Viktigt Bortglömda[SV]

Super bra nu vill man verkligen veta vad som ska hända!

Skriv mer nu! Jag beordrar dig att skriva för jag håller på att dö om jag inte får mer av denna as grymma fanfictionen!

AWESOME kapitel, kommer nog längta i hjälmig till nästa kapitelXD

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!! ♥
Fast nu kommer det inte mer på ett tag.... :"""((((( *gråta*
Du skriver så GJUGHIUGIOE BRA SLUT SÅ MAN BARA VILL HA MER OCH MER EMRN3JGIO4IUPT!!!1
( Förlåt för mitt fina sätt att skriva, det är bara för att du e så awesome♥)
Jag älskar........ allt (8
Nejmen.
Vet inte vad det är för fel på mig när jag läser, jag vill bara studsa omkring som en vild flodhäst och skrika: "AAAHAAAA SÅÅÅÅ HIIIMLAAA BRAAA!!"
Hehe ^^
Tack, tack tusen gånger Amaanda♥

Helloou! ^___^

Nu har planet landat i Sverige, vilket betyder att...

Omg vad amazing!

YAY!

Du ska bara veta min lycka när jag läste det!

Förlåt så mycket att det dröjde! Jag hade ingen aning om att det skulle vara så fint väder här hemma. Jag var helt kluven igår. Kunde helt enkelt inte sitta inne och skriva klart kapitlet när det var sol ute. (Jag höll på att svettas ihjäl.) Så det fick bli att jag skrev klart det nu istället. Förlåt D:

Och tack för att ni är de bästa läsarna mugglis skådat! ♥ Era kommentarer värmer verkligen ♥

Åh, förresten, de tre följande delarna kommer vara uppdelade i tre Ellie-delar. För det blir så långt annars ;3

Hope you like this part!
-

9 augusti 2021, 19:00
Ellie, Del 1

Så fort jag vrider på huvudet står den där. Nästan lysande på skrivbordet. Lådan. Dess blanka röda ytor driver mig nästan till vansinne. Det skulle vara så lätt att lyfta på locket och få en skymt av innehållet, lättare än något annat.
Men något håller mig tillbaka. En slags stolthet. Om jag öppnar den... det är samma sak som att acceptera att Bonny lämnade den där. Men egentligen så...
Herregud, avbryter jag mina egna tankar. Jag håller verkligen på att bli galen.
Frustrerat pressar jag fyra fingrar mot tinningen.
Du får inte öppna den, Ellie, du får inte., tänker jag. Oavsett vad som händer. Du får aldrig öppna den. Aldrig, aldrig, aldrig.[i]
Tillslut står jag inte ut längre. Jag lämnar mitt rum, medan de där orden fortsätter eka i mitt huvud, och går sedan ner i köket.
Pappa står vid köksön och läser en tjock deckare. Hans armbågar vilar lätt mot den lackade träytan.
”Hej”, säger jag kort.
Han tittar upp. ”Hej, Eleanor.”
Jag går tvärs över rummet och öppnar kylskåpet. Scannar noga igenom de olika råvarorna. Det finns ingenting jag kan tänka mig att äta.
”Är du hungrig?” undrar han förvånat. ”Vi åt ju nyss.”
Jag suckar och stänger igen kylskåpet. Sanningen är att jag inte är ett dugg hungrig. Bara desperat efter något som kan få mig på andra tankar.
”Hur är det egentligen?” Säger han bekymrat. ”Du var dig inte lik vid middagen.”
”Trött”, mumlar jag. Det är den mest effektiva ursäkten.
”Du kanske ska gå och lägga dig?”
”Pappa. Klockan är...” Jag slänger en blick på den fridfullt tickande klockan över dörröppningen. ”... sju. Exakt.”
”Ja?”
”Det kanske är lite väl tidigt?” säger jag tveksamt.
Ett leende skymtar på hans läppar. ”Det är alltid för tidigt, inte sant Eleanor?”
Jag öppnar munnen, för att fråga vad han menar, men stänger den igen då jag ser att han åter igen försjunkit sig i boken.
Jag går upp på mitt rum igen. Jag kommer på mig själv med att rynka pannan då jag kommer att tänka på pappas ord. [i]Det är alltid för tidigt, inte sant Eleanor?
Jag sätter mig ner vid skrivbordet och ser in i den gamla spegeln. Den jag en gång fick av farmor.
Jag ser nästan ut som mig själv. Mörkbrunt hår som omringar det lätt solbrända ansiktet och en naturlig sminkning som ännu inte tvättats bort.
Men de mörka ögonen. De stirrar tillbaka mot mig. Får mig att se annorlunda ut.
Det är alltid för tidigt... Jag tänker att pappa säkert inte menade något speciellt med det. Med stor säkerhet handlade det om att jag är som alla andra tonåringar gällande tiden. Somnar sent, vaknar sent. Ett mönster som de flesta i min ålder verkar följa. Eller det tror i alla fall alla vuxna.
Jag vet inte varför de där orden fastnar. De betyder ingenting.
Jag sneglar mot lådan. Det är alltid för tidigt... att öppna den. Jag hajar till då meningen fyller i sig själv. Försiktigt sträcker jag ut handen och låter fingrarna röra sig över det röda locket. Ytan är sval.
”Men herregud”, mumlar jag tyst för mig själv. ”Vad kan det skada att öppna den?”
Jag drar den närmare, och gör just det. Jag öppnar den. Utan att tänka efter något mer.

Jättebra!