Sista året på Hogwarts

"Bra, gör du det slår jag boken i huvudet på dig." flinar Aravis fram och skakar på huvudet, "Nej tvärtom enkel, bara det att jag inte använt magi förr, bara gudar kan något liknande." säger hon och ger honom en orolig blick.

"Jag är rätt tjockskallig så det är nog ingen fara, Kurogane har slagit mig i huvudet några gånger" sa han och log emot henne. "Jag är ingen gud" sa Fai och skrattade. "Magi är enkelt, man använder det bara" sa han uppmuntrande.

Aravis skrattade, "Bra, jag gör det nästa gång du förargar mig." skrattar hon lite och nickar, "Nej, jag vet at du inte är gud du är inte särskilt gudomlig av dig." flinar hon och nickar tveksamt, "Du tror det inte kommer att hända något då?" frågar hon, vad visste hon ej.

Fai log "Om du lyckas träffa mig så gör det" sa han och log. Trotts att han gärna inte slog var han både snabb och vig.
"Hur många gudar har du träffat då?" frågade han "Och du kan inte avgöra hur någon är gudomlig, de kan vara ganska vanliga" sa han och mindes Yasha han hade inte varit något som Fai trodde gudar var.
"Vem vet?" sa han och log.

"Visst, du är varnad." säger hon och blinkar, "En nästan två." sa hon och nickade, "Ja, kanske det. Men man vet det där jag är ifrån." sa hon och tog ett djupt andetag och mumlade darrande fram besvärjelsen. Inget hände och hon försökte igen och då kände hon det, en värme spred sig i handen och då hon såg ner var vapnen osynliga för ögat.

Fai sa inget, han hade ofta blivit varnad, det störde honom inte det minsta.
"Prinsessa och du möter gudar, jag börjar snart tro att du lever i en saga" sa han och skrattade och ryckte sedan på axlarna. Han såg på vapnen.
"Det var väl inte så svårt?" sa han

Zuko såg de andra två försvinna. Han gick inte efter dem utan fortsatte utforska slottet. Det var verkligen enormt och tavlornas proträtt verkade sova. Han fortsatte nedför en trappa och sedan en till tills han kom till en enorm sal med fyra långa bord stående med jämna mellan rum. Längst bort i salen stod ännu ett litet kortare bord lite upphöjt som om de som satt där brukade kolla ut över dem andra. Då Zuko kollade upp fick han sig en chock. Det fanns inget tak utan han såg himlen som var mörk. Det såg ut som om det skulle bli storm. Då Zuko vände sig om för att återvända fick han sig ännu en chock men återhämtade sig snabbt. Bakom honom befann sig en människa men inte som vanliga människor. Han flög en bit ovanför golvet, var genomskinlig och vit. Han påminde en hel del om en ande av något slag. Zuko rörde sig inte utan stod stilla och inväntade andens reaktion.

"Kanske, men det är så i min värld. Och alla gudar är kanske inte så gudomliga som man tror att de är gudar." sa hon lite leende och skakar på huvudet, "Nej, ser du dem?" frågade hon och undrade om det funkade på honom. Hon ler lättat, det var inte så hemskt som hon kunde tro.

"Ja alla världar är olika" sa han och tänkte på sin hemvärld, han hade lämnat Fai kvar där, något som plågade honom, han hade i och för sig Chi som sällskap. Han undrade vad som skulle hända när Ashura vaknade? Tänk om de andra hamnade där utan honom. Han skakade bort tanken, de skulle dö utan att tvekan, och det var han som var tvungen att döda dem, inte Ashura.
"Jag kan se dem, jag har svårt att inte upptäcka saker som har med magi att göra" sa han leende

(Hade han lämnat sig själv kvar? ;P)

Hon nickar, "Ja, de är det." sa hon och skrattade sedan, "Inte för att jag har någon erfarenhet om någon värld." flinade hon och nickar och känner på vapnen, de kändes som förr även om hon inte kunde se dem. "Det här funkar inte, jag kan inte se dem." mumlar hon och kollar återigen i boken efter något som skulle få henne att se dem men inte någon annan. "Men ingen annan borde se dem va? Du ser dem bara för att du är som du är?" säger hon flinande.