben att andan gick ur mig med ens. Jag blängde på honom för att ha orsakat ett avlångt, svart streck på mitt annars tomma pergamentpapper och drog irriterat benen mot mig.

”Titta nu vad du gjorde!”gnällde jag och viftade med pergamentet framför näsan på honom. Charlie flinade barnsligt att djupa skrattgropar dök upp i vardera kind åt honom. ”Nu måste jag slösa ett nytt pergament.”

”Stackars liten då”, sa Charlie och blinkade tillgjort åt mig. ”Vad är du så bitter för? På grund av brevet från läkarna?”

Jag tittade inte på Charlie fastän hans röst hade blivit allvarligt djup. ”Kanske.” Min röst lät inte alls som min egen, den var ängslig och hjälplös, inte alls som mig. ”Jag vet inte varför men de senaste dagarna som vi har varit här har jag knappt kunnat slita tankarna från mammas död och papa.”

”Det är helt förståeligt”, nickade han och lade en hand tröstande på mitt knä. ”Men försök njuta av det här, det är en unik chans som vi har fått och vi kan skatta oss mer än lyckliga att Hogwarts tog emot oss. Varken mamma eller papa skulle vilja att vi spenderade vår tid här på att grubbla över dem.”

Pergamentet som varit i min famn hade förvandlats till en teckning full av svarta, hårt dragna streck. Bilden föreställde ingenting, endast streck som enligt mig motsvarade mina känslor. De var djupa, breda och återkom i små grupper utan förvarning. Jag hade allt som allt genomgått tre grupper redan, ena direkt efter att mamma dött, andra en vecka innan vi skulle till Hogwarts och den tredje nu. Jag räknade inte med den gången då jag hade börjat gråta på grund av Dracos förolämpningar på tåget, det hade varit mer på grund av att jag varit utmattad och förvirrad.

”Du har nog rätt”, sa jag svagt och log mot Charlie. ”Hur har din första vecka gått hittills?” Jag var tvungen att byta samtalsämne innan jag bröt ihop igen, som jag mer än gärna ville undvika. Nog för att jag redan kände mig mycket bättre, klumpen i halsen hade upplösts och jag kände mig aningen dum som hade börjat gråta över något som jag egentligen hade börjat komma över redan.

”Riktigt bra faktiskt”, erkände han med en nöjd min. ”Jag har varken försovit mig, fått straffkommendering och bara lyckats försena mig en gång på grund av att Adrian stod och flirtade med nån från Ravenclaw, han fick sig en rejäl uppläxning av henne då han kallade henne för en kobra. Inte för att jag vet varifrån han fick den komplimangen, du skulle väl inte vilja bli kallad för en kobra, eller?”

”Skämmer du ut mig inför din lillasyster, Lynch?” Adrian föll dramatiskt ner i soffan mitt emot oss med händerna fulla av pumpapastejer som jag var säker på att han hade fått från byn Hogsmeade efter att han smugit ner dit efter middagen. Jag hade sett honom, Terence och nån annan som jag inte kände igen från min plats vid fönstret tidigare då jag grubblat över mina motgångar.

”Jag tror du har gjort det mesta av intrycket själv”, sa Charlie menande. ”Det är inte ofta som man träffar på en komplett idiot som dig.”

”Jag är ingen idiot, jag är bara – unik.”
”Samma sak i ditt fall.”
Adrian grimaserade barnsligt och stoppade en pumpapastej i munnen.

”Vart är Terence?”frågade jag och stoppade tillbaka pergamentet tillsammans med böckerna och min fjäderpenna i väskan. Han hade varit snäll nog och inte berättat för någon om att jag blivit utelåst från sällskapsrummet redan första dagen, om det hade varit någon annan från Slytherin hade nog ryktet spridits som en löpeld redan.

”Han är försteprefekt, han skulle på något möte, tror jag”, svarade Adrian avvärjande som hade hela sin uppmärksamhet på den sista pumpapastejen. Han började faktiskt skifta i en orange nyans efter alla pastejer.

”Usch, Pucey”, utbrast plötsligt ingen mindre än Pansy Parkinson då hon dök upp med Crabbe och Goyle på släptåg efter sig från sovsalarna. Hemska bilder dök upp i mitt huvud och jag skakade vilt bort dem för att inte börja varken skratta eller spy av dem. ”Inte trodde jag att du skulle umgås med blodsförrädare som dem!”

