Sirius Blacks dotter

Eftersom min pappa bestämde att vi skulle gå ut nu så kommer nästa kapitel nog ut om lite längre tid än jag räknade med (knäppa föräldrar, de förstår inte att jag typ leever för det här ♥)...
Jag kommer att skriva ett inlägg i den här tråden med en länk till Sirius Blacks dotter och den flammande bägaren såsnart jag lagt ut den, alltså typ imorgon, eller så.
Tack

Föreldrar alltså *suck*

Tack själv! ♥

Hur långt har du kommit på nästa kapitel????

MER!

Långt... Bara en fråga: vill ni ha två kapitel idag och att jag börjar på nästa bok imorgon, eller att ni får ett långt kapitel och jag börjar skriva på nästa bok idag??

♥♥♥

Ett långt och börja på nästa bok

Oki! Då tar det nog lite längre tid än jag trodde, men det kommer ett till kapitel snart!
♥♥♥♥♥
ÄLSKAR ER!!

okej, det gör inget

Kapitel 15:

Hermione började gallskrika och Sirius hoppade upp. Harry ryckte till som om han fått en våldsam elektrisk stöt.
”Jag hittade den här vid foten av Det piskande pilträdet.” sade Snape och slängde osynlighetsmanteln åt sidan utan att rubba trollstaven han hela tiden höll riktad mot Lupins bröst.
”Mycket användbar, Potter. Tack ska du ha…” Trots att Snapes röst var silkeslen så var hans ansikte fyllt av undertryckt, vild triumf.
”Ni undrar kanske hur jag visste att ni var här?” sade han med glitter i sina mörka ögon. ”Jag kommer direkt från ditt kontor, Lupin, och här är nu beviset på att du hjälpte din gamle vän Black in i slottet. Inte ens jag kunde drömma om att du skulle vara så fräck att du skulle använda din egna gamla lekstuga som Blacks gömställe…”
”Severus, du tar fel”, sade Lupin med en märkbart ansträngd röst.
”Det blir två fångar till Azkaban ikväll”, sade Snape med en galen röst.
”Intressant att se hur Dumbledore reagerar när han ser sin tama varulv såhär…”
”Din dumbom”, sade Lupin lågmält. ”Är en gammal skolpojksrivalitet verkligen orsaken till att du sänder tillbaka en oskyldig man till Azkaban?”
Något glödde till i Snapes blick och han höjde trollstaven. Med ett pang började tunna, ormliknande rep slingra sig runt Lupins vrister, mun och handleder. Han tappade balansen och ramlade handlöst i golvet. Sirius röt till och kastade sig fram mot Snape, men han pekade på honom med sin trollstav. ”Ge mig en anledning” viskade han.
”Ge mig bara den minsta anledning så svär jag på att jag ska göra det”
Sirius hejdade sig tvärt. Han stod och stirrade på Snape med gråa ögon. Det var svårt att avgöra vems ansikte som uttryckte det starkaste hatet. Jag visste inte vem jag skulle tro på.
Ron, Harry och Hermione såg exakt lika förvånade ut som jag kände mig.
Jag drog ett djupt andetag innan jag tog ett litet steg framåt mot Snape. ”Eh… Professor Snape? Det… kan väl inte skada att lyssna på vad de har att säga?” sade jag. Han vände sig mot mig och tittade på mig med ett sådant hat att jag genast tog ett steg tillbaka.
”Ah. Silver Black. Lika arrogant som sin mor, ser jag. Hon ville alltid sticka upp mot lärare och andra elever.” sade han. Sirius tog ett steg fram. ”Säg det där en gång till och jag…” började han, men han blev avbruten av Snape som höjde sin trollstav och sände ut några gnistor mot mig. Gnistorna träffade mig mitt i bröstet och jag for baklänges in i väggen innan allt blev svart…

