Ett plus ett är lika med fyra

(hahahahaha den är awesome xD Ice Age fyra är i och för sig bäst )

Zuko tittade upp och såg sig omkring.
"Jag kan inte avgöra det genom att känna på askan men jag skulle chansa på att det var en mindre armé, byn måste ha gjort något för att de skulle anse att de förtjänade det. Vad brottet är vet jag dock inte" sa Zuko och började vandra runt i byn. Han klev över de döda kropparna och för sökte få några svar.

(Vet inte om jag sett den ännu :O)

Aravis nickade ur stånd att kunna prata, hon följde bara efter honom och ville kvida då hon såg de döda liken. Det var dock inte dem hon såg utan sitt eget folk hon såg, döda lemlästade allihopa. En liten flicka hårt hållen sin docka och med vitt uppspärrade ögon fick henne att kvida till, ett spjut var rakt genom hennes mage på ett ohyggligt vis.

(det måste du verkligen göra! Den är så jävla bra!)

Zuko vände sig om när Aravis kved till. Han såg sorgen hos henne och förbannades sig själv att han inte sett den innan. Han stannade och drog in henne i en omfamning.
"Se inte på dem" sa han och höll om henne hårt. "De är på en bättre plats nu"

(Aaa )

Aravis stelnade först till av omfamningen men slappnade sekunden efter av i hans famn. Hon nickade, men hon var inte säker, "Hur vet du det?" sa hon och vände bort ansiktet från dem, "Mitt folk." sa hon bara kvävt, de var inte denna by hon sörjde.

Zuko tittade rakt fram.
"Jag vet inte, jag hoppas det. Det var vad jag intalade mig när min mor försvann, det gör det lättare att ta sig igenom sorgen" sa han och nickade sedan. "Jag förstår" sa han lågt även om han inte gjorde det.

Aravis nickade, "Min mor dog när min bror föddes, jag vet att Cor kommer till Aslans rike. Men vad kommer hon? Mitt folk kommer också dit, men så många liv." sa hon och la försiktigt sina armar om honom som tack för att han tröstade henne.

Zuko kunde bara hålla om henne. Han stod tyst ett tag.
"Jag vet inte, jag vet inget om din värld, men alla som förtjänar det kommer till en bättre plats, alla i den här byn, dem vi älskar" sa han "Och dem som har gjort sådant här hamnar i helvetet" sa han uppriktigt.

"Tror du?" sa hon och släppte honom sakta så hon kunde se hans ansikte. Hon hade inte gråtit, hon gjorde sällan det men klumpen i halsen hade försvunnit nu tack vare honom.

"Jag har ingen anledning att ljuga för dig" sa han och log sedan "Och ja jag tror det, tro är ibland det enda man har" sa han och såg sig sedan omkring.
"Skall vi se vem som har gjort det här?" frågade han och log kallt.

Aravis nickar, "Ja, du har rätt." hon och nickade med ett flin, "Visst, de skall få ångra." sa hon kallt och innan de började gå slöt hon flickebarnets ögon och mumlade något som adjö.