Adrian tittade oförstående upp mot henne och hon gav ifrån sig ett tjut som skar i öronen att jag tryckte händerna mot mina för att inte få trumhinnorna spräckta. ”Väx upp, Pansy, de är i Slytherin och är precis lika lojala som dig och mig.” Han tittade trött på henne med en mer äcklad min än då han såg på Millicent Bulstrode.

Hon tog ett hotande steg närmare oss med Crabbe och Goyle dumt bakom sig som spände knytnävarna vid sidorna. Jag lekte med ett roat leende på läpparna då jag mötte hennes avskyvärda blick. ”Kom inte närmare bara, du kanske blir smittad av min smutsskallighet.”

Pansy stirrade på mig med stora ögonglober som fick henne att se ut som en fet groda med ögonen som snart skulle ploppa ut ur ögonhålorna. Charlie lade handen för munnen och fejkade en gäspning för att dölja sitt skadeglada flin. Pansy var precis på väg att kasta ur sig en hel ramsa förolämpningar mot mig då dörren in till sällskapsrummet öppnades och Draco steg in tillsammans med Blaise. Pansy sken genast upp i ett brett leende som fick henne att se ännu mer padd-liknande ut och sprang fram till Draco.

”Det är ju nästan så att man tycker synd om den bortskämda ungen”, sa Charlie vänt mot Draco tillräckligt högt för att alla i rummet skulle höra. Jag tittade på min bror med en varnande blick, jag var i tillräckligt dåliga papper med Draco så att det gott räckte och blev över.

Jag var nog inte den enda som var förvånad över att Draco inte sa ett ord då han passerade oss, han tittade inte ens på oss fast vi alla stirrade efter honom ända tills dörren till sovsalarna hade smällt igen. Han hade ignorerat en chans att kunna förödmjuka oss framför hans vänner, det var definitivt något fel med honom och inte bara för att han såg mer blek och sliten ut sen dagen i Diagongränden. Vad var det med honom?

Med en lättad suck då resten av Dracos trogna anhängare hade försvunnit, lutade jag mig tillbaka i soffan med en trött blick. Kanske skulle jag gå och lägga mig iallafall, uppsatsen om dementorer kunde jag skriva på trollkonsthistorian på morgonen. Men precis som jag var på väg att säga åt Adrian och Charlie att jag skulle gå och lägga mig dök Terence upp genom dörren. Jag kunde inte låta bli att märka att han såg extra snygg ut i sina slitna jeans och t-shirt.

”Är ni småungar upp än?”flinade han då han damp ner i soffan bredvid Adrian som i sin tur såg spyfärdig ut och höll sig för magen. ”Vad är det med dig?”

”Ätit...för...mycket.”Adrian ställde sig upp alldeles grön i ansiktet och rusade mot toaletten. Terence skakade på huvudet efter honom.

”Har ni hört om balen som ordnas i övermorgon?”frågade han istället och lutade sig lojt bakåt i den mörkgröna soffan. ”Dumbledore har planerat hela saken för att få oss på andra tankar.”

”Bal?!”utbrast jag med ens och spärrade upp ögonen. ”Du skämtar med mig!”

”Nej?”sa Terence roat åt min reaktion. ”Det är sant, det blev klart idag på morgonen.”
”Hurdan bal är det vi pratar om?”
”Sån med grisar hängande från taket, syrran … ”
”Lustigt där Charlie! Helt vanlig, med finare kläder som kostymer, klänningar och sånt tjafs. Fast det är endast för de övre årskurserna och om jag vore er skulle jag snabba mig att hitta dejter, själv har jag haft lite problem men du Ciara kanske...”

Mer hann jag inte höra av vad Terence hade att säga innan jag hade rusat iväg genom sovsalens dörrar och uppför trapporna till rätt sovsal där Tracy och Daphne satt och pratade lågt om klänningar. Var det bara jag som inte hade varit medveten om den här balen?

De båda tittade oförstående på mig då jag kastade väskan på min säng och hoppade själv efter med ansiktet gömt i dynan. Om det inte varit för dem hade jag skrikit högt. Jag höjde först på huvudet då både Tracy och Daphne hade frågat vad det var.

Jag satte mig rakt upp i sängen och såg plågat på dem. ”Jag kan inte dansa.”

