twilight eller HP roll (var med.)

Jag gick haltande in mot Sam och Emily's hus. Jag ramlade nästan omkull.
- Här. Sa Shannon och lyfte upp mig på hennes rygg. Vi car cirka 200 meter ifrån huset nu. Jag kände mig helt slut. Jag blundade och kände hur allt tystnade.

" vad står på?" frågade Emily men nickade när hon såg Elli.
"Jag har gäster över så jag kan inte stanna. Men kan ni ta hand om henne tills hon vaknar?"
"Såklart!" sa Hon och log sitt värmande leende.
Jag bar in henne på soffan och tackade för hjälpen. Sedan gick jag till Clearwaters. Ljudet av skrattande killar hördes i på långt håll i mina öron.

När mina öron ville höra igen låg jag i Sam och Emily's soffa. Det på gick en högljudd diskussion som jag inte förstog mig på. Den enda röst jag brydde mig om att urskilja var Jake's.
- Snälla. Vad han.
- Du måste ha ner fokus på dina handlingar! Någon halv skrek.
- Och du måste komma på fler möten. Sa någon annan.
- Dessutom är det bra att du håller dig på avstånd från henne. Sa den arga rösten igen.
- Vad har du emot henne! Jacob var rasande.
- Du vet att jag gillar henne........ Och inte på det sättet du tror. Jag lyckades urskilja Sam's röst. Så vilka var dom andra? Få se nu. Jared, Paul, Seth, Quil och Shannon är hos Clearwatters. Vilja är då kvar? Embry och Leah.
- Vilket sätt tror du att hon är dålig för mig då? Hörde jag Jake säga.
- Tja, först så får du ju den dör jobbiga attityden så fort man säger något dåligt om henne, du blir ofukoserad, jag kan aldrig tänka och.....
- Leah det räcker! Det var Sam.
- du vet att präglade människor inte kan hjälpa deras beteende. Det var nog Embry.
- Så hade ni tänkt att jag skulle sluta vara med henne nu eller? Jacob hade börjat lugna ner sig.
Sam suckade.
- Om du sköter dig sp kan ni gå nu. Båda två.
Jag kände hur någon lyfte upp mig. Jag vill titta men mina ögonlock orkade inte. Personen som med största möjlighet var Jake gick iväg med mig från det varma huset.

Jag gick in till mitt rum och började packa en stor ryggsäck. Saker som jag kunde behöva för resten av året. Som kläder, pengar och mat.
Sedan gick jag ut till Joey som satt med andra från flocken.
"Joey? Det börjar bli sent. Ska jag köra dig hem?"
"Hur ska jag annars ta mig hem?" sa han och reste sig upp.
"Bra!"

Jag vaknade av att Jake lade mig i min säng.
- Oj, förlåt. Det var inte meningen att väcka dig. Sa han försiktigt.
- Det är okej. Jag satte mig upp. Han satte sig bredvid mig, lade sin arm runt mig. Det var då jag upptäckte att jag hade en av Jake's tröjor och ett par trosor på mig. Varför skulle jag alltid sova i hans kläder?
- Förlåt för det där tidigare idag. Sa han och tryckte mitt ansikte mot sitt nyckelben.
- Det gör inget, sorg leder alltid till lycka i slutändan.
Jag drog ner hans ansikte mot mitt.

"Vad är det som är fel?" Joey kollade frågande på mig.
"Inget!"
"Varför har du en väska med dig?"
"För att den låg där innan."
"Det gjorde den inte alls!"
"Joho!"
"Nähä"
"Joho!"
"Nähä!!'
"Okej den gjorde väll inte det..."
"Men varför har du med den?"
"För att jag ska rymma..."
"Varför?"
"För att jaf har gjort något riktigt dumt."
"jag kan följa med dig! Lite sällskap skulle vara bra!"

Jag vaknade med ett ryck. Det var fortfarande mörkt ute. Jag reste mig upp och kollade vad klockan var. Halv fyra. Jag lade mig ber igen med ryggen mot Jake's mage. Jag svettades enormt. Jag blundade och när jag öppnade ögonen igen var det ljust

Joey hade övertalat sina föräldrar om att campa med mig sp han hade packat nödvändig utrustning.
Nu satt vi i bilen påväg mot Washington. Det skulle ha gått så mycket snabbare om jag varit varg men Joey visste inget om detdär.

Det var ljust. Solen sken. Och Jake var fortfarande i sängen. Han hade armen runt min midja. Hårt. Jag försökte få bort handen men nej. Det ville inte den sovande killen. Istället drog han mig ännu närmare. Jag vände mig om så jag såg honom i ögonen. Han sov inte.
- Kan jag få ställa mig up? Sa jag tröt.
- Du för inte gå dit. Sa han strängt.
- Gå vart? Sa jag förvånat.
- Du vet vart jag menar. Sa han och tryckte mig näsa mot näsa med honom. Jag kysste honom. Jag hoppade att det var tillräckligt för att jag skulle få gå sen.

Solen sved i ögonen.
Vi hade kört hela natten och var nu i Washington D.C.
Jag svängde in på en tom parkering framför en övergiven restaurang.
"Joey? Vakna" sa jag mjukt. Inget tecken på rörelse.
"Joey?!" sa jag lite högre. Fortfarande inget tecken.
"JOEY!"
"ÖH,., Va? Vad händer?" sstammade han.
"Följer du ned och kollar efter mat?"
"Den där restaurangen ser ganska övergiven ut."
"Det kanske finns något förråd med torkat kött eller så. Man kan aldrig ha för mycket mat." påpekade jag.
"jag följer väl med då." suckade han och styrde sina steg mot restaurangen.