Rolla. Nu. Spenc. >:3

Jag spanade ner mellan
trädtopparna och patrullerade
runt skogskanten i timmar
innan jag till slut fann
Miranda sittandes på en sten.
Tyst landade jag bakom
henne och betraktade hennes
ryggtavla. "Hallå där".

Miranda

Jag hoppade av stenen snabbt och drog hastigt åt mig min pilbåge i farten.
Jag var skjutklar då jag vänt mig om - men då insåg jag att det var Wounded.
"Åh", sa jag och sänkte bågen.

"Hey, ta det lugnt", sade jag högt
och gick och ställde mig bredvid
henne. "Du, vad är det här för
dumheter om att lämna oss, va?"

Miranda

"Jag...", började jag, men slutade tvärt. Bet mig i läppen och undvek ögonkontakt, "Varför brydde du dig ens om att leta upp mig igen?"

Shina

Mannen mumlade något ohörbart. Han hade vaknat och öppnade nu sakta ögonen.
Jag satt kvar, väntade tills han vaknade ordentligt. Han skulle ändå inte kunna skada mig i det illamående tillstånd han skulle befinna sig i alldeles strax.

Jag mörknade. "Vad menar du
med det? Vad tror du? Shina
är orolig för dig så klart!" röt
jag innan jag lugnade ned mig.
"Förlåt", pustade jag. "Men
vi har problem..."

Miranda

Jag drog upp axlarna vid hennes ord. Vanligtvis brukade jag stå på mig, men jag skämdes faktiskt över att jag bara gett mig av sådär.
"Vad då för något?" frågade jag och såg in i hennes ögon.

Shina

Mannen lade en hand på sin panna och blundade. Jag kunde se hur yr han var på bara hans kroppsspråk.
"Hur är det?" frågade jag försiktigt från där jag satt.
Han ryckte till och öppnade ögonen. De lös klara som solar, de liksom genomborrade mig så totalt att jag nästan tappade balanssinnet och välte bakåt. Det var något magisk om honom, helt klart.
Mannen sa inget. Betraktade mig bara. Jag slog vad om att det var många tankar som rusade genom hans huvud.

"Det är nog bättre om jag visar
dig", mumlade jag och böjde
mig ned. "Hoppa upp!"

Miranda

Jag tvekade. Hela vandringen hade varit förgäves. Men om Shina var i fara var det inget att snacka om.
Så jag hoppade upp och förberedde mig på att komma upp i luften.
"Snälla, flyg inte så högt den här gången", bad jag och tog ett stadigt grepp för att hålla i mig. Jag knep ihop ögonen då vi lyfte.

Shina

Det var tyst mellan oss.
"Hur... mår du?" försökte jag igen, denna gången vågade jag mig på ett litet, osäkert leende.
Men fortfarande, inget svar. Han blinkade.

"Okej då", svarade jag och
sjönk till lägre höjd samtidigt
som jag nästan flög in i ett träd,
men undvek det tack vare en
häftig svängning. "Förlåt!" ropade
jag till Miranda och sjönk ännu
lägre när jag fick syn på Lägret.
Sakta landade jag och lade mig
ned så att Miranda kunde komma ned.

Miranda

Jag öppnade ögonen och gled av drakens rygg. Jag uppfattade situationen snabbt och tittade på den människoliknande varelsen precis intill lägret.
Jag vacklade till. Hans blick. Ögonen var stora och lite rödtonade, markerade med en svart linje - något som gjorde att de såg ännu större ut. Men annars var han sliten och smutsig.

Shina

Mannen spände sig då Wounded landade. Han stirrade på henne, och jag undrade om han någonsin sett en drake förut.
Plötsligt öppnade han munnen, men jag begrep inte vad han sa. Det var ett helt främmande språk. Men ett vackert sådant, tyckte jag.