_________________________________________________________________________________


Fredag, det var inte första gången som jag kände mig lättad över att det snart var helg. Efter första veckan var det redan som om hela jag skulle sprängas. Trolldryckskonsten den morgonen var mycket muntrare än vad den hade varit tidigare, Slughorn hade gett oss i uppgift att tillreda Levande-död brygden. Jag var speciellt fokuserad på att få den perfekt eftersom Slughorn hade utlovat en flaska Felix Felicis åt den bästa. Jag behövde den mer än någon annan för att fuska med att dricka den innan balen för att förbättra mitt värdelösa dansande.

Jag hade även lyckats göra bort mig med Terence, som jag på morgonen hade fått reda på att han hade varit på väg att fråga mig till balen kvällen innan. Nu var det försent att gå med honom också för han hade fått en annan dejt redan, han hade beklagat sig något grymt över att vi inte kunnat gå och mitt mod hade sjunkit som en sten i maggropen på mig.

”Hur gjorde du det där?”anklagade Hermione Harry där hon stod halvt genomsvettig och med håret i en oredig tofs mitt på huvudet. Hon såg nästan sjuk ut.

”Jag krossade sopoforusbönan istället för att skära den, saften kommer bättre ut då”, förklarade Harry enkelt och nickade mot sin lånade, vidöppna bok bredvid sin kittel. ”Det finns massvis med anteckningar i boken om hur man ska göra.”

Genast gick jag fram till Harry och kikade över axeln på honom på boken, mycket riktigt, boken var nästan helt otydlig av allt klått med bläck. Ron grimaserade äcklat då hans dryck puttrade till och en stor grön klimp kröp ur hans kittel. Neville Longbottom, en kille som jag fått veta att hade massvis med otur och var ganska ängslig av sig, hade fått sin kittel att börja brinna. Slughorn hade skakat misstroget på huvudet åt synen.

Då och då vågade jag mig vända blicken mot Draco och Pansy, Draco ignorerade helt och hållet omvärlden och var helt inne i sin egen dryck som, vad jag kunde se, var mycket skickligt tillagad hittills. Jag hade ingen aning om att han faktiskt var bra på ett ämne.

”Vill du se med mig?”frågade Harry då jag omedvetet fortfarande stod bakom honom. ”Jag delar gärna med mig.”

”Öh...Nej jag klarar mig, min trolldryck är ändå helt förstörd redan.” Jag pekade mot min kittel där vätskan vartannat färgades lila och någon skiftning av brun fast det i boken stod att den borde ha en klar, skär nyans vid det här laget. ”Jag lade nog i en böna för mycket och jag tror att jag blandade ihop äggskalet med valerianarötterna.”

Det var hopplöst fall helt enkelt och då Slughorn till sist sa åt allihop att sluta med det de höll på med hade jag redan tömt min kittel. Daphne och Tracy hade lyckats bättre med sina i bordet bakom mitt och Harrys, de hade lyckats få sina drycker att inta en mörk nyans av grå.

”Grattis Harry”, sa jag och klappade honom hjärtligt på axeln då vi banade väg från fängelsehålorna mot stora trappan. ”Jag gissade att du skulle vinna.”

”Det var helt klart bokens förtjänst”, sa han och klappade på sin väska med handen och flaskan Felix Felicis i ett hårt grepp i andra handen. ”Utan den hade Hermione helt klart vunnit.”

”Din var helt klart bättre än min”, skyndade sig Hermione att säga fast jag kunde se hennes frustration i rösten. ”Jag lade till för mycket svartdragonsaft.”

”Mafloy var inte glad över att han inte vann”, sa Ron och såg menande efter Draco som raskt gick upp för trapporna med en bitter uppsyn. Han hade varken Crabbe, Goyle, Pansy eller Blaise med sig och jag kunde se deras förvirrade miner några meter ifrån oss.

”Jag kommer snart”, mumlade jag åt trion innan jag satte av efter Draco i full fart. Jag ville inte att det skulle vara på det här viset mellan oss, jag kände honom knappt men ändå ville jag inte att han skulle behandla mig på det här viset. Han var min vän, oavsett vad de andra tänkte eller vad det stod i de oskrivna reglerna om blodstatusar.

Det var som om jag sprang ett maratonlopp, jag hade aldrig sprungit så hårt genom korridoren på sjätte våningen förut och jag hade absolut aldrig sprungit efter en kille. Det hade alltid varit tvärtom, att killarna sprang efter mig. Tro det eller ej, men jag hade varit mycket populär bland killarna på min förra skola och det hade orsakat att Charlie varit mer än en överbeskyddande bror.

