Homo Bestia (5 rollare)

"Jag vet, jag vet!" svarade jag irriterat och tog hennes hand. I samma ögonblick hörde jag ljudet av ett gevär som laddades. "Lara!" skrek jag. "Spring!"

(Upptäckte just att det var handen som fastnade i rävsaxen. Låt oss bara låtsas att det var foten istället >.<

Jag lyfte handen uppåt mot mig för att dra upp honom på fötter. Mitt hjärta slog hårt, jag bara väntade på att se någon komma springandes mot oss mellan träden, och spanade nervöst omkring mig.
När jag hörde ett gevär laddas började jag springa.

((Åh x) Läste också det nu. Japp, vi låtsas det.))

För sent. Nätet flög mot oss snabbare än den kvickaste fågel. På endast en sekund var vi intrasslade och oförmögna att röra oss. Männen steg ut från buskarna och började prata. "Sänd ett meddelande till kungen", sade en av dem. Han var reslig, rödhårig och hans röst var rosslig. En mindre, lite knubbig man svarade: "Och pojken? Vad gör vi med honom?" Den rödhåriga mannen kastade en blick som fick honom att tystna och gjorde sedan en snabb gest mot en tredje man. På mannens axel satt en hök som vaksamt stirrade på oss.

Jag hann inte dra efter andan förrän jag var fullkomligt intrasslad i nätet. Jag slog som en galen omkring mig i hopp om att hitta ut ur trasslet, men jag blev bara mer intrasslad.
Jag hade alltid avskytt nät. När jag var yngre hade jag blivit fångad i ett och det var det som skapat min rädsla.
Jag slutade slå omkring mig, men det var knappt att förnuftet lyckades styra över de paniken.
"Vad menar dem?" viskade jag till Jake, eftersom jag inte förstod ett dyft av männens prat. "'Gör med honom'?"

Jag tittade oroligt på Lara i hennes panik och skakade långsamt på huvudet. "Jag antar att de menar mig...", svarade jag. Jag hoppas att det har någon större betydelse. Att de bara är jägare som letade efter mutanter att sälja. Men djupt inne visste jag att de inte var det.

"Antagligen", svarade jag, och lade i huvudet till "Men det var inte det jag frågade." Jag sade det inte högt, jag förmodade att han inte heller visste.

((Jag är ganska oaktiv som du kanske märkt, mycket att göra i skolan och så ... och jag kommer förmodligen att fortsätta vara det ett tag :s c; ))

(Samma här >.<

Är mer aktiv nu

(Yay! )

"Jag antar att vi skickar med honom. Vi kanske får mer betalt då", sade den rödhårige mannen och kastade en blick på oss. Hökmannen nickade och lyfte varsamt ned höken från hans axel. Han såg ut att prata lågt med den innan han kastade upp den i luften. Höken flaxade febrilt innan den kom till rätta och steg upp i skyn tills det inte längre gick att se den. "Jag har skickat bud William. De kommer snart", sade hökmannen sedan till den rödhårige mannen som tydligen hette William. Jag skruvade oroligt på mig i nätet och undrade nervöst vilka ''de'' kunde vara.

Jag drog i nätet och försökte trassla mig ur det, men mina försök försvårades av att jag inte var den enda som satt i det. Det sved där nätet skavde in i min hud och jag försökte diskret titta upp genom luggen för att se om någon av männen såg mina försök.
Jag ryggade nästan till när jag så att mannen som haft en hök på axeln såg rakt på mig, med en kall "försök du"-blick.
Plötsligt kändes mina försök att ta mig loss fruktansvärt hopplösa och utan mening. Jag slutade dra i nätet och fortsatte att vänta på ... jag visste inte vad.
Jag hade aldig känt mig så nedslagen och kraftlös. Det var som om all min ilska och lust att kämpa hade hamnat utanför nätet, där jag inte kunde få tag på den.