Robin Hood (fyra personer)

Sidara hade följt hela samtalet men som vanligt höll hon sig utanför, tyst men lyssnandes. För henne var egentligen valet enkelt, hon tillhörde inte lägret och Roger var en vänlig själ trots sitt utseende. Hon ville inte att han skulle hamna i orätta händer särskilt när han säkert var dödsdömd som de andra som levde här i skogen. Som hon själv och troligtvis Minda med. Då de bestämt sig för att rida en del så slöt sig helt enkelt Sidara med dem, hon satt redan på hästen vars ägare hon dödat så det bekymret hade hon inte. Hon sa inget, mest för att hon inte ville störa Minda i hennes skrikande på de andra männen och för övrigt verkade ändå ingen bry sig eller lägga märke till hennes närvaro.

Midna tittde på Sidara när hon anslöt sig till dem och hon log lättat, fyra människor hade större chans ön vad hon skulle haft ensam. Midna suckade och vände hästen för att börja rida åt öster.
"Fega ynkryggar" muttrade hon och Allan kom upp jämsides med henne och hon lyfte blicken. "Jag är glad att jag slipper rida ensam" sa hon och såg på de andra tre med ett leende.
"Midna" sa Allan och hon vände sig emot honom och nickade. "Jag är bara nyfiken men är du egentligen adlig?"
Midna vände bort blicken och tittad rakt fram.
"En gång var jag det, men det är länge sedan. Nu är jag som vem som helst" sa hon och Allan skrattade lite.
"Du är inte vem som helst, tro mig det är få som vägar skälla på Robin! En av de andra få jag känner är Marion och ja hon är också speciell" sa Allan och Midna log svagt. Hon visste vem Marion var, vem gjorde inte? De var lika gamla och när de varit mindre hade människor ansett att de skulle bli bra kamrater men de hade aldrig kommit överens, något som inte hade bekymrat henne särskilt mycket. Midna tittade ner i marken för att följa spåren. Hon var glad att marken inte var torr utan lerig, det gjorde det lätt att följa spåren, annars hade hon inte haft en chans, hon var inget vidare på att spåra.
"Hur gör vi när vi kommer fram?" Sa Much och Midna vände sig om emot honom. Hon hade tänkt på hur hennes liv ändrat sedan hon lämnat herrgården, men att gräma sig i gamla minnen skulle inte hjälpa. Hon log emot Much.
"Vi får helt enkelt se. Det beror nog på hur situationen är" sa hon enkelt, hon funderade på om hon skulle prata med Sidara men var inte söker på hur? Tillslut vände hon sig snabbt om för att möta hennes blick.
"Jag är tacksam att jag har med mig en kvicktänkt kvinna, och som dessutom kan hantera et svärd" sa hon vänligt.

Sidara log lite mot Minda och såg på de andra två männen Allan och Much hette de det visste hon och hon red lugnt vid deras sida nejd med att vara tyst. Eller inte nöjd men vad skulle hon göra åt saken då hon inte visste när hon skulle öppna mun och vad hon skulle säga.
Sidara mötte Mindas blick och återgäldade leendet, "Tack." sa hon och var sedan tyst en lång stund hon med och försökte komma på något att säga. Saken var den att hon egentligen inte var blyg eller gillade att vara ensam det hade bara blivit en vana och vanor var svåra att bryta eller vänja sig vid nytt. Men nu var de bara tre till vilket gjorde det hela mycket enklare och hon slapp ett helt läger som stirrade på henne.
"Du är också skicklig, vem det än var som lärde dig så måste denne var mycket stolt." log hon och inte med den vanliga osäkra och låga rösten hon brukade använda utan en som var mer säkrare och stadigare.