-o-

Harry såg Snape höja trollstaven och sända ut några blå gnistor som träffade Silver mitt i bröstet. Hon for bakåt, kippande efter luft, men lyckades inte hålla sig upprätt, utan for rakt in i väggen, där en massa brädbitar och glasbitar i alla storlekar föll ner över henne.
Black flämtade till och började rusa fram mot hennes orörliga kropp.
Hermione kved tyst för sig själv och Snape betraktade den hela lilla scenen med ett hånleende lekande i sin mungipa.
Black började gräva fram Silver ur de raserade brädbitarna som fallit ner över henne. Han bet sig hårt i läppen och svor tyst för sig själv när han såg Silvers bleka ansikte. Hon blödde lite från underläppen där en glasbit skurit in. Harry sneglade på Snape och såg att han fortfarande hånlog åt hela situationen. Ett våldsamt raseri fyllde Harrys kropp.
Black skakade Silvers slappa axlar och mumlade något som Harry inte lyckades uppfatta. Hermione började snyfta tyst in i sin tröja.
Silvers ögonlock fladdrade till och öppnades. Black gjorde ett ljud av lättnad och omfamnade henne.

-o-

Silvers perspektiv:

”Gör inte om det där.” viskade Sirius. Jag ville säga att det inte var jag som gjorde det från början, men han avbröt mig genom att peka på mitt halsband med Gryffindorlejonet. ”Var fick du den ifrån?”
Jag pekade på Hermiones såriga hals (som fortfarande skakade av snyftningar) där ett identiskt lejon hängde och dinglade. Han höjde ögonbrynen. ”Konstigt, eftersom Harrys mamma Lily och Alice hade exakt de där halsbanden. Det gick inte en dag utan att man såg de utan dem på.” Harrys mun sprack upp i ett leende och jag skulle precis svara när Snape avbröt mig. ”Så rörande. Res dig upp, Black. Vi ska härifrån. Jag kan inte tänka på hur stor min belöning kommer att vara. Severus Snape, massmördaren Sirius Blacks infångare…” sade han drömmande och slet upp Sirius ifrån mig. Hermione lyckades ta sig fram till mig och hjälpte mig upp. ”Du gör dig till åtlöje igen, Severus”, brummade Sirius med en kylig röst. ”Om den här pojken tar med sig sin råtta upp till slottet…” Han knyckte med nacken i Rons riktning. ”… så följer jag med frivilligt…”
”Upp till slottet?” sade Snape silkeslent och knäppte med fingrarna så att Lupins repändar for upp i hans fria hand. ”Jag tror inte att vi behöver gå ända dit. Det ända jag tänker göra är att kalla på dementorerna när vi kommit fram till Det piskande pilträdet. De kommer nog gladeligen att vilja ge dig en liten kyss, skulle jag tro…”
All färg försvann ur Sirius ansikte och jag kände hjärtat sjunka som en sten. Skulle jag förlora min pappa precis när vi hade återförenats?
”Du… du måste lyssna på mig”, kraxade Sirius med panikslagen röst.
”Råttan… titta på den… titta på råttan…”
Men Snape hade en vanvettig glimt i ögonen som jag aldrig sett maken till. ”Inga invändningar. Kom nu, allesammans.” sade han.
”Jag tar och släpar varulven med mig också. Kanske dementorerna har lust att ge honom en liten kyss, när de ändå är i farten…”
Sedan gick allt så snabbt. Jag såg Harry, Hermione och Ron höja sina trollstavar och samtidigt ropa ”Expelliarmus!”
Det kom en explosion som fick dörren att skaka (och mängder med damm ramla ner över alla). Snape kastades upp i luften och åkte in i väggen, precis som jag gjort förut, där han gled ner på golvet med blodet sipprande in i sitt flottiga hår. Han hade förlorat medvetandet.
Snapes trollstav flög upp i en hög båge och landade på sängen bredvid Ron.
”Ni skulle inte ha gjort det där.” sade Sirius och synade Snapes orörliga kropp. ”Ni skulle ha överlåtit Snörvel till mig.”
