PRS mellan Medi & Shaana

Detta var inte direkt vad Vladimir hade förväntats sig, men han protesterade inte. Han var minst sagt chockad. Hon hade redan vänt ryggen mot honom och börjat gå.
"I hela ditt liv har jag tagit hand om dig," började han lågmält "och du tror på allvar att jag tänker låta dig gå ut genom dörren utan att varken du eller jag vet som kommer hända? Vart hade du tänkt ta vägen? Utan pengar, fast i Rom och med ingen aning om vart du skulle börja? Du vet inte ens vad dina föräldrar heter, men tro mig, det finns folk som vet vem du är, hur du ser ut. Folk som vill utplåna kungaätten för alltid. Tror du fortfarande att jag kommer låta dig gå?" Han hörde själv att han lät rasande, även om han inte höjde rösten.

Hon vände sig om hon såg ner. Han hade rätt och hon skakade på huvudet och såg sedan ner. "Nej Herre." Hon ser ber och knäpper sina händer. "Jag har ingen aning om vad mina föräldrar hhette ." Hon såg på honom. "men om jag är prinsessa varför har ingen dödat mig när jag inhandlade varor på marknaden i London?"

"Du har stått under mitt beskydd, jag har alltid vakat över dig." Sade han en aning mildare.
"Dina föräldrar hette Georgia och Matthew, de var fina människor." Han log nostalgiskt.

Hon såg på honom och lade huvudet på sned. "Så du kännde mina föräldrar?" Hon sträckte ut sin hand och tog hans hand. "hur var dem?" Hon ser sorgset på honom.

Vladimir suckade och log vemodigt "De var som sagt fina människor, de älskade dig väldigt mycket Alice. Men du måste också veta en annan sak." Han avskydde att förstöra ögonblicket men hon behövde få veta varför folk avskydde släkten Lecury.
"Dina föräldrar var väldigt fina människor men på vägen mot all makt så trampade de ner många, gjorde många illa. De tryckte ner folket för sitt eget väl befinnande. Och när de insett vad de gjort så... så var det försent." Han kramade hennes hand.

Hon såg på honom och såg sedan bort och hon suckade. "Men ni räddade mig?" Hon såg på honom med en undrande blick. "Ni måste ha gjort det för jag var alldeles för liten för att förstå."

"Jag var en nära vän till dina föräldrar och jag var en av de få som kände dem innan de steg till makten. Din mor var en väldigt mild medkännande kvinna och en mer empatisk man än din far var det svårt att hitta.
Strax innan deras dödsfall så berättade din far om en man som han sade hette Darius, han berättade att han hyste misstankar mot Darius. Att Darius skulle försöka sig på något och att om det hände dem något så skulle jag ta hand om dig. Jag... De utsåg mig till din gudfar."

Hon såg på honom och nickade och lade huvudet på sned. "Så min mor var snäll?" Hon höll i hans hand och suckade. "Jag vill veta mer om dem. Men jag tror vi inha har tid."

Han stirrade på henne, hon hade inte reagerat alls över att han var hennes gudfar, kanske hade hon inte hört?
"Jag är din gudfar" sade han därför igen.

"Jag hörde dig. Jag vet inte vad gudfar innebär." Hon såg på honom och lade huvudet på sned. "Är det något dåligt?" Hon såg nu besvärad ut. "Förlåt om jag gjort er besviken sir." Hon suckade. "jag är inte bra på mitt arbete.."