Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Pontus svor inombords. Det där leendet... som nu var borta. Han kände sig taskig, riktigt taskig. Han ville han inte gå ut med Alice längre, han ville gå hem till Ethan och göra deras läxa.
Då de kom ut på skolgården kom ett duggande regn över dem. Pontus suckade.
"Ska vi ta bussen?" frågade han och såg på Ethan, "Jag orkar inte med att bli blöt."

Ethan nickade sakta. "Det blir bra". Han började gå mot busshållplatsen med väskan i ett hårt grepp.
Då han kom nära såg han att bussen precis kommit. "Skynda!". Han började springa medan regnet föll hårdare.

Pontus började springa och hann precis på bussen med Ethan innan föraren stängde dörrarna. Han drog sin våta lugg ur pannan och flämtade lätt efter språngmarshen.
Han gick igenom 'korridoren' mellan sätena och satte sig längst bak, närmast fönstret. Han tittade efter Ethan och såg hoppfyllt på sätet bredvid honom.

Ethan var glad att de hade hunnit med bussen, för då behövde han knappt gå i regnet. Han följde efter Pontus i jakt på en plats.
Han såg att det var ledigt bredvid Pontus...Försiktigt satte han sig bredvid honom och hoppades det var okej. "Vilket oväder" kommenterade han.

Pontus log när Ethan satte sig bredvid honom.
"Ja", instämde Pontus och nickade, "Hoppas det inte blir åska bara."
Han gillade inte dess muller, och han hatade när det blixtrade. Han var inte rädd, han tyckte bara det var obehagligt.
Han såg ut genom fönstret och försökte se bakom regndropparna som fastnade och rann på rutan. Skolan försvann, efter några minuter stannade bussen i början på gatan in till deras husområde.
"Jag går av här", sa Pontus och reste sig upp. Nästa hållplats var också nära hem, men den här vägen gick nog fortast.

Ethan lutade sig tillbaka i sättet och kände hur kläderna började klippa sig mot kroppen. Det var obehagligt...
Han sträckte lätt på sig och kände att hans hand låg mot något. Han såg ner och såg att det var Pontus hand...Snabbt drog han undan sin och nickade sakta då han sa att han skulle gå.
"Hej då, ses imorgon då...". Han önskade verkligen att de hade kunnat plugga...Bussen åkte vidare då Pontus klivit av och snart var den där Ethan skulle hoppa av.
Han skyndade sig från bussdörren till sitt hus så snabbt som han kunde.

Pontus suckade lyckligt när han hade hoppat av bussen. Han hade rört vid Ethans hand...
Han öppnade glatt dörren till sitt hus och steg in på "Välkommen"-mattan. Han borstade av de blöta sulorna på mattan och klev sedan ur dem. Jackan hängde han på kroken för att torka och gick sedan in i huset.
"Hallå?" ropade han för att se om han var ensam eller inte.
"Hej", ropade Sandra trött från övervåningen.
Pontus gick in i köket och plockade fram sin mobil. Alice hade ringt. Han klickade på hennes namn och upp på displayen kom det 'Ringer Alice'. Det hade knappt gått några signaler innan hon svarade.

Ethan låste upp dörren med den nyckeln med ett rött band och gick sedan in. Det var tomt och tyst i huset.
Han gick direkt in till sitt rum och drog av sig sina blöta kläder och drog på sig torra och rena. Han la sig sedan ner på sängen och funderade vart han skulle gå och äta sen...

"Hej älskling!"
Uuh... Pontus gillade inte ordet alls.
"Hej Alice! Vad gör du?"
"Åh...", paus, "Inget. Vad gör du?"
"Jag kom precis innanför dörren", svarade Pontus, "Men du hade ringt."
"Ja, jag undrar när vi skulle ses", sa Alice, Pontus kunde nästan höra att hon hade ett brett leende på läpparna. Han kollade på väggklockan i köket.
"Vad sägs om att jag hämtar upp dig om en timma?" sa han.
Alice skrattade, "Ska du hämta mig med cykeln eller? Du kan ju inte precis köra bil."
Pontus nickade sakta. Det var sant.
"Ska vi ses på restaurangen då?"
"Det låter bättre", sa Alice.
"Då ses vi där! Hejdå", Pontus flyttade mobilen från örat och hörde svagt Alice säga "Hejdå, puss" innan han klickade på den röda knappen.

Ethan bestämde sig tillslut för den lokala restaurangen, dit gick alla. Kanske för att de hade så mycket olika maträtter, allt ifrån snabbmat som pizza till sallader.
Han kollade sin mobil, det var lite tidigt att gå än...Plötsligt började han undra vad Pontus nummer var, skulle det vara lite för skumt om han frågade om det nästa dag? Ethan fick nog prova och se...
Nästa halvtimma gjorde han i princip inget mer än att bara slappa, och började lite på läxan.