Jag såg att Harry undvek Sirius ögon, som om han var osäker på om han hade handlat rätt.
”Vi angrep en lärare…” jämrade sig Hermione och dansade nervöst på tåspetsarna. ”Vi angrep en lärare… Åh, vad mycket skäll vi kommer att få.”
Lupin låg i en hög på golvet och kämpade mot repen som skar in i handlederna. Sirius böjde sig ner och lossade på dem. Lupin reste sig snabbt upp och gned sig om handlederna, där man kunde se röda märken efter repen.
”Tack ska ni ha.” sade han. Harry bytte ställning på sina fötter.
”Jag har fortfarande inte sagt att jag tror er.” sade han envist.
”Då är det så dags att vi ger er bevis”, sade Sirius. ”Du där, pojk. Ge mig råttan nu.” Han pekade på Ron, som kröp ihop på sängen med Scabbers i ett fast grepp.
”Men kom inte med det där nu igen”, sade han med svag röst.
”Vill ni verkligen påstå att ni bröt er ut ur Azkaban bara för att få tag i Scabbers? Jag menar…” Han mötte min blick, som att få stöd. Jag ryckte på axlarna. ”Okej, om vi nu säger att Pettigrew kunde förvandla sig till en råtta, hur kan då Black veta vilken råtta som är den rätta? Det finns ju miljarder med råttor…” sade han.
”Vet du, Sirius, det är en bra och riktig fråga”, sade Lupin och rynkade sin fårade panna. ”Hur kom du på var han fanns?”
Sirius stoppade in en kloliknande hand under sin slitna mantel och tog fram ett skrynkligt papper, som han slätade till och höll upp så att alla kunde se. Jag flämtade till. Det var fotografiet av Ron och hans familj, som dykt upp i The Daily Prophet året innan, och där på Rons axel satt Scabbers.
”Hur fick du tag på det här?” frågade Lupin häpet.
”Alice” sade Sirius och jag höjde på ögonbrynen. ”Hon var för att hälsa på mig i Azakaban i somras, eller hur Silver?” Jag nickade lätt. Visst var det sant att mamma hade åkt för att hälsa på pappa i början av juni. ”Hon hade med sig en tidning som jag frågade om jag inte kunde få, och visst kunde jag det. Och där var Peter på förstasidan, på den här pojkens axel. Jag kände genast igen honom. Hur många gånger hade jag inte sett honom förvandlas? Och i texten stod det att pojken skulle återvända till Hogwarts efter lovet… där Harry och Silver också var…”
”Du store tid”, sade Lupin lågt och jämförde Scabbers med fotot Sirius höll i om och om igen. ”Hans framtass…”
”Vad är det med den?” frågade Ron trotsigt och klamrade sig fast vid sängkarmen.
”Det fattas en tå på den”, sade Sirius. ”
”Självfallet”, viskade Lupin. Jag fattade ingenting. ”Så enkelt… så genialt… Han skar av sig den själv, eller hur?”
”Precis innan han förvandlade sig”, sade Black. ”När jag trängde in honom i ett hörn skrek han så att det hördes över hela gatan att jag hade förrått Lily och James. Innan jag hann kasta en förbannelse på honom sprängde han gatan med hjälp av trollstaven som han höll bakom ryggen. Han dödade allt, alla, inom tio meters omkrets… och kilade ner i kloakbrunnarna tillsammans med alla de andra råttorna…”
”Hörde du aldrig talas om det, Ron?” frågade Lupin. ”Den största biten de hittade av Peter var ett finger.”
”Men Scabbers kan ju ha förlorat sin tå i ett slagsmål med någon annan råtta, eller så! Han har varit hos min familj ända sen…”
”I hela tolv år faktiskt”, sade Lupin. ”Har du aldrig undrat över hur han kunde hålla sig i livet så länge?”
”Vi har väl tagit hand om honom” sade Ron osäkert.
”Men han ser ut att ha varit i bättre form, eller hur?” sade Lupin. ”Jag skulle gissa att han tappat i vikt ända sedan han fick höra att Sirius var på flykt från Azkaban, eller hur?”
”Han har varit skräckslagen för den där katten”, sade Ron och pekade på Krumben, som låg och spann i Sirius knä.