”Draco! Vänta då!”ropade jag efter den blonda killen som nyss hade rundat ett hörn. Jag hade inte sett någon annan i hela den ödsliga korridoren och tagit på mig modet att höja rösten. Med andan i halsen rundade jag samma hörn som han nyss försvunnit bakom och var nära på att springa in i honom där han stod och stirrade upp mot en tom vägg.

”Se dig för!”snäste han och drog sig undan som om jag hade pesten utan att se mig i ögonen.

”Vad håller du på med?”frågade jag oförstående utan att bry mig om hans reaktion och tittade från honom till den tomma väggen.

”Ska väl du ge dig fan i!”fortsatte han i samma fräsande ton som till min egen förvåning fick mig att känna mig ängslig och illa till mods.

Jag suckade tungt och såg trött in i hans iskalla, silvergråa ögon som han blängde tillbaka på mig med. Åtminstone såg han på mig nu iallafall. Han höjde snabbt på ögonbrynen åt mig som ett tecken på att han var otålig och att jag skulle säga det jag hade att säga och sen försvinna ur hans åsyn.

Långsamt drog jag efter andan med hjärtat hamrande mot min bröstkorg, var jag verkligen påväg att göra det här? Jag var galen, jag hade sagt det alldeles för många gånger redan att jag var galen men jag var det. Spritt språngande galen!

”Jo jagundradeomdukanskevillegåpåbalenmedmig … ?”
Mitt hjärta sjönk som en sten som drogs av små mycket starka dvärgar då Draco stirrade på mig med chockerade ögon.



-----------------------------------------------------------------------
Kanske inte blev så mycket om själva "chocken" som jag först hade tänkt men kommer mer i nästa kapitel ;' ♥

♥♥♥♥

Naaaww

Måååste kolla in den här bara för att Tom Felton skriver den ♥ :'

Omg vad bra ♥ SÄGJASÄGJASÄGJAASÄGJA DRACO ♥

Förlåt för den beklagligt korta kommentaren jag lämnade förut
Jag hade bara så himla stressigt, så det nästan rykte ur öronen på mig!!
Nåja, här ska vi se vad jag kan skrapa ihop:
OMG!! CHARLIE ÄR TILLBAKA!!! ÄLSKAR DIG CHARLIE!!! Och Terence ♥': Sååå fiiin...han påminner mig om Nico Di Angelo i HoO :*
ALLTSÅ DRACO VAR SNÄLL MOT DIN SJÄLSFRÄNDE NU!!! ;EEE
Bara för att du, Tom COOL Felton/ Tom Felton, skriver så bra så ska du få en kaka(eller hundra) av mig

NAAWW DRIARA ♥ so cute ^^ blev så glad när jag hade två nya kapitel att läsa, så tack c:
Skriv mer nu JAG VILL VETA VAD SOM HÄNDER :E

Någon har tydligen sänkt ljusstyrkan på något vrickat sätt så att det inte går att fixa från kontrollpanelen, så jag fick kämpa mig genom kapitlet och mina ögon gör ont nu
Aja, awesome kapitel! Ska logga ut nu och be mamma fixa datorn.

Heeej mina gullungar och tack för era värmande kommentarer!! ♥♥♥♥♥ :' ))) Det här kapitlet är kanske inte mitt bästa verk och jag har helt tappat inspirationen för din här ff:n ((( överväger att nästa kapitel är det sista, men vem vet? Kanske finner jag snart inspirationen igen, vi får hoppas på det! Men oavsett vad så är ni fantastiska och jag älskar hela bunten! ♥ :' ))))

Kapitel 13 - ”They don't know about us”

People say we shouldn’t be together
We're too young to know about forever
But I say they don’t know what they're talk-talk-talkin’ about

Mina kastanjebruna lockar som Daphne nyss hade fixat flöt elegant över mina bara axlar. Mina gröna, lysande ögon lös mer än vad de brukade tillbaka mot mig i spegeln med ögonfransarna långa, vackra och ögonen kantade av svarta linjer. Men flickan som mötte min blick var inte lycklig fastän hon log med sina mjuka läppar. En glimt i ögonvrån avslöjade att hon var osäker och nervös, men endast fåtal kunde upptäcka det.

