Törsten efter blod. (privat)

Alice log emot Rose och så kände hon det som om något högg tag i henne, slet henne i tur. Hon hade velat skrika men kunde inte. Sakta så domnade smärtan av och då Alice öppnade ögonen som hon slutit såg hon sin och Roses kropp stå ensamma tillsammans med den lilla klungan av vänner de hade.
”Vad fan”, muttrade Alice och ryckte till då hon kände något kallt på axeln.
Prästinnorna hade släppt hennes händer men grabbade tag i hennes axel vid svordomen. Det såg ut som om hennes hy ruttnade under hennes hand.
”Inga sådana ord”, sade hon som om hon vore Alice mamma som läxade upp henne.
Alice bara nickade, kastade ännu en blick på Rose för att sedan känna sig dragen till något, längre in i grottan. Det var mer som om hon sögs ner än att han gjorde något medvetet men hon började snabbt röra sig tillsammans med de andra djupare ner och ner och ner.

[hoppas jag har fattat rätt nu xD ]

"Alice, du kommer bli min död", muttrar jag och följer efter.
"Vad gör vi egentligen här?" undrar jag. Jag kan inte låta bli att fråga. I min kropp känner jag mig begränsad när jag slåss, men nu skulle jag inte ens kunna skada en fluga om jag så försökte. Jag gillar inte alls den här känslan av att vara värdelös.

”Troligtvis”, svarade Alice något åt det gladare hållet.
De närmade sig stället dit de skulle. Alice kunde känna spänningen i luften.
”Om jag förstått det rätt kommer vi få svar på våra frågor och träffa något eller någon som jag tror du kommer känna igen.”
Alice visste att hon undanhöll information men hon ville inget säga förrän hon var säker. Så såg hon det djupblåa skenet. Hon stannade upp framför det och kunde se en figur i skenet. En mycket vacker kvinna med svart korpsvart hår, tydliga former och smala läppar. Alice hade kunnat jubla men höll det nere.

[som jag kommer känna igen? O.o hjälp! jag kommer inte ihåg någon med den beskrivningen]

"Då låter lite väl säker", påpekar jag och ser skenet.

Ett leende spred sig över figurens ansikte och skenet tonades ner något även om det inte dog ut helt. Alice visste inte riktigt vad hon skulle säga eller göra utan mer eller mindre väntade på att något skulle ske.
”Hur vågar någon störa mig?” sade figuren med en stämma som klingade likt vatten.
Alice förbryllades över den hårda rösten som inte alls stämde in med leendet eller det vackra ansiktet.
”Ledsen men det finns så många frågor och …” började Alice men blev avbruten.
”Kom ni hit för några frågors skull? Jisses, aldrig förr har jag blivit störd förrän nu. Ni kommer bli hårt bestraffade för detta.”
Hennes blick for över Rose och för ett ögonblick verkade hon osäker.
” Bingum, Rose Bingum”, sade hon och fortsatte sedan för sig själv, ”det såg jag inte komma, jag som ser allt på min ö.”

"Herrejävlar!" viskar jag chockat men känner en av prästinnornas hand på min axel. Jag skakar av mig handen och faller ner på knä.
[Hoppas vi inte har ett namn...]
"Tatiana", mumlar jag.
"Res dig!" säger hon förskräckt. Okej, kvinnan är galen. Jag reser mig genast upp.
"Hur vågar du knäböja inför någon?!" säger hon argt. "Du som är härskarinna över Grittin [vilket löjligt namn jag kom på! O.o ], du ska inte knäböja inför någon! Inte ens mig! Förstår du vilken makt du har?!" frågar hon argt och ignorerar Alice. Jag kollar förvånat på henne. Hon har till och med ett häftigare humör än mig.
"Kanske för att du grundande självaste ön!" fräser jag tillbaka. Den som inte respekterar någon får ingen respekt tillbaka.
"Jisses!" upprepar hon men en glimt av förtjusning finns i hennes ögon. "Har inte dina föräldrar lärt dig något?" Jag fnyser.
"Och du ska veta allt som händer på din ö. Mina föräldrar blev mördare på den ö som du tydligen ska veta allt som sker på, men du hade visst inte lärt dig att ignorera alla onödiga tankar och lyssna på det viktigaste", säger jag och sätter armarna i kors. På något vis vet jag att prästinnorna inte alls hade väntat sig det här, och de gillar det inte alls.
Först blir hon så arg att jag först tror att hon ska försöka förstöra min själ. Sedan blir hon stormförtjust.
"Svar på tal utan ens ha blivit uppfostrad riktigt väl", säger hon och hennes ögon glittrar. Jag höjer lätt på ena ögonbrynet. Hon är helt störd.
"Du säger det, ja..." muttrar jag. Är det hon som skapade ön? Det skulle inte förvåna mig om hon gjorde det bara för att få döda.
Myter - legender - är visst något man inte ska lita på.

