5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Tack hörni! ♥

---

November 20

De kommande veckorna efter att Albus berättat sin hemlighet för mig var ett välkommet lugn i jämförelse med hur terminen börjat. Istället för att använda all min vakna tid åt att tänka på James och försöka få honom att tycka om mig umgicks jag med de som faktiskt brydde sig om mig; mina vänner. Så småningom kom Albus ut för Rose också, men hon var väldigt accepterande och verkade inte alls lika chockad som jag hade varit. Vilket fick mig att ännu en gång undra över hur jag kunnat missa det så totalt. Även om Rose faktiskt känt Albus hela sitt liv, och jag bara i fem år. Faktiskt.

Ska jag vara ärlig så föredrog jag när det hände något i vardagen, så att den inte blev så tråkig och enformig, men jag hade haft tillräckligt med drama för en hel livstid. Okej, det var till att ta i. Men åtminstone resten av terminen. Och det såg faktiskt ut som att jag kunde klara mig terminen ut. Rose var fortfarande tillsammans med Lorcan och de verkade inte ha några problem, Albus var fortfarande odramatiska, tillbakadragna Albus även om han föredrog killar och James höll sig på sin halva av slottet. Det verkade till och med som om Scorpius gett upp sina försök att vinna tillbaka Rose och dejtade nu en tjej från sitt eget elevhem.

Men tillbaka till James; varken Albus eller jag hade sagt mer än ett par ord till honom på hela månaden och vår detox verkade fungera. Jag tänkte allt mindre på honom, inte heller kände jag det längre som att jag skulle få en hjärtattack varje gång jag såg honom eller någon sade hans namn. Självklart, fanns det fortfarande något där djupt inom mig som längtade efter honom - jag menar, en fem års förälskelse försvinner inte över en natt - men jag tryckte ner det så gott det gick i hopp om att det en dag skulle försvinna.

Vad gällde mina forna lagkamrater snackade jag fortfarande med en del av dem, framför allt Emma och Ryan, och på tal om Ryan så hade vi blivit riktigt bra vänner igen och det var ännu en sak jag var glad för. Rent ut sagt, livet lekte, men jag kunde inte låta bli att tänka att detta bara var lugnet före stormen...

Med ett skutt hoppade jag ur sängen och såg till min belåtenhet att alla sängar i sovsalen redan var tomma. Det hade varit min avsikt att sova länge så att alla skulle ha hunnit ta sig ut till Quidditchplanen för att se matchen mellan Hufflepuff och Slytherin, och på så sätt ha närapå ett helt slott för mig själv.

Jag slängde på mig en sportbehå, ett par gråa mjukisbyxor och en 'Gryffindor Pride' tröja, satte upp håret i en slarvig knut och skuttade sedan ner till Stora Salen för en sista-minuten frukost. Så fort jag satt mig kom Shakespeare inflygandes med min dagliga upplaga av Häxornas Värld. Jag kliade honom tillgivet på huvudet och han flög sin väg igen. Han var nog glad över att han också kunnat ta sovmorgon idag, en sådan sjusovare som han var.

Jag började bre ett rostebröd och såg mig omkring efter marmeladen. Den skulle bara våga vara slut... Så plötsligt frös jag i min rörelse. Min blick hade nämligen låst sig med någon annans längre ner på bordet. Ett par mörka ögon mötte mina blåa. Jag svalde hårt och såg bort. Nej, jag hade inte undvikit honom så här länge för inget. Envist stirrade jag ner på min macka, men kunde inte låta bli att snegla åt hans håll ur ögonvrån. Var han på väg hitåt? Åh herre min gud, han var på väg hitåt! För att prata med mig. Varför fick jag plötsligt fjärilar i magen?

Jag reste mig hastigt upp, tog min tidning i ena handen och rostmackan med smör i den andra och skyndade sedan ut ur salen. Precis innan jag försvann ut genom ekdörrarna slängde jag en blick över axeln och såg att James kommit till ett stopp mitt i gången. Han bara stod där, vacker som alltid, och såg på mig. Snabbt såg jag framåt igen. Var stark, Savannah, sade jag åt mig själv. Men jag kunde inte låta bli att undra över vad han hade velat mig.

Dumma James. Sen när var han inte på en Quidditchmatch?

Nu börjar bergochdalbanan för James också
Bra, mer :*

Omg. Gud vad duktig du är!!!

bäst! mer idag!