Det var svårt för honom att avgöra hur mycket tid som gick eller hade gått, Roger mindes glimtar av marken som flög fram under honom och sedan svartnade det för ögonen igen. Hade soldaterna pratat om honom? Kanske.
Efter vad som kändes likt ett fåtal sekunder vaknade han igen och nu hade hästen saktat ned. Huvudet bultade och bakhuvudet brände likt eld, han kunde se hur ett fåtal bloddroppar föll ned på den leriga marken. Det sista han mindes var smärtan i bakhuvudet, marken som flög förbi och nu förstod han vad som hänt; han, Roger, hade återigen blivit fångad. Snart stannade hästarna in helt och en omild behandlingen väntade; mycket riktigt, snart blev han neddragen på marken och kvickt fastbunden vid ett träd samtidigt som männen pratade. Rogers blick var suddig så han såg inte så mycket men han hörde desto mer och det han hörde fick kalla kårar att löpa längs hans ryggrad.
"Hur ska vi göra med fången? Hade villkoren för honom ändrats?", Sade en röst som verkade tillhöra en yngre person.
"Ja, vi får lika mycket för honom död som levande. Vi förbereder snaran här och hänger honom på plats, jag tror inte att vi behöver ha så bråttom; vem går efter en mördare?", Svarade någon som lät både äldre och han avslutade genom att skrocka. Förtvivlad och oförmögen att göra något lyssnade Roger till männens samtal, samtalet som handlade om hans egen hängning. Hur gärna han än hade velat så kunde han inte stänga av sin hörsel och samtalsämnet fick kallsvetten att bryta fram över hans kropp. Var det här verkligen slutet? Skulle han, Roger, verkligen dö här? Han som hade gått igenom helvetets alla cirklar för att kunna leva och nu skulle han alltså dö här, i en skog? Paniken greppade kring hans hjärta och han drog in ett stort andetag, den friska luften trängde ned genom strupen på honom; det var underbart. Skulle det här vara ett av hans sista andetag?

"Jag hoppas han är stolt. Jag vill helst inte göra honom besviken" sa Midna och log lite.
"Vem lärde dig?" Frågade Allan och hon skulle just svara när Much tystade henne "Much" klagade Allan men Midna lamén hand över hans mun.
"Hör du något?" Frågade Midna lågt och Much nickade.
"Röster längre fram, vi börjar närma oss. Jag föreslår att vi går sista biten" sa Much och Midna satte genast av hästen. Hon tog pilbågen vänsterhanden och tog fram två pilar som hon bar mellan fingrarna på högerhanden. Midna tittade på dem andra och började sedan gå. Hon smög försiktig och så tyst hon kunde fram enl soldaterna som pratade om hängning. Midna ryste till, att hängas var inget trevlig sätt att dö. Hon tittade på dem andra.
"Befriar ni två Roger så tar vi hand om soldaterna" sa Midna och så på Allan och Much.
"Men ni är..." Sa Allan tvekande och Midna såg på honom.
"Ja vi är kvinnor och när jag har tid skall jag skälla på dig för att du fortfarande tror att vi inte klarar av något, men inte nu" sa hon och log sedan "dessutom vem skulle misstänka ni och Sidara, vi är ju två änglar, två farliga änglar" sa hon och blinkade emot Sidara. Much och Allan nickade och började sluta runt lägret. Hon var inte säker på att Sidara var okej med planen men hon hoppades det, annars skulle de få bråka om det senare. Midna lutade sig emot ett träd och busvislade. Männen vände sig om och såg på henne.
"Hejsan" sa Midna och log stort emot männen.
"Hej" sa en av männen men den andra slog till honom.
"Hon får inte se det här. Fånga in henne och ta henne härifrån" sa den andra mannen och Midna log när han kom emot henne. Hon höll fortfarande bågen och pilarna i handen. När mannen kom fram till henne stod hon nästan helt stilla och såg på honom, något som verkade göra mannen nervös. Hon höjde pilen och tryckt in den under hakan och in i halsen. Mannen gurglade till och hostade upp blod på henne sol blandades med blodet som pumpades ut från mannens sår i halsen. Hon suckade, hon skulle aldrig då bort allt blod från kläderna. Mannen föll död ner på marken framför henne och den nu levande mannen längre bort såg på henne och sedan på Sidara.
"Han är din i fall du vill" sa Midna och log emot Sidara.

Sidara log då hon såg de båda männen falla, hon kände igen dem, de var gamla soldater trogna till kungen och hade varit där även då hon fanns på slottet. Mindre som viste vem hon var desto bättre var det enligt henne.
Då den siste var kvar log Sidara med ett leende som inte bådade gått mot mannen.
"Man tackar." sa hon artigt och neg vackert mot Minda som inte påminde om något en flicka från skogen skulle kunna göra, mer någon som hade vistats bland finare folk.
Hon drog sakta en av sina dolkar, hon kunde använt svärdet men hon ville ha roligare än så. Mannen närmade sig henne och ett uttryck av igenkännande och sedan hård beslutsamhet syntes i hans ansikte.
"Sidara?" sa han med förvåning och drog sedan sitt svärd. "Kungen har saknat dig." sa han men han inte säga mer då hennes dolk fastnat i hans mage och han föll ner på knä.
"Har han verkligen det? Men inte jag honom." morrade hon fram med hat i rösten och vred om så mannen föll död ner.
Sakta reser hon sig upp och möter Mindas blick, "Det är inte som det låter." mumlade hon fram.