Alice lyssnade roat till deras samtal, båda med samma heta temperament. Det verkade vara som man sa, lika barn leka bäst. Att Rose föll på knä förvånade Alice till en början men hon hämtade sig snabbt. Aldrig hade Alice fallit på knä för någon, hon ansåg att det inte var ett sätt att visa respekt snarare att visa sin undergivelse.
Att kvinnan, Tatiana ignorerade Alice gjorde henne inte så mycket. Hennes vistelse på ön hade fått henne att vänja sig vid att Rose fick uppmärksamheten, hon var trotts allt öns härskarinna. 
"Så berättelsen var sann även om den inte sade ditt namn eller nämnde något ö eller ..." sade Alice avbröt sig. 
"Det förstår du väl? Berättelsen som du menar, den om mannen som tar sig till ande världen med hjälpa av prästinnor handlar inte om ön eller om mig."
Hennes ögon blixtrade emot Alice som kunde se likheterna mellan henne och Rose. Hade alla härskarinnor varit så? 
"Den handlar inte om någon specifik utan mer generellt för att vägleda dem som behöver det hit. Vem eller vilka man träffar, vart man kommer beror helt på människan eller i ert fall halvvampyrer och prästinnorna." 
Tatiana lät nedlåtande och hon gick Alice något på nerverna men Alice sade inget. Hon kände hur en av prästinnorna kom mycket nära henne, kylan ifrån henne emot Alice rygg. 

[Detta kanske blev mysko men skyller på att jag skriver ifrån mobilen igen. ]

[Minst sagt xD Är ganska förvirrad nu...]

"Vilken berättelse?" frågar jag medan en av prästinnorna kommer närmare Alice.
"Rör henne inte", mumlar jag som ett lågt hot. För att kunna kontrollera ande behövs ingen kropp, tvärtom, kraften blir starkare utan någon kropp som begränsar.

Alice kollade på Rose.
"Mannen och hans öde", svarade Alic och fortsatte då hon insåg att det inte var så mycket till svar, "en godnattsaga som min mor en gång berättade för mig. Den fastnade i mitt minne och jag har aldrig glömt den." 
Alice vände sig åter igen mot Titiana. 
"Vet du vem kvinnan som märkte mig är? Och hur man bryter blodsbandet?"
Åter igen fick Alice gåshud men hob kunde inte säga varför.

[Haha, inte jag men har inga konkreta svar på deras frågor ännu. ]

Jag kollar förvirrat och Tatiana ser också en aning förvirrad ut.
"Vilken jäkla kvinna?" frågar hon. Bakom oss flämtar prästinnorna till. "Har du blodsband, flicka?" frågar hon och fnyser.
"Så ingen får någon respekt utom jag?" frågar jag. Hon ser bara gillande på mig. Jag suckar och vänder mig mot Alice.
"Jag sa ju att jag kan lösa blodsband. om Derek har ett kan jag ta bort det, precis som jag sa tidigare", säger jag och känner mig en aning bitter. Jag vill helst ah tillbaka min kropp och försvinna här ifrån, Tatiana är lite för galen för min smak.