Striden om Friedewi. (Roll för alla)

(Jag gillar den med. Det skulle bringa lite mer liv i rollet)

(Räden ? Okej , Mer specefikt . * I´m efter *

Zia undrar var alven tagit vägen, hon skulle ju bara hämta hennes vapen och saker. Trots att Zia inte vill det går hon åter tillbaka in i byggnaden och letar efter henne, eller ja snarare efter sina vapen. Och till sist så ser hon alven, men aktar sig noga något konstigt, något.....magi är runt henne och Zia backar sakta undan men stannar upp då hon ser på sina vapen och ser på alven, "Trivs du verkligen att leva såhär?" säger Zia tvivlande.

Plötsligt drog någon tag i Lias armar. Hon försökte ändra form men det gick inte. Hon försökte igen men inget hände. Hon flämtade till, stark smärta i armen. Hon bet sig i läppen, stängde ute smärtan

Zoeia märkte att staden började bli orolig. Folk försökte vara som vanligt men det var inte lätt. Det ryktades om konstiga figurer i skogen. Men Zoeia fortsatte tappert att träna. Nu var hon bland dom duktigaste.

[FÖRLÅT! För att jag inte skrivit på så länge! Hade influensa]

Zifone bestämde sig för att trots allt dricka av vattnet.
När hon hade gjort det så gick hon bortåt från vattnet och kvinnan vid det.

(Förlåt att jag inte skrivit, har bara inte kommit på något)

(Funderar desperat på vad jag ska skriva >.<

När Zifone precis skulle gå in i skogen märkte hon att något var fel. Hon började gå en bit från skogen och upptäckte ett övergivet och nerbrunnet läger.
Det här var inget läger som gjorts av någon från skogen eller från vattnet för den delen. Det här var ett människo-läger. Eller snarare var.
Hon förstod vad det här innebar. Någon försökte ta deras skog ifrån dom.

(Vet blev dåligt, men tänkte att det vore bra om Zifone fick reda på vad som var i görningen)

[Inget att be om ursäkt för, tror vi alla suttit i den sitsen någon gång. Så vet hur det är. ]

Alduya betraktade trollkvinnan, vad mer kunde hon göra. Ilskan över att Översten satt fast henne strömmade igenom hennes kropp. Hur visste hon inte men sakta men säkert hade hon börjat bryta sig ur förtrollningen. Hon kunde röra sina fingrar något och tårna, sakta började hon kunna röra mer och mer men än kunde hon inte ta sig ur helt.
”Trivs har inte med saken att göra”, röt Alduya till trollkvinnan.
Alduya hade fått ut dem och hon hade vänt tillbaka, det spelade ingen roll. Det hade varit kvinnans val och Alduya hade betalat sin skuld till henne, vad som hände kvinnan nu var inte på Alduyas samvete.
”Och om du har något innanför pannbenet så vet du vad som är bäst för dig, ge dig av innan någon finner dig. Vet du vad de gör med sådana av din sort här?”
Alduya log lite, ett galet leende vid tanken på det.

Susi står helt stilla i den forsande
folkmassan utanför portarna. Vagnar
med ståtliga hästar hämtar
upp de rika människorna medan
de andra får gå. Men Susi varken
går eller hoppar upp i en vagn.
Hon vet att kvinnan som hjälpte
dem att fly bara ville återgälda
trollet som räddade henne. Men hon
hade ju räddat Susi också. Hon
kanske gör fel i att bara gå,
utan att se till att trollet tar sig ut
också? Med ett irriterat stönande
vänder hon om och banar sig väg
genom de knuffande människorna
för att leta reda på henne.