”Eh, Ron? Han såg dålig ut redan innan ni kom hem från Egypten, ända sedan Blacks flykt…” mumlade Harry.
”Den här katten är inte galen” sade Sirius hest och strök Krumbens tjocka päls. ”Han är den intelligentaste katt jag någonsin stött på.
Han genomskådade Peter med det samma. Och när han mötte mig såg han direkt att jag inte var en riktig hund. Det tog förstås lite tid innan han litade på mig, men till sist lyckades jag få honom att förstå vad jag var ute efter och han hjälpte mig…”
”Vad menar du?” viskade Hermione andlöst.
”Han försökte fånga Peter för att ta med honom till mig…” Ron fnös.
”… men han lyckades inte. Då stal han istället pergamentet med lösenordet till Gryffindortornet åt mig…”
Min hjärna höll på att spricka av allt jag hörde. Visst lät det vanvettigt, men ändå på något konstigt sätt sant…
”Men Peter kände att något var i görningen och han flydde. Katten – är det Krumben han heter – talade om flr mig att Peter hade lämnat blod på lakanen, han bet väl sig själ, skulle jag tro. Ja, han hade ju redan lyckats med att iscensätta sin död en gång…”
Något i Harrys blick förändrades. Jag hade sett honom såhär en gång förut: natten då han slog mig på kinden.
”Och varför iscensatte han sin död?” utbrast han rasande.
”Därför att han visste att du tänkte döda honom, precis som du dödade mina föräldrar?”
”Harry, nej…” började Lupin, men han avbröt honom.
”Och nu har du kommit för att göra slut på honom?”
”Ja, det har jag.” sade Sirius med en ondskefull glimt på Scabbers.
”Då borde jag ha låtit Snape ta dig!” vrålade Harry. Sirius uppsyn blev genast sårad.
”Harry”, sade Lupin hastigt. ”kan du inte se sammanhanget i det hela? Hela tiden har vi trott att Sirius förrådde dina föräldrar och att Peter satte efter honom, men det var precis tvärtom! Förstår du inte? Peter förrådde James och Lily, Sirius satte efter Peter…”
”DET ÄR INTE SANT!” tjöt Harry. ”HAN VAR JU DERAS HEMLIGHETSVÄKTARE! DET MEDGAV HAN INNAN NI DÖK UPP! HAN SA ATT HAN DÖDADE DEM!” Harry pekade på Sirius som långsamt skakade på sin trassliga hårman med blanka ögon.
”Harry… jag så gott som dödade dem”, kraxade han. ”Jag övertalade James och Lily att använda Peter som hemlighetsväktare istället för mig. Det är min skuld. Natten då de dog hade jag gett mig iväg hem till Peter, men hans gömställe var tomt. Inget var förstört, det fanns inte minsta spår av någon kamp eller duell. Jag blev oroad och skyndade mig hem till dina föräldrars hus. Och när jag såg deras kroppar…” Han gjorde en paus för att torka av näsan. ”… Och när jag såg deras kroppar så insåg jag vilken skuld jag själv hade i det hela och vad Peter hade gjort…” Hans röst bröts och han vände sig bort.
”Nu får det vara nog”, sade Lupin med en underlig klang i rösten. ”Ge mig råttan, Ron.”
”Vad tänker ni göra med honom om jag ger honom till er?” frågade Ron oroat.
”Tvinga honom att visa sin rätta skepnad. Oroa dig inte, om han verkligen är en råtta så kommer det inte att skada honom det minsta.”
Ron svalde hårt och höll fram Scabbers mot Lupin, som tacksamt tog emot honom. Scabbers började pipa desperat och försökte slita sig loss från Lupins grepp.
”Är du beredd, Sirius?” frågade Lupin. Sirius hade redan tagis Snapes trollstav från sängen och var nu på väg fram emot Lupin och den pipande råttan. Hans tårblanka ögon tycktes plötsligt brinna i sina hålor. ”Tillsammans?” frågade han tyst.
”Det är nog bäst så”, sade Lupin. ”Jag räknar till tre. Ett… två… tre!”