Heja Savannah!!! Love it ♥ ^^

Jadu DUMMA James vad äre med grabben? Aja sk*bra som alltid kan inte vänta på nästa kapitel!!

Gud alldeles underbart kapitel!!

Jag tror verkligen att det är lungnet före stormen

Ni är bäst ♥

---

November 28

"Ett fyrfaldigt leve för Savannah!"

Rose stod uppflugen på en av de skrangliga trästolarna mitt i Tre Kvastar med det röda håret uppsatt i en hög knut och iklädd den enda klänning hon ägde - en jeansklänning hennes faster Fleur tvingat på henne för två år sedan. På något sätt hade hon lyckats få med sig nästintill hela Tre Kvastar i sin sång och när hon ropade, "hon leve" ekade hurra-ropen i rummet. Jag satt på hedersplatsen vid gaveln av vårt bord med den traditionella rosa plasttiaran på huvudet - ja, även Albus var tvungen att ha på sig tiaran på sin födelsedag - och flinade från öra till öra. Till höger om mig stod Albus och mittemot mig Ryan. Han var uppklädd och än en gång blev jag förbluffad över hans känsla för stil. Med andra ord, han såg riktigt bra ut. Och nu log han brett mot mig.

Sången dog ut och alla på puben återvände till sitt. Rose hoppade ner från stolen och sköt fram tallriken med pannkakor mot mig. Det var minst tio stycken på hög - det var allmänt känt bland mina vänner att jag älskade pannkakor mer än allt annat, och min aptit var det inget fel på - och högst upp hade någon tryckt ner ett vitt och rödrandigt ljus. "Blås ut ditt ljus och önska dig något, Sav-man", sade Rose och flinade.

Jag såg på mina vänner. Lojala Rose, omtänksamma Albus och lättsamma, genuina Ryan. Vad skulle jag önska mig? Just där och då kändes det som att det inte fanns något i världen jag skulle vilja ändra på. Jag var lycklig som det var. Så jag tog satts, slöt mina ögon och blåste ut ljuset samtidigt som jag tänkte, "Jag önskar att ingenting förändras."

Albus, Rose och Ryan applåderade och när jag öppnade ögonen igen möttes jag av Roses nyfikenhet. "Vad önskade du dig?" utbrast hon.

Jag bara skakade på huvudet mot henne och blinkade med ena ögat. "Det är en hemlis." Jag mötte Ryans blick och det var något egendomligt i sättet han såg på mig. Något jag inte kunde sätta fingret på, men som fick det att fladdra till i magen.

Jag vet inte hur lång tid som passerat när Albus utbrast, "Kom igen, Vanna. Hugg in, eller också gör jag det!"

Med ett ryck såg jag bort från Ryans genomträngande blick och slängde mig beskyddande över tallriken med ljuvliga pannkakor som gamla Madam Rosmerta varit så snäll och stekt åt mig. "My preciooousss", väste jag i en töntig imitation av Gollum.

Rose, Albus och Ryan bara stirrade på mig som om jag gått och blivit knäpp.

Jag höjde på ögonbrynen och satte mig tillbaka i stolen. "Sagan om ringen? Ni vet, mugglarfilmen?" De såg fortfarande helt oförstående ut så jag skakade bara lite på huvudet och högg in i mina pannkakor. En del människor visste helt enkelt inte vad en klassiker var om den så var precis under näsan på dem.

---

Efter Tre Kvastar bar det av till Godisbaronen där jag fick berättat för mig att jag kunde plocka åt mig precis vad jag ville. Jag gjorde en liten glädje piruett bland de gröna, enorma hyllorna som var fyllda till bredden med godsaker. Detta var verkligen himmelriket för en sockerberoende flicka. Jag hoppades att mina vänner hade cash så det räckte för här skulle det plockas, var så säker.

Jag stirrade på hyllan med choklad. Ryan hade försvunnit iväg med Albus någonstans längre ner i butiken och lämnat Rose och mig själva. Personligen var chokladhyllan min favorit och hade varit det ända sedan första gången jag lagt ögonen på den under mitt tredje år. Det hade varit kärlek vi första ögonkastet.

Jag kunde känna Roses ögon på mig och såg ur ögonvrån hur hon flinade och skakade lite på huvudet åt min salighet. "Du är som en unge i en leksaksaffär", skrattade hon.

