PRS Selma...|AlexZz

(I'm sorry! D: )

Hydra ser lagom road ut när hon märker att de inte tycks vara så offensiva hon trott. Fast Hydra ska precis till att svara när hon inser att om de får reda på hennes anknytning till Celine kommer de tvinga tillbaka henne till den äckliga grottan. Aldrig mer!
"Ledsen, jag minns inte det. Har levt här i skogen så länge jag kan minnas." Svarar Hydra och rycker på axlarna innan hon lyfter foten och låter den landa på marken. Kattpojken är snabbt på fötter och hostar och harklar sig för att kunna andas igen. Flickan drog han dessutom från sin stol. Natasha, så hette hon. Fint namn för en krympling.

"Du..." hör jag Seigo säga. "Jag känner dig", säger han igen och ser på Hydra.
"Skulle inte förvåna mig", muttrar jag och faller sedan ner på knä igen bredvid Celine.

(Okej, jag vet verkligen inte vad jag ska skriva! D: Jag hatar att skriva korta inlägg :'(
Tänkte att Seigo borde känna igen Celines minnen då han bor i hennes huvud? x) )

Hydra ser på Seigo med vagt avsmalnade ögon, om det var av avsky eller fundersamhet fick åskådaren bestämma.
"Jag har för mig att min syster kan ha attackerat dig förut, hon gav dig nog de där skadorna." Säger Hydra och gör sitt bästa för att det verkligen ska låta som att hon döljer sin sorg bakom en tunn vägg av falsk nonchalans. Seigo sväljer det, han ser alltför ångerfull ut för att Hydra inte ska reagera. "Men jag tror hon har det bättre nu, hon har inte varit sig själv sedan Grim..." Rösten tonas dramatiskt bort och Hydra riktar blicken mot marken och ser att hennes fötter är extremt smutsiga... hur kommer det sig? Hon har ju liksom suttit i flera år nu. Den lilla flickan ser storögt och medlidande på Hydra.
"Men... vad gör du här ute i skogen?" Frågar Natasha fundersamt.
"Jag var för vek för att bli någonting. Min kropp höll inte." Svarar Hydra med ett vagt leende. Natasha var genast vunnen. Hydra visste exakt hur hon skulle leka med dem för att få dem svälja snyfthistorien. Seigo känner skuld, Natasha medlidande... Hydra vänder blicken mot Jayden som precis ska säga något. Hans ögon blir tomma för en millisekund och sedan stänger den halvöppna munnen igen. Hydra motstår lusten att flina. Hon håller sin roll väldigt bra faktiskt.

(Skrivet på min mobil... c: )

Jag lyssnar på henne utan att reagera och går sedan bara bort mot Celine igen. Jag faller ner på knä bredvid hennes kropp och känner efter pulsen. Den är fortfarande kvar men hela hon är lika varm som en eld.
Jag ser upp mot Hydra och sväljer hårt. Jag lovar mig att vad jag än gör så ska jag aldrig lita på henne. Jag litar inte på folk som dyker upp från ingenstans, och absolut inte samtidigt som när Celine försvinner från sin egna kropp, verkar det som.
"Vakna, nu", viskar jag när jag lutar pannan mot hennes panna. "Du kan inte ge upp. Om du inte minns mig, om du inte bryr dig om mig, kom tillbaka för Seigo. Kom tillbaka för din brors skull. Din mor... Din far... Kommer du inte ihåg dem? De borde vara oroliga... Vi... Vi blev ju trots allt kidnappade. Och... Kommer du ihåg din häst? Tubby? Tubby som visade upp sig för Shadowfax? Celine, lämna inte oss..." viskar jag svagt medan tårarna börjar rinna igen.

(Hihi, yey Hoppas allt är bra i Falun? ^^ )

(Yesh, yesh it was.)

"Får jag ta en titt på henne?" Frågar Hydra försiktigt prinsen, som om det var han som styrde och ställde vad som skulle hända med Celine. Som om han ägde henne. Hydra fylls av en känsla av avsky, en känsla av avsky hon mottagit från Celines minnen. Det som nästan kunde kallas för hat mot de människor som finner sig värdiga att behandla andra som om de inte var lika värda som de som stod över. De som visste bättre. "Jag har vaga minnen från min barndom om någon som lärde mig om läkekonst. Det finns kanske något jag kan göra för att hjälpa." Hydra låter såpass välvillig och ärlig att vemsomhelst skulle tro henne. Kanske för att hon talar sanning den här gången. Förutom detaljen att det inte var hon som lärde sig om läkekonst. Det var Celine.