Bländande blixtar av blåvitt ljus sköt ut från båda trollstavarna. Under några sekunder hängde Scabbers fastfrusen mitt i luften medan hans lilla svarta kropp ryckte våldsamt. Ron tjöt till, och råttan föll ner och slog i golvet. Ännu ett par bländande blixtar visade sig, och sedan…
Jag kan inte beskriva hur obehagligt det var att se Peter Pettigrew växa fram ur Scabbers lilla kropp. I ena ögonblicket var allt jag såg en liten råtta, och i nästa stod det en man på exakt samma fläck där råttan nyss stått. Mannen kröp ihop och vred nervöst sina händer samtidigt som Krumben fräste åt honom. Mannen var väldigt kortväxt, inte mycket längre än Harry. Hans tunna hår var färglöst och hängde i tovor på den halvkala skallen. Kroppen var hopskrumpnad och påminde mig om äpplena vi brukade hänga upp hemma vid jul som sedan skrumpnade och sjönk ihop.
Huden var smutsig och liknade på något besynnerligt sätt Scabbers päls. Mannen såg sig omkring på oss alla medan han andades stötvis och hastigt. En gång var hans blick fäst på dörren, men den flackade snart tillbaka till oss igen.
”Nej, men hej, Peter”, sade Lupin vänligt, som om det var normalt att råttor förvandlades till gamla skolkamrater framför honom.
”Det var ett tag sen.”
”S-Sirius… R-Remus…” Pettigrews röst var pipig och påminde mig om Scabbers pipanden. ”Mina vänner… mina gamla vänner…”
Sirius höjde Snapes trollstav, men Lupin grep tag i hans handled och gav honom en varnande blick. När han började prata med Pettigrew igen så var det med lätt och fullkomligt oberörd röst.
”Vi har just pratat lite om vad som hände den natten då James och Lily dog. Åh, så dumt av mig. Du måste ha missat alla detaljer när du var upptagen med att sprattla omkring där borta på sängen…”
Till min förvåning så kom jag på mig själv med att bita mig hårt i läppen för att inte börja skratta.
”Remus”, flämtade Pettigrew. ”Tro honom inte… Han försökte döda mig…” Svettpärlor hade börjat bryta fram på hans smutsiga panna.
”Jag har hört talas om det”, sade Lupin kyligt. ”Vi skulle behöva klara upp ett och annat, du och jag. Skulle du vilja vara så snäll att…”
”Han har kommit för att försöka döda mig igen”, gnällde Pettigrew och pekade på Sirius med ett darrande finger. ”Han dödade James och Lily, och nu ska han döda mig också! Hjälp mig, Remus!”
Sirius bleka ansikte såg mer döskalleliknande ut än någonsin när han betraktade Pettigrew med bottenlösa ögon.
”Lugna dig, Peter. Ingen kommer att döda dig förrän vi har klarat upp vissa saker…” sade Lupin lugnt.
”Klarat upp vissa saker?” gnydde Pettigrew och såg sig vilt omkring igen. ”Jag visste att han skulle komma efter mig! Jag har vetat det i tolv år!”
”Hur kunde du veta att Sirius skulle bryta sig ut ur Azkaban när ingen någonsin gjort det förut?” frågade Lupin med rynkad panna.
”Han har mörka krafter!” skrek Pettigrew. Ett hat mot den här mannen fyllde mig med ens. Min pappa var ingen mörk trollkarl.
”Hur skulle han annars kunna göra det? Jag är säker på att
Den – som - inte – får – nämnas – vid – namn lärde säkert honom några knep.”
Sirius började gapskratta. Skrattet var glädjelöst och ekade mystiskt genom det stora rummet.
”Skulle Voldemort ha lärt mig några knep?” frågade han med ett leende lekande i ena mungipan. Pettigrew ryckte till som om han hade blivit piskad.
”Är du rädd för att höra din gamle herres namn, va?” frågade Sirius.
”Ja, det kan jag inte förebrå dig, Peter. Hans anhängare är väl inte speciellt nöjda med dig, eller hur?”
”Vad… vad menar du, Sirius?” frågade Pettigrew och slickade sig nervöst om läpparna.
