Om du visste sanningen [Dramione]

Du kan inte svika Draco! >

Nej, skojade! Ska ta mig en titt på den andra med!

Tänkte att de som vill kan läsa här, de som vill kan läsa där, men så att jag kan skriva ofta.

Smart! Verkar som att du och jag är lika förtjusta i att skriva XD

Ska ta mig en titt på den andra också!

Förlåt att jag inte har läst jag har haft skärmförbud i en vecka så jag ligger lite efter i läsningen... Men iallafall...:jättebra!!!

Okeeej, nu är det såhär:
Jag skriver en till som handlar om marodörerna, den började jag skriva innan jag "kom överens" med er om Binny.
Men jag skriver Binny om jag får tid.



Hur kan du hålla dig borta i en vecka!? Jag skulle nog inte klara av en dag....<

Men här kommer ett till kapitel:

Kapitel 19 ~Zabini tillbaka

Nästa morgon var mitt humör på topp. Jag vaknade efter en natt full av drömmar om Hermione, alla var olika. I en hade hon gett mig en julklapp på tåget, då hade jag vaknat och oroat mig för att hon faktiskt skulle göra det. Då hade jag, som alla andra nätter när jag hade haft mardrömmar, kollat upp mot den stjärnbeströdda himlen och tänkt på Herrgården. Då jag blivit rädd för att komma hem igen var det lättare att somna. Jag vet inte varför, men det blev alltid lättare då.
Ingenting kunde få mig på dåligt humör den dagen, om inte.. Jag kollade bort mot Zabinis säng. Den var fortfarande tom. Hermione, Hermione. tänkte jag. Jag slöt ögonen och kollade bort. En riktig Slytherinare skulle göra, då skulle pappa bli stolt.
På första lektionen, som var trollkonsthistoria, satte jag mig längst bak i klassrummet med Crabbe på ena sidan och Goyle på andra. När Hermione kom inrusande i klassrummet nån minut senare rodnade hon kraftigt och slog sig ned bredvid Lavender Brown. Brofessor Binns började prata, och inom några minuter befann vi oss i en slags dvala, så blev det alltid på hans lektioner. Hermione var den enda som på något mystiskt vis höll sig vaken.
När klockan ringde ut en timma senare väcktes vi alla ur vår dvala.
"Vi har håltimma nu." sa Pansy lite försiktigt, som om hon var rädd för att jag skulle slå upp henne med. Tanken på Zabini fick mig att känna lite obehag, men jag sköt fort undan den och lyssnade på Pansy. "Vi kanske borde hälsa på Blaise." Nästan viskade hon. Jag nickade till.
"Ja, kanske." Jag kollade lätt på Pansy, så att hon skulle förstå att jag var ledaren, han såg ut som om hon var på väg till sin egen hängning. "Ska vi?" Jag erbjöd henne armen. Jag blev plågad över att se henne lida så, trots att jag hatade henne. Hon greppade tag i min arm och spänningen lättade en gnutta.
Zabini låg längst inne i sjukhusflygeln.
"Egentligen är han inte sjuk, han måste bara vila." sa madam Pomfrey samtidigt som hon stökade runt i en av sina lådor. Jag, Pansy, Crabbe och Goyle gick åt det håll hon hade visat oss.
"Zabini?" andades Pansy. "Är du där?" Han grymtade ett knappt hörbart "Ja" och vi klampade in innanför skynket som hade dragits farm framför hans säng.
"Pansy jag.." Han stelnade till mitt i en rörelse när han såg mig komma in. Jag såg hur han skakade i hela kroppen.
"Hur mår du?" väste jag.
"Vad gör du här?" väste han tillbaka. Jag satte mig ned vid huvudändan på hans säng. Men en snabb rörelse greppade jag tag i kragen på den vita klädnaden Zabini hade på sig och tryckte honom mot mig så bara han kunde höra vad jag sa.
"Jag skulle bara kolla att allt var okej, att du fattar nu." Det var samma replik som pappa hade använt på mig när jag hade råkat tända eld på Herrgården och han hade slagit mig tills jag halvt dog, jag hade blivit så rädd att jag nästan hade kissat på mig, så jag hoppades att det skulle funka på honom med.
Greppet om hans krage lossnade, och jag kunde känna hur han skalv till. Pansy stod med den ena handen utsträckt mot mig, och hennes tunna fingrar darrade de med.
"Jag går till biblioteket, om ni ursäktar mig." sa jag på mitt ledar vis, vände mig om och gick. Crabbe och Goyle följde såklart efter.

ooooo… Blasie.. och Pansy?

bra

Har inte skrivit nu på ett tag, så jag skriver lite till nu.


Kapitel 20 ~Uppdraget

Veckorna fram till lovet singlade sig fram. Snön kom tidigt i år, och låg som ett fyrtio centimeter tjockt lager över slottet. Det var bara i stora salen det var varmt. I sovsalen var det lite varmare än i resten av slottet, men det var fortfarande så kallt att alla hade på sig tjocka kappor. Lektionerna var en plåga, och lärarna hade redan börjat tjata om proven i slutet av året.
Jag längtade inte hem till skillnad från alla andra elever, men däremot såg jag fram emot resan hem. Jag hade fortfarande inte kommit på ett sätt att bli av med Weasley, men jag hoppades på att det skulle lösa sig självt. Jag var för trött för att orka bry mig.
Jullovet var det mest deprimerande lovet på året. Jag skulle behöva åka hem, fira den mest ledsamma högtiden på året, och vara ensam. Helt ensam. Om jag jade tur skulle kanske Hermione skicka en uggla, men det var allt. Alla andra såg fram emot julafton, men för mig betydde julafton ingenting annat än utegångsförbud och bestraffningar om jag gjorde minsta lilla fel. Julaftonen var den dagen då den mest framgångsrika Malfoyen (som jag faktiskt inte kunde förnamnet på) hade tjänat sin förmögenhet som vi fortfarande levde på. Samma natt hade han blivit mördad. Av vem visste man inte, de hade hittat honom död i sin säng. Det var anledningen till att familjen Malfoy fortfarande firade jul, men inte på ett glatt sätt. Jag visste inte om jag någonsin fått en riktig julklapp, en som jag hade önskat mig.
En måndag morgon i mitten av december sökte Hermione upp mig på trolldrycken.
"Jag måste prata med dig." väste hon "Snart."
"Efter lektionen." sa jag till henne utan att väcka för mycket uppmärksamhet. Under lektionen kunde jag inte koncentrera mig alls på vad professor Snape sa. Min blick vandrade hela tiden över till Hermione. Precis som på quiddichmatchen. Men den här gången skulle hon inte förhäxa mig. Jag log åt tanken. Någon öppnade dörren och en kall vindpustat svepte in. Jag vände på huvudet och såg professor Quirrel komma in genom dörren. Han såg helt galen ut när han klumpade in i den iskalla salen. Imma steg ut hans mun och hand turban satt snett. Han kollade nästan i kors när han flämtade:
"Jag har valt." Professor Snape drog tag i hans klädnad och ryckte med sig honom ut ur salen. Alla stod häpna kvar och fortsatte en efter en med sin trolldryck. Zabini gav mg en menande blick innan han också fortsatte med sin trolldryck.

oooo…. Quirell?! WOW, awsome kapitel ♥

Tack! Blir så glad över att du existerar och ger mig regelbundna bra kommentarer!!
♥
THANK U!!!!