LotR (Privat)

"Är du säker på att du är okej?" sa Keya en aningen oroligt och såg på honom. Han verkade inte vara sig själv. Kanske trött? Ovan vid situationen?
Keya sadlar av hästarna och börjar göra ordning för natten.

Han tittar på henne och suddar ut den trötta minen inom några sekunder.
"Att du skulle bry dig om hur jag mådde, Keya. Det trodde jag inte. Jag mår bra, tack." Innan han gjorde något mer frågade han en sak till. "Behöver du hjälp, Keya? Med att fixa ihop allting?"

"Vänj dig inte." skrattade Keya och skakar på huvudet, "Eller jo, samla ved om du vill. Är så van att göra allt själv." sa hon och ryckte på axlarna. Saken var den att hon hade börjat gilla honom. Trots sina förbehåll att inte komma nära en man, att hata dem så var han faktisk vänlig.

Hans mungipor drogs upp i ett leende innan han vände sig om för att leta reda på ved som hon bad honom om.
"Jag känner mig så ohjälpsam nu för tiden, att du inte har slagit ner mig än är ett rent mirakel."
Sedan försvann han bakom några klippblock i sin jakt på ved.

"Jag kan ju inte göra det när du är beredd." flinar Keya mot honom, även om hon inte tänkte göra det av en sådan sak. Det var sådant hon inte ens tänkte på då hon var så van att vara själv.
Hon gjorde iordning en plats för veden så elden inte skulle synas och la filtarna de skulle sova på mot stenväggen så de hade väggen i ryggen och elden framför sig som värme och skygg.

Lyckligtvis hade Banner hittat tillräckligt med ved för att hålla den vid liv över natten och det var med ett belåtet leende över läpparna han återvände till Keya. Han sjönk ner på ett knä där han tyckte elden passade och fick igång en livlig, sprakande eld efter några långa minuter.
"Sådär ja!"

"Bra, det är fint." sa Keya och kröp upp på sin filt och lutade sig mot klippväggen. Hon värmde sina händer och såg ut på den nu mörka natten.

Han tog plats bredvid henne men tog det försiktigt. Hennes vaksamhet mot män fick honom alltid att tänka till två gånger innan han gjorde något. Att göra henne obekväm var inget han ville. Han tittade upp på den stjärnfattiga natthimlen ett tag innan han sänkte blicken till sina händer.

Keya stelnade till en aning och hennes andning blev snabbare. Men hon tvingade sig att stanna kvar på plats och inte flytta sig, trots att hon krampaktigt vred händerna så knogarna vitnade.
Slutligen blev även hon lugnare trots närheten.

"Det här kanske låter löjligt för dig, Keya, men jag skulle aldrig skada dig." Orden slank ur honom innan han hann stoppa dem. Han stirrade fortfarande ner på sina händer. Kanske han bör flytta på sig?
"Eller vill du att jag sätter mig någon annanstans?"