”Du har inte gömt dig för mig i tolv år”, sade Sirius. ”Du har gömt dig för Voldemorts anhängare. Jag hörde rykten i Azkaban, Peter… De sa att du är död, för annars skulle du bli tvungen att stå till svars inför dem.
Jag har hört dem skrika alla möjliga saker i sömnen. De anser att förrädaren har förrått dem i sin tur. Voldemort fann Potters efter dina upplysningar… och han mötte själv sin undergång där. Alla Voldemorts anhängare hamnade i Azkaban, eller hur?
Om de fick reda på att du är i livet, Peter…”
”Jag… Jag förstår inte vad du pratar om, Sirius…” upprepade Peter gällt. Han torkade av pannan på tröjärmen och tittade upp på Lupin.
”Tror du på den här… galenskapen?”
”Jag måste erkänna, Peter, att jag inte kan förstå hur en oskyldig man väljer att tillbringa tolv år som råtta…” sade Lupin med rösten drypande av sarkasm.
”Oskyldig, ja, men rädd!” gnällde Pettigrew. Jag rös till och svepte min blodiga kofta tätare om mig själv. ”Om Voldemorts anhängare var efter mig, var det därför att jag fick deras bästa man att sändas till Azkaban – spionen Sirius Black.” Sirius ansikte förvreds.
”Hur vågar du?” morrade han och för ett kort ögonblick påminde hans röst om Snuffles/Sirius röst. ”Skulle jag ha varit spion åt Voldemort? När har jag någonsin smugit runt folk? Men du, Peter – jag kommer aldrig att förstå varför jag inte genomskådade dig redan från början. Du gillade ju alltid att ha starka vänner som kunde beskydda dig, eller hur? Det brukade vara jag… James… Remus… och Alice som alltid fick skydda dig…”
Pettigrew torkade av sitt svettdrypande ansikte än en gång.
”Jag? Spion? Du måste vara galen… jag har aldrig… skulle aldrig… förstår inte hur du kan säga något sånt…” sade han medan han nervöst flämtade efter andan.
”Det enda skälet till att du blev Lily och James hemlighetsväktare var för att jag föreslog det”, väste Sirius. ”Jag tyckte att det var en perfekt plan… en bluff… Varför skulle Voldemort ens drömma om att komma efter mig, för han kunde inte tänka sig att de skulle använda en så svag och talanglös person som du. Det måste ha varit det största ögonblicket i hela ditt smutsiga liv när du stolt talade om för Voldemort att du kunde leda honom direkt till familjen Potter…”
Pettigrew mumlade osammanhängande för sig själv. Hans askgrå ansikte skakade av nervositet och hans blick flackade hela tiden bort mot dörren, som om han hoppades på att kunna fly.
”Eh… mr Black, Sirius?” frågade Hermione plötsligt, med skygg röst.
Sirius hoppade till, som om han hade glömt att man kunde använda hövliga ord mot varandra.
”Förlåt om jag frågar, men hur slapp ni ur Azkaban om ni inte använde spöktransferens?”
”Just det! Precis vad jag…” började Pettigrew, men Lupin höll upp en stoppande hand mot honom så att han tystnade.
Sirius rynkade pannan mot Hermione, men inte för att han var förargad utan för att han inte visste vad han skulle svara.
”Det vet jag faktiskt inte.” sade han eftertänksamt. ”Jag tror faktiskt att det enda skälet till att jag inte förlorade förståndet där inne var för att jag visste att jag var oskyldig.” han tystnade och tittade på mig med en så vänlig och öm blick att jag blev förvånad. ”Och för att jag visste att Silver och Alice väntade på mig.” I det ögonblicket ville jag bara lägga mig ner och gråta av lättnad, men det gjorde jag inte.
”De tankarna kunde inte dementorerna suga ur mig, och därför förblev jag vid mina sinnens fulla bruk. Så när det hela blev alltför outhärdligt så förvandlade jag mig till en hund och smet ut ur min cell. Dementorerna kan inte se, förstår ni.” Han gjorde en paus och svalde hårt. ”De känner sig fram till folk genom att uppfånga deras känslor. De kunde märka att mina känslor inte var så… mänskliga när jag var en hund, men de trodde att jag också förlorat förståndet, så de brydde sig inte om det. Men jag svag, oerhört svag, och jag hade absolut inget hopp om att kunna hålla de borta ifrån mig utan min trollstav…