(Det här kommer att utspela sig lite innan ni kommer fram och så, ifall ni undrar varför saken sker ändå. )

Förtvivlad över att höra soldaternas samtal försökte Roger koppla bort så gott det gick men det ville bara inte fungera; deras skratt och grymma skämt fick en hemsk kyla att dyka upp i maggropen på honom. Medan de, som det lät, förberedde en snara åt honom försökte han att njuta av de sista minuterna han hade kvar. Något som helt klart var lättare sagt än gjort. Med tanke på att hans syn var kraftigt nedsatt så var det svårt för honom att se vad som faktiskt pågick men mycket snart började männen dra upp honom på fötter och föra honom bortåt, kalla kårar gick längs hans ryggrad när en snara träddes över halsen på honom. Förmodligen siktade soldaterna på att göra det så obehagligt som möjligt för honom och mycket riktigt; istället för den vanliga metoden att stå på något högt som sedan försvinner under dig för att nacken ska knäckas så hade dessa soldater varit kreativa nog att hissa upp honom med en snara runt halsen, med andra ord så skulle han inte dö fort utan faktiskt kvävas till döds.
Med en ökad panik kände han hur snaran drogs åt kring hans hals och mycket snart skars luftvägarna av, svårigheterna att andas ökade; det var slut. Roger som hade överlevt så många saker skulle äntligen dö, kanske var det en frid i döden? En viss acceptans började att dyka upp inom honom; döden kanske inte var så farlig egentligen? Repet skar in i halsen på honom och han kunde känna hur blodet sakta men säkert sipprade ned för strupen på honom.
"Sådär, då var det gjort. Äntligen dinglar mördaren från en gren och snart kommer väl kråkorna att börja picka på honom; precis som han förtjänar.", sade en av soldaterna och trots sitt tillstånd hörde Roger varenda ord han sade, precis som att hans sinnen höll på att skärpas så här mot slutet. Männens samtal om hängningen fortskred man avbröts snart av en kvinnoröst, en röst Roger kände igen och återigen kände han ett visst hopp. För att klara av påfrestningen det skulle innebära så spände han musklerna i halsen så att den skulle orka lite till; hjälpa honom igenom ännu en cirkel av helvetet.
Till hans förtjusning hörde han hur soldaterna började gurgla och trots att han inte kunde se misstänkte han vad som hände; soldaterna dödades, en efter en. När de hade tystnat så försökte han få fram ord, ord som förvandlades till stön och grymtningar, för att få räddarnas uppmärksamhet. Skulle de verkligen skära ned honom eller ansåg de att det var ett hopplöst fall? Paniken välde upp inom honom igen, han hade återfått ett visst hopp om att få leva och hans acceptans för att dö hade försvunnit helt. Var det här höjden av förtvivlan, känslan av att aldrig kunna påverka sitt öde? Några stilla tårar trängde fram och rann försiktigt nedför mördarens kinder; livet, ett helvete på jorden.

Midna såg på Sidara med ett höjt ögonbryn.
"Det får vara hur det vill, det angår ändå inte mig om du inte vill" sa hon endast och log svagt emot henne. Hon vände sig om när hon hörde ett ljud. Först nu såg hon till sin förskräckelse att soldaterna hade lyckats hänga upp Roger, han verkade dock leva, men hon förstod att han inte skulle leva länge till om de inte gjorde något. Hon drog sin kniv, balanserade bladet mellan fingrandes och siktade noga innan hon kastade den emot repet. Hon följde kniven med blicken, allt verkade ta väldigt lång tid trotts at det bara rörde sig om sekunder. Hon såg hyrningen träffade repet som gick av och Roger föll ner i marken. Hon undrade vart Much och Allan var? Hon rusade fram till Roger och drog loss repet ifrån halsen. Hon hoppades att han hade klarar sig någorlunda. Midna visste att hjärnan kunde ta skada om den var utan syre för länge.
"Försök andas normalt" sa hon vänligt till Roger. Hon visste att det inte var det lättaste, människor som varit utan luft ett ta ville gärna hyperväntelera, något som skulle göra det ska värre. Midna vände sinom när hon hörde steg bakom sig och såg upp när Much och Allan kom framtill dem. Allan haltade och hon såg hu han blödde ur ett sår på benet och hennes ilska rann genast av, de hade antagligen varit lika nära döden som de andra. Much som hjälpt Allan att stödja sig satte ner honom bredvid Midna som genast drog av en bit på sin tunika längst ner.
"Det behövde du inte göra" sa Allan.
"Tyst nu och låt mig lägga om det" sa hon och började lindra hans sår, något han verkade uppskatta även om han inte sa något.
"Midna du blöder på kinden" sa Much och hon kände efter med handen när hon lindat klart Allans bandage. Hon ryckte på axlarna och torkade av sig blodet på byxorna och såg på dem allihop, de levde alla ihop något hon var glad för. Hon lutade sig trött emot trädet, att behöva försvara sitt liv tog påhejandes krafter, hon brukade inte gå in i närstrid. Hon tittade på Sidara och log, hon hade hanterat sina vapen med största skicklighet, något som egentligen inte förvånade henne. Midna slöt ögonen och lät vinden fånga upp hennes hår.