Jag suckade tungt och drog sista gången mascaran över mina ögonfransar att de fick en ordentlig stadga innan jag tog ett steg tillbaka och beskådade mig själv. Min mörkgröna klänning slank perfekt över min kropp och hängde ner över mina fötter för att dölja mina höga klackskor. Ett mörkt, tjockt band av en mörkare nyans än själva klänningen var virat runt min midja för att hålla klänningen uppe. Dekorationer av slingrande blommor smekte över min midja upp till vänstra bröstet.

På armen hade jag ett armband av ljust silver som föreställde en glimmande ros med diamanter. Ett spänne prydde mitt välgjorda hår med samma dekorationer som på armbandet och från öronen hängde tunga, silvervita örhängen.

Jag bet mig själv i läppen där jag stod framför spegeln och försökte se mig själv från alla synvinklar, jag hade aldrig gillat klänningar speciellt mycket men den här hade jag fallit för direkt. Kanske berodde det på att mina gröna ögon passade perfekt till nyansen av klänningen, eller att den var som skapt för mig. Min lätt solbruna hy lös runtom klänningen och mina långa, fixade naglar som varit Tracys förtjänst, matchade perfekt med mina glittriga smycken.

Det var som om jag beskådade en prinsessa i spegeln, det var sällan som jag gav mig själv komplimanger men det här var bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag såg faktiskt söt ut i klänningen och jag önskade att mamma hade sett mig nu. Desperat blinkade jag till några gånger för att inte börja gråta över tanken på min mamma, hon var med mig, hon var en del av mig och skulle alltid vara det.

'Cause this love is only getting stronger
So I don’t wanna wait any longer
I just wanna tell the world that you're mine, girl

”Jag ska bara- oj.” Tracy stapplade in i sovsalen med munnen format som ett O då hon fick syn på mig. Hon blinkade till flera gånger med sina ljusblåa, lysande ögon som om hon väntade på att synen skulle försvinna. ”Ciara … du ser … helt förtrollande ut!”

Tracy tog några steg närmare mig med sin mörkblåa klänning lyft för att inte trampa på den med sina klackskor. Hennes blick vandrade över mig, såg över varenda detalj som stannade vid mina inramade ögon. ”Jag är helt … förstummad … det är som att beskåda en … en … en fjäril.”

”Fjäril?”sa jag förskräckt och vände blicken tillbaka till spegeln. ”Ser jag ut som en fjäril?”

Tracy skrockade hjärtligt till och dök upp bakom mig för att se till att hennes ljusbruna hår var i en perfekt knut på huvudet. ”En vacker fjäril, alla kommer att vilja dansa och prata med dig. Du är en prinsessa, Ciara.”

”Säkert? Är det inte för mycket med den här tiaran?”Mina klumpiga fingrar gick automatiskt upp till håret som Daphne hade spenderat timtal med för att få det perfekt. Tracy tog genast tag om min arm och stoppade mig.

”Ja!”skrattade hon och tvingade mig att vända mig mot henne. ”Du är perfekt, sluta upp med att se dig i spegeln nu. Din kavaljer väntar på dig.”

Tracy blinkade uppmuntrande åt mig innan hon puttade mig mot den vidöppna dörren. Jag kunde höra hur golvet ovanför mig dunkade av musiken från Stora Salen. Balen hade börjat klockan sju, men jag hade aldrig hunnit bli färdig tills dess, så då klockan slog åtta gick jag istället nervöst ut ur sovsalen och började vingligt vanka nerför trappan.

”Lycka till nu”, fnittrade Tracy efter mig och stängde dörren med en smäll. Jag suckade tungt, hon hade nog låst den också för att jag inte skulle få kalla fötter och rusa tillbaka upp för att stanna där hela kvällen med collagebyxor och högar av choklad.

Harry hade varit gullig och frågat mig som sin dejt till balen, han hade varit nervös och stapplat fram orden. Det hade skurit i hjärtat då jag varit tvungen att neka honom för att jag redan hade någon att gå med. Att jag inte hade tänkt på att jag kunnat gå med honom, Terence hade också nästan insisterat på att avböja sin dejt för att kunna gå med mig.

Då jag nästan ramlade i stegen med mina alldeles för höga klackskor dök minnesbilderna av mötet med Draco upp i huvudet på mig. Det hade inte direkt gått som planerat och jag ångrade nästan att jag hade frågat honom, det hade varit alldeles för pinsamt.

