{Prs} Dragon Fantasy & fashion7

(Okej! :3)

Liria drog med Evin in på sitt rum och stängde dörren ordentligt efter sig. Snabbt vände hon sig om och blängde på Evin.

Evin såg sig om och såg sedan frågande på kvinnan framför sig. Visst visste hon vad det hela handlade om men Evin tyckte att det hela var ganska roande. "Vad vill du?" frågar hon artigt.

"Om du på något sätt närmar dig mitt livs kärlek ska jag slita dig i stycken!" fräste Liria och log sedan hånfullt mot Evin. "Jag fattar inte att han låter dig resa med honom. Michael är snäll rolig, artig, underbar. Du är bara en ful liten smutsfläck, han vill inte ha dig. Han utnyttjar dig bara din...din...äsch! Ut med dig nu, och håll dig undan från min Majkel!!"

. * * *
Michael åt upp sin köttgryta och gick sedan bort till Lirias far, Abraham. "Tjänare Majkel, hurere medej då?" frustade Abraham med sin roliga accent.

Evin stod tyst och såg på henne som det mesta tog hon emot det utan att röra en min och visade inte hur mycket orden sårade henne. "Det skulle vara underhållande att se dig försöka men visst ta honom bara." sa Evin bugade lätt mot Liria innan hon kyligt men utan att röra en min gick därifrån.
Tyst satte hon sig vid bordet och åt upp sin gryta, det var gott. Och hon var ingen det visste hon hela tiden, vad än han hade sagt så var hon ingen, bara en ful obetydlig sak.

Michael pratade länge med Abraham, och snart satte han sig hos Evin igen. "Kolla, vi fick det sista lediga rummet, bra va? Fast jag får sova på golvet för det finns bara en säng." förklarade han glatt och log stort mot Evin.

"Mmm, bra." sa Evin frånvarande och dyster till sinnes. "Fast ta sängen du, du kan nog behöva den, jag kan sova ute eller så." sa Evin och ryckte på axlarna som att det inte spelade någon roll för henne.

"Va? Nej, såklart du ska ha sängen!" sa Michael skrattandes. Sedan la han en hand på Evins axel, "Varför så dyster?"

"Du behöver inte om du inte vill, jag kan försvinna." sa hon, hon erbjöd faktiskt honom bara ett sätt att slippa henne. Då han frågar henne varför svarar hon inte utan bara rycker på axlarna, hon visste knappt själv.

Michael suckar irriterat, vad var nu det här? "Nej, nu får du faktiskt ta och skärpa sig! Du kan inte bara försvinna, ingen försvinner från mig! Har jag gjort nåt fel eller? Skulle inte tro det, jag gör aldrig fel, så vad är problemet??"

"Nej, du har inte gjort något fel. Jag bara erbjuder dig en chans att slippa mig om du inte förstår det." sa Evin och såg på honom, varför blev han så upprörd? Borde han inte vara glad? Hon visste det ju hela tiden att hon inte var god nog och Liria hade bekräftat det hela.