Precis när det började svartna helt för Roger kände han hur trycket kring halsen släppte någorlunda och snart låg han i en hög på den leriga marken. I nästa sekund hörde han fotsteg och någon som slet bort repet från hans hals; han kände att det var kvinnohänder och mycket riktigt, den vänliga rösten som nådde honom var Midnas. Trots att det tog på krafterna så nickade han och försökte andas normalt även om det gjorde fruktansvärt ont, det kändes som att varje andetag skulle kosta honom livet. Det rev i strupen och när han försökte säga något så lyckades han bara få fram ett hest, halvkvävt ljud; förmodligen så hade stämbanden tagit lite stryk. Ibland, när han tog riktigt stora andetag, så hostade han till och hostattackerna fortsatte ett bra tag.
Trots att han hade en stor, blodig ring kring hela halsen så var det den som oroade honom minst; skador läkte nästan alltid men han var inte lika säker när det gällde inre skador. Men efter ett tag i kamp mot sin egen strupe började hans andhämtning återgå till det normala och det gjorde att paniken som hade funnits i maggropen på honom alldeles nyss delvis försvann.
"Tack...", sade han med en hes röst och även om han ville säga något mer så kände han att rösten inte skulle hålla. Det kändes som att hela hans hals stod i brand och det förfärade honom att det var så svårt att se något; förmodligen så hade blodet klibbat fast hans ögonlock till den grad att han hade svårt att se. Utan att resa sig låg han på marken och, om han hade kunnat se något, så skulle han ha betraktat den blå himlen samt trädkronorna som sträckte sig mot skyn. Ett litet leende dök upp på hans ansikte. Mot alla odds hade han alltså lyckats överleva även detta; skillnaden denna gången var att han hade fått hjälp och det gladde honom. Fanns det ett visst hopp för honom och det liv han ville leva ändå? Kanske.

Sidara såg på honom lika tyst som hon brukade betraktade hon de andra. Hon gick långsamt fram till Roger och knäföll vid hans sida.
"Du borde inte prata." sa hon bara lågt och tog sedan fram sitt vattenskinn och hällde vatten på en trasa och började sedan försiktigt rengöra såren och skölja bort blodet. Hon darrade lätt på handen, varför? Kanske för att hon var i kontakt med hennes förflutna och att Minda inte kunde tro att hon var en flicka som hela sitt liv levt i skogen. Inte för att hon kanske skulle skvallra, men hon visste. Och vad gjorde det att de visste? Hon visste inte, hon ar inte van att folk visste saker om henne. Om att de ens visste hennes existens var jobbigt i sig, att de visste hennes namn.
Hon suckade lätt och såg på Minda.
"Har du något att binda om med?" sa hon och menade hans sår och log lite. Egentligen var det ganska konstigt att hon gjorde det, hon brydde sig sällan om folk. Hon skötte sig själv liksom hon tyckte att andra skulle. Då behövde ingen av parterna bry sig och det tyckte hon var bra. Men nu satt hon här och rengjorde en man, en mördares sår och talade med en annan kvinna som om de var vänner. De andra två männen hade hon heller inget emot. Det värmde henne något enormt att faktiskt även de inte verkade ha något emot henne och faktiskt accepterade den hon var tycktes det faktiskt, Sidara var mer än förvånad.