Men när jag fick syn på Peter i Alice tidning… och jag förstod att han måste vara på Hogwarts… precis med Harry… i en perfekt position för att kunna döda honom, ifall han fick minsta antydning om att den mörka sidan höll på att växa sig stark igen.”
Pettigrew mimade ljudlösa ord till sig själv medan han skakade på huvudet, samtidigt som han stirrade på Sirius med en hypnotiserad och panikslagen blick.
”En kväll när dementorerna öppnade celldörren för att ge mig mat smög jag mig förbi dem i min hundskepnad. De kunde inte uppfatta att en människa lämnade fängelset. Jag hade dessutom blivit så mager att jag lätt kunde slinka ut mellan järnstängerna i min vanliga skepnad. Sedan simmade jag som hund tillbaka till fastlandet… Jag reste norrut och smög mig in på Hogwarts i min djurskepnad. Sedan dess har jag levt i den förbjudna skogen. Silver brukade komma med mat till mig varje dag, vilket jag är mycket tacksam för. Ibland vågade jag mig fram för att se på quidditchmatcherna. Harry, du flyger exakt lika bra som din far gjorde…” sade han och strök håret ur ögonen.
”Tro mig, Harry…” kraxade han. ”Jag förrådde inte James och Lily.
Jag skulle hellre ha dött än att ha förrått dem, tro mig.”
Harry verkade tveka i några sekunder. Sedan nickade han.
”Nej!” Pettigrew hade fallit på knä. Han krälade sig fram, på knäna i dammet, med händerna knäppta framför sig. Plötsligt fick uttrycket ”Be på sina bara knän” en helt ny innebörd för mig.
”Sirius, det är ju jag. Det är Peter… Din vän… Du skulle väl inte…”
Sirius riktade en spark mot honom. Han krälade förskräckt bakåt igen. ”Min klädnad behöver inte mer smuts på sig.” sade Sirius med en hatfull blick på Pettigrew.
”Remus!” pep Pettigrew och vände sig mot Lupin som lugnt stått och betraktat hela scenen. ”Tro honom inte! Skulle inte Sirius ha talat om för dig om de bytt hemlighetsväktare?”
”Inte om han trodde att du var en spion”, sade Lupin och började rulla upp sina slitna klädnadsärmar. ”Jag antar att det var så, eftersom du inte sa något, eller hur Sirius?” fortsatte han obesvärat över Pettigrews huvud.
”Förlåt mig, Remus”, sade Sirius. Lupin viftade med handen.
”Ingenting att tala om, tramptass.” sade han och strök håret ur ögonen. ”Och kan du nu förlåta mig för att jag misstänkte dig för att vara spionen?”
”Självfallet”, sade Sirius. Ett spöklikt leende for över hans ansikte medan han också började rulla upp ärmarna på sin klädnad. ”Ska vi döda honom tillsammans?”
”Det är nog bäst.”, svarade Lupin bistert.
”Ni tänker inte… ni kan inte…” flämtade Pettigrew och kravlade bort mot Ron. ”Ron, jag har väl varit en god vän… ett snällt husdjur? Du låter väl dem inte döda mig, Ron? Det gör du inte…”
Ron stirrade på Pettigrew med avsmak och hat i sin blick.
”Du fick sova i min säng!” sade han.
”Snälle pojke… käre husse…” viskade Pettigrew och kravlade ännu närmare Ron. ”Låt dem inte göra det, jag ber! Jag var din råtta…”
Ron drog sitt brutna ben utom räckhåll för Pettigrew och bleknade av smärtan när han rörde det. Pettigrew vände sig mot Hermione och grep tag i fållen på hennes klädnad. ”Söta flicka… kloka flicka… hjälp mig…”
Hermione drog loss klädnaden och tog några förskräckta steg närmare mig där hon grep tag i min hand och höll den krampaktigt.