"Jag..." börjar jag och ser hoppfullt upp mot henne och skakar sedan på huvudet. "Det är en förbannelse. Antingen vaknar hon själv eller inte alls... Jag vet inte om den kan överföras eller inte, men... för ditt egna bästa, rör henne inte", säger jag och ser sedan ner på Celine igen. Jag önskar allt blev bra. Eller, bra och bra... det går nog inte med tanke på att vi är i en skog mitt ute i ingenstans men en galen trollkarl och en galen häxa efter oss. Bara hon kunde vakna....
Jag tittar på Natasha som ser oroligt på oss. Jag försöker pressa fram ett leende, men tror inte jag lyckas särskilt bra. Jag kommer nog inte kunna le på ett tag.
"Seigo..." börjar jag. "Du som praktiskt taget bor i hennes huvud... Kan du inte... känna av ifall hon mår bra eller inte? Eller om hon kommer vakna?" undrar jag med en klump i halsen. "Jayden, skulle du kunna få fram vatten? Hennes feber stiger", säger jag sedan riktat mot Jayden efter att ha känt den alldeles för varma värmen från Celines kropp.

Seigo skakar på huvudet.
"Det har liksom... stängt av." Säger Seigo ovanligt tystlåtet. Jayden försvinner bort, troligen för att leta efter vatten. Hydra går liksom i en halvcirkel innan hon går ned på knä vid Celine.
"En förbannelse?" Frågar Hydra smått nyfiken. Hon ser på Dominick och han verkar ju vara genuint ledsen. Förståeligt, med tanke på allt hon vet om honom, om det som var mellan Celine och honom. "Förlåt att jag frågar, men vet du om hon tycker det är en förbannelse?" Frågar Hydra honom.

"Jag tror inte att någon över huvud taget gillar att någon går in i ens huvud och snokar runt och sedan tar bort de delar som den vill", säger jag allvarligt. "Och, varför skulle det inte vara en förbannelse?" frågar jag, som jag inte alls noterat att hon verkar veta för mycket. Hon vet inte om att Celine har förlorat minnena av mig, kanske minnen, men inte specifikt mig... Jag har inte sagt något, ingen har sagt något, vilket borde innebära att hon endast egentligen borde veta om att hon är i en förbannelse och har en feber. Om hon nu inte hörde mina viskningar till Celine, som ingen borde kunnat höra.
"Skulle du vilja sova i all evighet och få ditt liv bortslitet?" frågar jag sedan henne, för att inte visa vad jag nyss tänkte och kom på. Hon vet för mycket.


(Dominick gillar inte Hydra )

"Sova i all evighet?" Frågar Hydra oförstående och får ungefär minen av ett litet förvirrat barn. "Men..." Börjar Hydra. "Är inte hon... som den där prinsessan i sagan... hon som sov..." Hydra kommer faktiskt inte på vem hon menar, men hon sov... jättelänge. Gud! Hon känner sig som ett litet barn! Hon är ett litet barn, hon fick aldrig växa upp som Celine fick, hon var helt plötsligt bara lika gammal som hon. Hydra fick aldrig vara något annat än ett barn och nu minns hon inte ens hennes barndom! Hon minns bara Celines. Hydra känner hur det stockar sig i halsen och hon sväljer hårt innan hon reser sig hastigt.
"Vet ni vad, jag ber om ursäkt för att bara ha dykt upp såhär." Säger Hydra. "Så jag tror jag ska gå, om ni går mot nordväst så borde ni hitta vägen ut." Fortsätter hon med en suck och vänder sig om för att gå in i skogen igen.

Jag blinkar chockat när hon försvinner och gör inga försök att hindra henne heller. Det är bättre så här. Nu kan jag slappna av.
"Celine? Mår hon bra?" frågar Natasha oroligt. Jag nickar och ställer mig upp, går fram till Natasha och kör sedan fram henne till Celine, lyfter ner henne. Jag placerar henne bredvid Celine.
"Hon är ju jättevarm!" flämtar Natasha när hon känner på Celines hand. Jag nickar bistert.
"Ja, och hon har börjat svettas. Om vi inte får ner febern eller om hon inte vaknar... då... då ska jag mörda någon", mumlar jag sedan lågt. Jag griper tag i Celines hand.
"Vakna nu", mumlar jag. "Tubby... Din mor, din far, din bror... Kom igen, Celine du är starkare än så här!" utbrister jag sedan. Jag ignorerar de hatiska blickarna jag får av Seigo. Och likaså de medlidsamma ögonkasten Natasha ger mig.