Jag viftade bara bort det och började plocka på mig så mycket choklad jag kunde bära; allt från stora och små chokladgrodor till sprakande chokladstavar till min personliga favorit - isande mintchoklad.

"Jag börjar tro att vi skulle ha satt upp en maxgräns..." mumlade Rose när jag gick över till att börja lasta hennes famn med godis också.

Jag skrattade och skulle just till att rättfärdiga det hela med att de gjorde det för att 'de älskade mig', när jag fick syn på en lång, vältränad kille genom glaset på skyltfönstret. Han hade sin gryffindorhalsduk tätt virad runt halsen och en svart mössa nerdragen över öronen så att bara lite av det mörka håret stack fram. Vid hans sida hade han ingen mindre än idioten Joshua.

Snabbt släppte jag allt jag hade i famnen ovanpå en disk och försvann in bakom en hylla. "Fan! Fan, fan, fan, fan", väste jag och sneglade runt hörnet. Det plingade till när dörren öppnades och de klev in. Jag såg hastigt bort.

"Ehm, Vanna, vad gör du?"

Jag vred på huvudet och fick se Rose stå där med ett förvirrat ansiktsuttryck och famnen fylld med choklad.

"James och Joshua är här", viskade jag och nickade med huvudet åt deras håll, samtidigt som jag tryckte upp min rygg mot hyllan för att undvika att bli sedd.

Rose sträckte ut huvudet i gången mellan hyllorna och förståelse kom över hennes ansikte när hon fick syn på killarna. "Åh", sade hon och såg sedan tillbaka på mig. "Låtsas bara inte om honom, det är vad jag brukar göra."

Jag skakade på huvudet, panik i blicken. Hon förstod inte... "Du förstår inte! Det är fysiskt omöjligt för mig att inte låtsas om honom! Och jag är rädd att han ska börja prata med mig, och vad ska jag säga då? Snälla, jag har lyckats undvika honom ända sedan jag slutade spela Quidditch, och-- och-- jag är inte redo, Rose!" väste jag skräckinjagat med ögon stora som golfbollar.

Rose satte ner godiset och fattade tag om mina axlar. "Okej, okej. Lugn, du beter dig som en galning. Jag vet, jag uppehåller honom så smyger du förbi oss ut genom dörren, okej?"

Jag svalde och nickade och Rose försvann bort runt hyllan. Jag sneglade på henne när hon gick fram till killarna och började snacka med dem om något. Försiktigt smög jag mig bort till nästa hylla. Jag slängde en blick mot utgången. Den var bara någon meter bort nu, men det fanns inte längre något att gömma sig bakom på vägen dit. Efter många om och men bestämde jag mig för att försöka dölja mig själv genom att vira halsduken så högt upp runt halsen och hakan som jag kunde, dra fram luggen över ansiktet och kolla bort. Sedan var det bara att hoppas på det bästa.

Problemet var bara att med luggen framför ansiktet blev det svårt att se och klumpig som jag är råkade jag stöta till en glasburk med ismöss precis då jag passerade trion. Det positiva var att jag lyckades fånga burken innan den rullade över kanten och slog i golvet. Det negativa: James hade fått syn på mig och sade nu med förvånad röst,

"Savannah?"

Fan. Sakta såg jag upp och mötte James blick. Jag drog undan luggen och fäste den bakom öronen. Jag såg hur Joshua flinade, men bestämde mig för att ignorera honom.

"Savannah, kan vi prata?" fortsatte James och tog ett steg framåt, mot mig.

Jag visste inte vad jag skulle göra eller vad jag skulle säga. Det var som om jag förlorat talförmågan, eller ja, förmågan att överhuvudtaget formulera ord. Jag bara stod där som ett fån och stirrade på honom. Nej, vi kunde inte prata, för jag ville inte prata med James. Tillslut vände jag bara på klacken och fortsatte ut genom dörren och stannade inte förrän jag nått Hogwarts dörrar. Någonstans på vägen hade Rose sprungit ifatt mig.

"Tja, det där gick ju inget vidare", sade hon, men jag var inte på humör för att prata med henne i heller.

Vilken gullig födelsedag!

Nu tycker jag att James ska låta Vanna vara! Hon gillar RYAN nu och James har varit så elak!!!! Ps, DU ÄR BÄÄÄST♥♥