Rätt eller fel?

Sååå bra!! ♥♥♥

Wow! Awsome! Fortsätt skriva! ♥

Åhhhhhhhh älskar den!!!!!!!!! Men så får du ju inte sluta! Du måste fortsätter skrivs innan jag dör! ♥

Omg!!! Vad bra!!!

Jättebra som vanligt, min fina vän!
Jag kommer att vänta för evigt på dina kapitel för dem är verkliggen värda att vänta på. Skrivlusten förlorar vi alla emellanåt men den återkommer alltid. Så ta det bara lugnt och i din takt, vi lämnar aldrig din sida!

Taaack allihopa!!♥♥

Här kommer kapitel 21 del 1!♥
Hoppas ni gillar det!


Jag vaknar upp med den härliga känslan av fridfullhet. Det känns som om hela min kropp domnat bort och flutit iväg. Jag minns inte vad som hänt, var jag är eller varför jag är där. Men det spelar ingen roll. Just nu för stunden, känner jag mig i alla fall lycklig.

Plötsligt bryts fridfullheten av att jag far genom luften och landar på marken med en duns. En våg av smärta sköljer över min kropp och min högergerarm känns speciellt utsatt.
- Max! hör jag en flickröst ryta i bakgrunden. Men jag orkar inte bry mig. Mina ögon är fortfarande slutna, jag kan inte bestämma mig om jag ska öpnna dem. För vad kommer jag att se? Jag är nyfiken och livrädd på samma gång. Jag ligger kvar och lyssnar till steg som närmar sig. De låter lätta och mjuka, som flicksteg.
Jag väntar,
Och väntar.
Och tillslut är dem framme. Två svala händer griper tag om mina överarmar och drar hårt uppåt. Jag vrålar till av smärta när personen drar i min skadade arm och liter mig loss.
- Herre gud! Sasha jag trodde du sov! Åh herre, du är skadad! Jag känner igen rösten, det är Maya.
Jag öppnar ögonen och förväntar mig att se ett par bruna ögon snyggt inramat av kakaofärgad page. Men jag har fel.
Istället möter jag ett par knall gröna ögon. Jag flämtar till och blundar igen. Var är jag? Och vem var det där? Jag svär på min grav att jag aldrig sett de där ögonen förut.
- Sasha? Frågar rösten igen. Och ännu än gång hör jag att det är Mayas röst.
- Maya? Frågar jag tyst utan att öppna ögonen. Personen är några sekunder innan hon svarar.
- Jag har mycket att förklara, men jag är Maya, säger hon. - ungefär i alla fall. Kan du resa dig?
Hur kan man ”ungefär” vara en person? Tänker jag men ställer mig upp. Jag blir förskräckt över vad jag ser och tar ett par steg bakåt.
Framför mig står en tjej jag aldrig sett förut.
Hon har långt, rött hår till rumpan med kolsvarta och bruna slingor i. Hennes gröna ögon är inramade av överdrivet mycket eyeliner, enligt mig alltså. Nedanför ögonen finns ett par rosiga kinder med fräknar på. Munnen är målad med läppstift i en brun nyans.
Hon har en blå och vit randig magtröja som visar hennes solbruna hud och avslöjar en glittrande navelpiercing. Hon har slitna, tajta jeans med stora hål i och sneakers. Hon är ungefär lika lång som jag och är smal.
Dessutom (som om inte superkroppen vorer nog…) utstrålar hon självsäkerhet och stolthet. Hon är inte söt som Rosie eller snygg som Eliza, hon är bara... perfekt.
- Sasha följ med så kan jag berät… börjar hon men jag avbryter henne:
- Nej, jag följer inte med någon stans förräns du berättar vem du är, var jag är, varför jag är här, hur jag kom hit, hur jag kommer härifrån och hur i helskotta du låter precis som någon jag känner. Jag avbryter mig, armen bultar och gör svinont och jag känner mig svimfärdig, men jag fortsätter:
- Jag har aldrig sett dig eller det här stället förut, och nu berättar du varför! Jag sträcker mig efter trollstaven innanför klädnaden men den är inte där.
- Var är min trollstav? Morrar jag och tar ett steg framåt mot henne. Jag har vanligtvis ganska bra temprament, men när det gäller min käraste ägodel så är det en annan sak.
Hon ser rädd ut och tar ett steg bakåt, och jag inser hur hotfull jag måste sett ut. Jag sänker nävarna som jag omedvetet knutet och rätar på ryggen. Jag nickar åt henne att hon kan prata nu, men att hon inte ska komma närmare. Hon fattar vinken och säger:
- För det första så ska du få tillbaka din trollstav, jag la bara undan den för att ha den i säkert förvar. Hon pratar fortfarande med Mayas röst men jag försöker att koncentrera mig på vad hon säger istället. – Så du behöver inte försöka döda mig för det. För det andra... jag vet att det kan låta konstigt det här, och det kan komma som en chock men, jaja…
Jag heter i alla fall Isabell, men alla kallar mig Izzy. Jag är 15 år och auror och blababla… nog pratat om mig. Du undrar förstås varför jag låter som din vän? Jo, det började med att jag fick en uggla från Dumbledore. Han skrev att han hade en elev som stod under stort hot och behövde en ”vakt” under jullovet. Jag tog alltså på mig uppdraget, men jag var tvungen att hitta en täckmantel. Det är där din korkade bror Eric kommer in i bilden.
Vad har Eric att göra med det här? Undrade jag men sa inget.
”Isabelle” fortsatte prata:
Jag… ehh…. Hon verkade inte riktigt få fram orden. Jag tog reda på mer fakta om din bror, såg att han hade en flickvän och jaa, jag är rätt bra på polyjuice-elexir. Avslutar hon sig och rycker lite halvt generat på axlarna. Plötsligt faller alla bitar samman, som ett enormt pussel. Maya hette aldrig Maya, hon hette Isabelle egentligen. Den riktiga Maya har jag alltså egentligen aldrig träffat. Stackars Isabelle som var tvungen att låtsas vara ihop med Eric, tänk om hon var tvungen att kyssa honom. Jag blir äcklad så fort jag får upp tanken i huvudet och försöker genast tänka på något annat.
- Fortsätt, säger jag till Isabelle. Hon ser förvånad ut men fortsätter.
- Så, jag låtsades alltså vara din brors flickvän, den dumma snobben märkte ju inte ens nåt. Jag bodde hos er några dagar och allt verkade gå bra, tills din mamma dog…
Jag flämtar till igen när hon säger det, inte för att jag inte vet om det. Jag har bara aldrig hört någon säga det rakt ut förut.
- Sen när vi flydde och kom till gården, jag är så ledsen Sasha, du måste tro mig! Jag trodde att jag gjorde något bra, att du skulle vara säker… Hennes ögon blir glansiga men hon blinkar snabbt bort det
- Det var Xalaxorius, säger jag andlöst. Isabelle nickar.
- Men, det är en sak jag inte fattar, när jag svimmade av i den där trappan, jaa, jag vet att det låter konstigt men jag trodde nästan att jag såg att det var Rosie som räddade mig, säger jag och skrattar till.
- Kom så går vi in, det finns så mycket mer du måste veta. Lemonad? Frågar hon
- Med extra is, säger jag och följer efter henne in genom glasdörrarna.

Gillade det?
ÄLSKADE DET!!!!!!!!! ♥ ♥ ♥ ♥
haha vad händer Isabelle/ Maya??????? Love it fortsätt skriva!!!!!!!

MER! Annars kanske jag dör! Och det vill du väl inte? Eller?

Vad kul!♥ Tackaaaar ska fortsätta...♥

Nää det vill jag verkligen inte! Jag skriver mera direkt!

Shit vad ni svara fort!♥ Finisar!

Nu blir jag glad!!!