Pettigrew skälvde våldsamt till i hela kroppen och tittade upp på mig. ”Silver… din mamma skulle inte vilja att de gjorde det här, tro mig…” viskade han. Jag svalde hårt och höll i Hermiones hand som om det vore en punkt som höll fast mig den här världen.
”Alla vet att du var förälskad i Alice, Peter.” sade Sirius med avsmak.
Jag tittade på honom med en förvånad blick, men han var för upptagen med att titta på Peter för att kunna se min blick.
Pettigrew slog ner blicken och vände sig mot Harry.
”Harry… Du liknar precis din far…” viskade han.
”HUR VÅGAR DU PRATA OM JAMES INFÖR HARRY?” röt Sirius. Pettigrew ryggade tillbaka. ”Harry… James skulle ha förstått… Han skulle inte…”
Både Sirius och Lupin gick fram mot Pettigrew och grep honom i varsin axel så att han föll baklänges ner på golvet.
”Du sålde Lily och James till Voldemort, förnekar du det?” sade Sirius, som hade börjat darra av raseri.
Pettigrew brast i gråt och kröp ihop på golvet.
”Sirius, vad skulle jag ha gjort? Mörkrets herre… Du kan inte föreställa dig… Jag var rädd… Han tvingade mig…”
”LJUG INTE!” dundrade Sirius. ”DU ÖVERLÄMNADE DEM! HELLRE DÖ ÄN FÖRRÅDA SINA VÄNNER!”
Sirius och Lupin stod nu på varsin sida om honom, båda med höjda trollstavar, redo att döda. Hermione satte händerna för ögonen och snyftade till. ”Farväl, Peter.” viskade Sirius och höjde sin trollstav ännu en bit.
”NEJ!” tjöt plötsligt Harry och sprang fram, framför Peter, med ansiktet vänt mot Sirius trollstav. ”Ni får inte döda honom, ni kan inte.” flämtade hon. Sirius och Lupin betraktade honom förvånat.
”Harry, den här smutsiga varelsen är skälet till att du inte har några föräldrar.” morrade Sirius. ”Han skulle lugnt ha sett dig dö, utan att lyfta ett enda finger till din hjälp.”
”Jag vet” sade Harry andlöst. ”Men vi tar med honom upp till slottet så dementorerna kan få honom… Döda honom bara inte.”
”Harry!” flämtade Peter och slog armarna om hans knän. ”Tack! Det är mer än jag förtjänar.”
”Släpp mig!” fräste Harry och slet sig ur hans grepp med avsky.
”Jag gör inte det här för dig, jag gör det för att jag inte tror att min pappa hade velat se sina bästa vänner som mördare – bara för dig!”
Alla stod knäpptysta och tittade på Harry och Pettigrew.
Sedan lät Sirius och Lupin sina trollstavar sänkas. ”Du är den ende som har rätt att besluta det. Men tänk på det, på vad han gjorde…”
”Han kan skickas till Azkaban. Han förtjänar att spärras in där.”
Pettigrews andningar var inte mer än små väsningar.
”Nå då så”, sade Lupin. ”Flytta på dig, Harry.”
Harry såg ut att tveka.
”Jag ska bara binda honom, jag svär.” sade Lupin och Harry steg åt sidan. Tunna rep sköt ut ur Lupins trollstav och band Pettigrew över hela kroppen.
”Men om du förvandlar dig till råtta så dödar vi dig, förstått?” brummade Sirius och pekade på Pettigrew med sin trollstav.
Jag tittade ner på den ömkliga figuren som låg på golvet, försedd med munkavle.
”Ja, då så.” sade Lupin och lät plötsligt affärsmässig. ”Jag spjälar ditt ben nu, Ron, och sedan så får madam Pomfrey göra det riktiga jobbet när vi kommer till skolan. Okej?”
Ron nickade och Lupin spjälade hans ben med en snabb besvärjelse.
”Tack” mumlade Ron och Lupin vände sig mot mig. ”Jag vet inte riktigt vad vi ska göra med din arm, Silver, men jag antar att vi får lämna jobbet åt madam Pomfrey. Klarar du dig upp till slottet?” frågade han och jag nickade lite.
Lupin lyfte upp professor Snape med hjälp av någon slags trollformel och så började vi gå ut ur det lilla dammiga rummet.

Okej, jag var tvungen att dela upp kapitlet i två delar. I word blev det typ tjugo sidor, hehe.
Andra delen av kapitlet kommer lite senare ♥♥
Puh!