Rolla någon?

Maxine hade sett några vakter och en bekant kvinna föras in i slottet.
Maxine blev genast nyfiken och smet förbi några vakter in till slottet. Spion.
Hon förtrollade vakterna som hindrade henne. Det var inte riktigt lätt att smyga in i ett slott med flera uhndra vakter.

Nyah kunde inte stänga ute skriken men var glad att hon i alla fall kunde blunda. Febrilt kämpade hon för att flå loss sina bundna händer och få bort munkaveln men det verkade inte fungera. Hon försökte andas lugnt men det var som om hennes kropp inte reagerade på vad huvudet sa. Tunneln var upplyst utav ett flertal facklor som fick den att se lite spöklik ut. Längre in kunde hon höra fler skrik men också jämmer ifrån de som satt i cellerna som fanns utmed tunnelväggen.
”Titta vem vi har här.” Sade en av soldaterna som precis kommit nerför stentrappan.
En annan kom närmare och lyste upp hennes ansikte med en fackla. Deras ansikten skymdes av hjälmarna de bar och Nyah såg endast deras mörka ögon och tunna munnar. En av dem hade en skäggstubb medan den andra var bar rakad.
”Det var hon som tjallade på Abbe.” Sade samma som talat innan.

[Jag känner att skriva berättelser är kanske mer min grej. Haha, kanske märks? Ni får tala om då ni tröttnat på mitt skrivande! ]

[[Jag tycker det är roligt då du skriver långt ^^ ]]

Maxine hörde skrik och kände rädsla och ilska ner från källaren. Hon gick försiktigt ner för trappan och lag på sig luvan. Hon gick in i skuggorna och såg Nyah och några vakter.

[[ Förlår, blev lite kort]]

[Det är absolut ingen fara och inget att be om ursäkt för! ]

Nyah kunde inte minnas någon Abbe men han talade troligtvis sanningen. Hon hade tjallat på många genom åren. Mannens ilska lös glasartat genom hans blick. Abbe hade varit hans vän. Abbe hade räddat livet på honom ett flertal gånger. Abbe var nu död. Nyah kände ingen ånger. Soldaten spottade henne i ansiktet men då ryckte en av vakterna in.
”Hon får inte röras.” Sade han enkelt och knuffade till mannen som spottat på henne.
Hon jobbade fortfarande med munkaveln bet och bet i det våta tyget som börjat smaka en aning unket. Det var inte mycket tid till hon behövde så skulle hon vara fri ifrån sin munkavel.
”På vems order?” Frågade mannen bryskt.
Munkaveln sjönk ifrån Nyahs mun och hon kände en våg av lättnad.
”Abbe var en tjuv, mördare och våldtagsman. Han förtjänade att dö men fick en alldeles för lätt död.” Väste hon åt mannen.
Hon kunde känna hans ilska byggas upp.
”Håll tyst din sladdertacka.” Fräste han tillbaka.
Nyah log emot honom, det där galna leendet som hon visste fick folk att rygga bakåt.
”Och du.” Sade hon och nickade emot en av vakterna. ”Din fru föredrar han där.”
Hon visade med huvudet vem hon menade. Vaktens ansikte blev rött vilket bekräftade det hon hade sagt.
”Och du.” Sade hon och tittade menande emot den sista av de fyra männen. ”Var bara ärlig och säg som det är. Du gillar män.”
Ljudet av stål klingades i tunneln.

Maxine betraktade vakterna och försökte fånga Nyah's blick. Maxin såg omkring sig så att ingen märkte henne och drog av sig luvan. Hon sjöng tyst på en vacker melodi och försökte hitta ögonkontakt med Nyah igen. Maxine strök håret framför axlarna och bet sig i läppen.

Nyah log igen sitt underbart galna leende. Männen, vakterna, soldaterna hade vänt sig mot varandra. Eller en av dem var ute efter hennes blod men hon hoppades på det bästa. I vilket fall så var hon fast i den fördömda buren. Så klingade ett annat svagt ljud genom tunneln. Först kunde hon inte hitta källan till den då det var svårt för henne att höra över ljudet av stål emot stål. Så såg hon något ljus i ett av hörnen nära stentrappan. Ett vackert ansikte tittade på henne. Ett isblått och ett silvrigt öga mötte hennes blåa och gröna. Hon strök sitt vackra blonda hår. Det såg nästan bisarrt ut då hon gjorde det i den mörka, skitiga tunneln.

Maxine log en aning och tog ett steg närmare mot ljuset. Hon hoppades att ingen av vakterna såg henne. Maxine strök för säkerhetsskull fram håret över det silverfärgade ögat. Det var ju det som var ovanligt.
Maxnie hoppade till då hon fick ögonkontakt med en av vakterna.
de hade märkt henne. Hon reste sig genast upp och sprang sin väg men några av vakterna i hälarna.

Mort

Nyah besvarade Maxines leende. Hur gick det inte? De var båda särlingar och i alla fall Nyah började känna att hon hade övertaget. En av soldaterna hade blivit sårad svårt medan två andra låg döda på marken. Deras strid hade kommit till ett slut.
”Du förtjärnar att dö, din lilla satmara.” Sade soldaten som varit Abbes vän.
Han höjde sitt svärd och skulle sticka in det genom gallret med Nyahs ord hindrade honom.
”Precis som pojken med det röda håret förtjänade att dö? Han som blivit halshuggen för kätteri eller var det stöld. Påminn mig. ”
Soldaten stannade upp, som om han frös till is. All färg i hans ansikte försvann.
”Hur tror du din general reagerar ifall han visste att det var du som tagit den där maten? Han behöver inte veta. Allt du behöver göra är att öppna buren.”

[Var bara tvungen att gå på ett möte. ]

Maxine tog av sig luvan och stannade upp. Hon såg på vakterna som hade tagit fast henne.
- Kan ni vara snälla och släppa mig?, frågade hon och såg förtrollande på dem. När hon hade sagt det tog om tag om deras känslor och lät dem lida till döds.
Maxine andades tungt och lutade sig mot den kalla väggen.

Nyah tog sig fram till Maxine som verkade utmattad. Bredvid henne låg två döda vakter i deras röda uniformer. Nyah hade alltid hatat de där uniformerna.
”Är du okej?” Frågade hon samtidigt som hon försökte orientera sig.
Hon ville desperat ha tillbaka sina svärd till varje pris. De var nästan som om de var en del av henne och inte tänkte hon skära av en hand.
”Vi måste ut men jag måste fixa en grej först.” Sade hon och tog en av de döda vakternas svärd.
Det var inte alls som hennes egna utan tyngre och klumpigare men det fick duga. Hon satte av in i tunneln emot de hemska ljuden.