”Jo jagundradeomdukanskevillegåpåbalenmedmig … ?”
Draco tittade på mig med chockerade ögon som jag inte kunde urskilja om de var livrädda eller för chockerade att göra en bedömning. Dunkandet från mitt skenande hjärta ekade obehagligt i öronen på mig då vi stod och stirrade på varandra i flera minuter.
”V-va?”stammade han dumt fram och blinkade till några gånger som om han inte trodde att det var sant.
Jag drog ett djupt andetag för att stabilisera min puls innan jag sa: ”jag undrade om du vill gå på balen med mig i morgon?”
Än en gång spreds en obehaglig tystnad runtomkring oss och modet försvann inuti mig. Vad hade jag ställt till med? Jag kunde väl inte fråga Draco Malfoy som dejt på en bal heller! Om jag någonsin skulle lära mig att tänka innan jag sa nåt …
”Öh … ska du inte gå med Potter?”Draco spottade ut Harrys efternamn och jag kände hur vreden sakta började smyga sig inpå mig men sköt bort den för att hålla mig i schack.
”Skulle jag ha frågat dig om jag skulle gå med Harry?”
Draco skakade misstroget på huvudet och vände bort blicken från mig. Jag suckade tungt och tittade uppmanande på honom för att få ett svar.

Klackskorna tog kål på mig, jag hade aldrig varit bra på att röra mig med något annat förutom mina utslitna converse. Klumpig som jag var, var det endast en tidsfråga innan jag skulle falla någonstans och bli utskrattad inför hela Hogwarts.

De andra eleverna var säkert, med undantag från Tracy, redan färdigt och uppe i Stora Salen fulla med liv och förväntningar över den långa kvällen. Dumbledore hade varit vänlig nog och sett till att mr Filch inte skulle störa oss till klockan halv två på natten, då utegångsförbudet skulle gå i kraft och vår ledig stund skulle förstöras.

Nervöst drog jag efter andan då jag kom fram till den sista kröken i trappan, om jag lutade mig några centimeter framåt nu skulle jag se honom. Om han inte hade ångrat sig och dumpat mig förstås, men det skulle han väl aldrig göra. Eller skulle han?

They don’t know about the things we do
They don’t know about the "I love you"’s
But I bet you if they only knew
They would just be jealous of us,
They don’t know about the up all nights
They don’t know I've waited all my life
Just to find a love that feels this right
Baby they don’t know about, they don’t know about us

Han bar sin vanliga svarta kostym, med den svarta slipsen och en mörk skjorta tillsammans med sitt Slytherinemblem på slipsnålen. Hans blonda hår var rufsigt och för en gångs skull varsamt fixat med något som såg ut som hårgelé. Draco rätade genast på sig från sin ställning lutad mot väggen med ett uttråkat uttryck i ansiktet.

Precis som Tracy hade gjort blinkade han till några gånger och stirrade på mig med förtrollande ögon innan han sedan återfick sin vanliga, uppnosiga uppsyn.

”Hej”, sa jag försiktigt då jag hade kommit ner till hans nivå. Mina fötter ömmade redan och det kändes som om mina vader skulle sprängas, jag borde verkligen lära mig att gå oftare med obekväma skor för att vänja mig. ”Ska vi gå då?”

”Visst”, mumlade Draco och sneglade på mig i ögonvrån medan vi gick bredvid varandra ut ur sovsalarna och vidare ut genom sällskapsrummet. Våra steg ekade mot stenväggarna då vi gick i fängelsehålorna och en pinsam tystnad hade lagts över oss.

”Har du väntat länge?”frågade jag efter en stund då vi hade kommit fram till några trappor. Jag stirrade skräckslaget på dem, från och med nu hatade jag trappor, de var irriterande och jobbiga.

”Inte så farligt”, svarade han kort och drog otåligt på munnen då jag långsamt gick uppför trapporna.
”Du får gärna hjälpa mig”, sa jag och hörde en släng av irritation i min ton.

Draco såg skrämt på mig men gjorde inga protester då jag la min arm i krok med hans för att få bättre balans att gå. En doft av parfym fyllde min näsa och jag var nära på att falla över den plötsliga doften. Förbryllad över att han faktiskt använde parfym som doftade fantastiskt, stapplade jag vidare.

