Åren efter (privat)

Mirtha satt tyst bredvid Legolas, han såg oroligt på henne. Han kramade hennes hand och hon slöt sina ögon. Hon försökte att inte tänka på det Hel gjort, den hon var. Hon försökte att inte tänka på den hon var. Hon önskade att hon och Legolas var tillbaka hemma i Mörkmården

"Jaha" sa Hel slutligen då hon återfått lite av krafterna och nu bara satt lutad mot Aragorn, det var skönt och konstigt nog kände hon inte alls obehag innför det. Hon höll fortfarande blicken nedfälld och vågade inte möta deras, "Nu vet ni varför folk är rädda varför jag är ond. Den förste jag dödade var en man i vaktstyrkan och då var jag bara några meter över markytan." sa hon lågt och sorgset.

Mirtha drogs tillbaka från sina tankar när Hel pratade. Vem var hon egentligen att döma?
"Hel vi har alla dödat folk" sa Mirtha lågt.
"Du är inte sämre än oss, vi har alla lärt oss att döda redan när vi var små" sa Legolas uppmuntrande. Mirtha ville säga att hon inte var rädd för Hel men hon kunde inte låta bli

"Det är olika saker." protesterade Hel men höjde blicken och såg på dem, tydligen verkade de ändå inte hata henne. "Döda kan jag med, som ni. Men kraften kan jag inte styra jag vet inte ens vad jag gör, jag är ond, vad jag än gör blir det så." sa hon och kröp ihop och döljde ansiktet för de andra, hade hon bara kunnat hade hon gråtit nu.

"Är man död så är man! det spelar ingen roll hur man dött" sa Mirtha hon ville gå fram och trösta sin vän men hon vågade ändå inte. Hon satt stilla kvar på sin plats. Legolas reste sig upp och gick fram till Hel. Mirtha visste inte vad han skulle säga eller göra. Hon tittade på honom när han tog hennes händer.
"Hel, litar Aragorn på dig så gör vi det. Man är inte ond för att man dödar någon. Man får se från situation till situation!" sa han vänligt

Hel hörde vad de sa men trodde inte att de menade det, de sa väl så för Aragorns skull för att vara snälla eller något? Men när sedan Legolas kom fram till henne och tog hennes händer kunde hon ana att de talade sanning. Det verkade som att de litade på henne så som Legolas sa, och kanske så gjorde de det?

(Ska äta, kommer strax )

Mirtha tittade på Hel och sedan på Gimli när han gick fram till Hel. Mirtha tittade på Dragor som betade en bit därifrån. Hon reste sig upp och gick fram till honom.
"Jag är tillbaka om en stund" sa hon och satte upp. Hon red bort från gläntan och in i skogen. Hon hatade sig själv för att hon var rädd för Hel. Hon ville vara hennes vän, hon såg hene fortfarande som hennes vän, men hon kunde inte låta bli att bli rädd

Hel såg efter Mirtha som lämnade dem, lämnade henne. Vad tyckte hon egentligen? Hatade hon Hel? Avskydde hon henne? eller var hon som andra rädd för henne?
Men hon blickade på Gimil som kom emot henne och satte sig vid henne, "Du vet, det spelar ingen roll.¨Så mycket jag har sett av dig så verkar du okej. Och litar som sagt på vad gossen här säger." sa han godmodigt och klappar Aragorn på axeln.

Mirtha stannade en bit in i skogen. Hon satte av Dragor och satte sig ner på marken. Hon undrade hur hon skulle kunna umgås med Hel. Hon var rädd att göra henne arg. Tänk om Hel skulle skada henne eller Legolas? Hon stelnade till när hon hörde steg

Hel nickar och ett svagt leende syns skymta på hennes läppar. "Tack." säger hon och Legolas ställer sig upp och skyggar för ögonen, han undrade nog vart Mirtha kunde vara? Hon hade varit borta länge nu.