One touch and I was a believer
Every kiss it gets a little sweeter
It’s getting better
Keeps getting better all the time, girl

Draco harklade sig ljudligt då vi äntligen kommit upp till foten av trappan, jag ångrade mig tusen gånger om att jag hade valt att sätta klackskor på mig. Varför hade jag varit så dumdristig?

Han gjorde inga tecken eller försök på att lösa på greppet om min arm vilket jag var tacksam över eftersom det skulle ha sett idiotiskt ut ifall vi hade dykt upp till balen utan någon sorts medvetenhet om varandra.

”Du ser bra ut”, mumlade han då vi närmade oss stora salen och ljudet från musiken av The Weird Sisters blev allt högre. Han sa det lågt, nästan ohörbart och tittade envist framåt. Jag kunde inte låta bli att barnsligt le generat, fast om han inte menade det, betydde det ändå något för mig.

”Tack”, sa jag och puffade lätt till honom för att han skulle slappna av. ”Du med.”

Han visade inga tecken på att han inte gillade min komplimang, men en liten detalj i hans mungipa avslöjade ett leende. Jag skulle absolut inte pressa Draco på något sätt, han var inte direkt lätt att kommunicera med eller ge komplimanger åt, men det här var iallafall en början. Kanske skulle han börja prata efter den spetsade bålen som Seamus Finnigan från Gryffindor hade lovat att orsaka.

Bord, högar staplade med glas, guld- och silverdekorationer och en stor scen med massvis av hoppande elever framför var synen jag mötte då vi stod i dörröppningen till Stora Salen. Det var som i en dröm, eller i en saga, allting glittrade sådär magiskt och det kändes som om alla problem försvann ur världen och att ingenting annat än nuet betydde något. Dumbledore hade faktiskt menat det då han sagt att vi skulle få bort våra tankar från det som tyngde ner oss.

Ingen hade egentligen vetat om att jag och Draco skulle gå tillsammans på balen och genast som en hade fått syn på oss var det som om alla plötsligt hade ett nytt samtalsämne. Genast spred sig ryktet och innan jag visste ordet av stirrade i princip alla på oss. Vi hade inte ens hunnit ta ett steg in till Stora Salen innan flickorna började viska om oss.

They don’t know about the things we do
They don’t know about the "I love you"’s
But I bet you if they only knew
They would just be jealous of us,
They don’t know about the up all nights
They don’t know I've waited all my life
Just to find a love that feels this right
Baby they don’t know about, they don’t know about us

”Kom nu”, viskade Draco i mitt öra då jag fann mig själv flackande med blicken utöver trupperna elever som stirrade och pratade om oss. Han lade sin hand på min rygg och knuffade fram mig mellan eleverna.

”Ser du den där klänningen, den är helt förskräcklig på henne.”
”Hon och Malfoy? De passar inte alls, vem tror hon att hon är?”
”Jag hörde att hon tvingade honom att gå med henne.”
”Usch, hoppas hon ramlar och bryter benet.”

Jag höll huvudet lågt då jag passerade gruppen flickor, där bland annat Pansy Parkinson var med, och försökte stänga ute deras elaka försök att såra mig. Om det inte hade varit för min skadeglädje över att Pansy blängde efter mig och Draco då vi passerade eftersom han höll handen på min rygg, hade jag kanske tagit åt mig av deras förolämpningar.

”Varför gick du inte med Pansy?”frågade jag då vi kommit ur hårhöll från gänget och endast behövde genomlida deras brännande blickar. ”Jag hörde att hon hade frågat dig innan jag hade frågat, varför bestämde du dig då att gå med mig?”

Draco ryckte på axlarna och lät blicken glida över Stora Salen som om han letade efter någon. ”Pansy tror att hon äger mig, hon kunde behöva lite att tänka på.”

”Så du sa ja till mig bara för att göra Pansy sur?”Jag blängde på honom och drog mig ur hans grepp om min rygg. Jag var alltså bara en bricka i hans spel, inget mer än en spelpjäs som snart skulle fällas och vara obetydlig till resten av spelet.

”Som om du inte frågade mig bara för att göra Potter avundsjuk?”Draco såg menande på mig och jag kände ett sting av dåligt samvete gå genom magen på mig. Kanske var det lite sant, men ändå inte helt och hållet. Jag hade frågat Draco för att jag ville gå med honom och för att Ginny skulle bli tillfrågad av Harry, vilket hon hade blivit. ”Eller är det kanske Higgs som du vill att ska öppna ögonen för dig?”

Draco höjde ögonbrynen åt mig och jag kände hur hatet för honom växte inuti mig. ”Om du vill veta, har faktiskt både Harry och Terence frågat mig men jag sa nej för att jag skulle gå med dig, vilket jag nu förstår att var ett stort misstag!”

Jag vände snabbt på klacken och var nära på att ramla men lyckades hålla balansen, innan jag raskt gick över Salen mot bordet där Harry satt tillsammans med Ginny och Seamus. Om det inte hade varit för sminket hade mitt ansikte flammat upp i en ilsken röd nyans, fan vad jag hatade honom!

”Vad har Malfoy nu gjort?”suckade Harry och lutade sig mot mig.
”Han har varit sig själv”, muttrade jag och lade armarna demonstrativt i kors över bröstet. En kväll som jag faktiskt haft stora förhoppningar över hade förvandlats till en mardröm. ”Hur kunde jag vara så dum och tro att han faktiskt skulle uppföra sig?”

”Du är inte dum”, sa Ginny och lade en tröstande hand på min axel. ”Du är vacker och du litar på folk för att du tror på dem. Bara för att Malfoy är en hemsk idiot betyder inte det att du måste få en dålig kväll för det, upp och dansa med dig nu.”

They don’t know how special you are
They don’t know what you’ve done to my heart
They can say anything they want
'Cause they don’t know us

Jag lät blicken glida över mot Slytherinarna där Draco var i full fart med att samtala med Terence. Vänta lite nu, Terence?

Snabbt hade jag hoppat upp på fötter och banat min väg mot dem fastän Harry ropade efter mig. Vad i helvete pratade Draco med Terence för? Jag som trodde att de i princip hatade varandra eftersom Terencde inte tyckte att renblodigheten var viktig.

”Wow Ciara”, utbrast Terence då han fick syn på mig och lät blicken glida uppifrån ner. ”Du är väldigt vacker.”

”Tack Terence”, sa jag med ett litet leende. Skadeglädjen slog över mig då jag i ögonvrån studerade Dracos reaktion. ”Du ser inte så dum ut du heller.”

”Jag tror det är bäst att jag lämnar er två ifred”, sa han och höjde menande ögonbrynen åt mig innan han vände på klacken och gick därifrån. Draco ställde sig genast i vägen för mig att jag inte skulle följa efter honom.

”Moget Malfoy”, muttrade jag och såg tjurigt in i ögonen på honom.
”Fortfarande sur, Lynch?”
Jag blängde på honom utan att säga ett ord. Jag skulle inte vika undan för det här, inte en chans heller.

They don’t know what we do best
It's between me and you, our little secret
But I wanna tell 'em
I wanna tell the world that you're mine, girl

Orden som sjöngs var patetiska, men ändå så romantiska och det fick mitt hjärta att mjukna oavsett hur förbannad jag var. Draco höjde ögonbrynen åt mig men jag skakade avvärjande på huvudet och vände på klacken innan jag skyndade mig ut från stora salen.

Jag ville inte se honom längre, det hade varit ett stort misstag att bjuda honom från första början. Vad hade jag egentligen tänkt med?
Då jag äntligen var ensam i korridoren och musiken bara hördes lågt i bakgrunden tog jag av mig klackskorna för att inte behöva stödja mig mot något.

”Lämna mig ifred Draco”, muttrade jag då han dök upp i korridoren med samma uppnosiga uttryck som han brukade. ”Jag orkar inte med dig och dina egoistiska kommentarer idag.”

”Förlåt.”
Jag stirrade på honom. Menade han allvar? Hade han verkligen bett om ursäkt? Nej, jag drömde, det var den enda möjliga förklaringen på det här. Han tog några steg närmare mig att vi bara var några centimeter ifrån varandra och jag kände hur pulsen ökade inuti mig. Var det varmt härinne eller inbillade jag mig bara?

They don’t know about the things we do
They don’t know about the "I love you"’s
But I bet you if they only knew
They would just be jealous of us
They don’t know about the up all nights
They don’t know I've waited all my life
Just to find a love that feels this right
Baby they don’t know about, they don’t know about us

Draco höjde långsamt blicken för att möta min och öppnade munnen för att säga något.
Men vid det laget hade jag redan böjt mig fram mot honom och kysst honom.

They don’t know about us
They don’t know about us