Eragon [privat]

Jag känner Murtaghs vrede.

"Shea, vänd om, vi kan inte lämna de, och det blåser upp till storm."
Shea ignorerar mig och stiger högre upp i luften.
Det skulle hon inte gjort. En fanghur ser oss och angriper. Eftersom SHea var helt oförberredd och fortfarande är ganska liten så bryts hennes vinge och vi faller.

Jag kryper ihop, för han blir så mäktig när han är arg. Men Trey verkar inte märka det.

"Letta"
Det var det första jag kom på för att hejda vårt fall mot den hårda marken, men det tog för mycket kraft.
Med snabba bilder och känslor säger Shea åt mig att sluta och försöka läka hennes vinge istället så hon kan hindra fallet. Jag är redan utmattad men försöker. Annars kommer vi båda att dö.
"Waíse heill"

''Enda sättet att döda mig är att döda Enya!'' säger Trey hånfullt.

Jag svimmar av ansträngningen.

''Ledsen Enya, det här kan göra lite ont'' säger Murtagh. Jag känner svärdet i magen igen, och allt blir svart.

Jag slår upp ögonen. Det är mörkt runt mig. Jag ligger i en obekväm hållning på rygg, och några stenar eller något sådant sticker mig i ryggen.
"Shea?"
"Jag är här. Jag gjorde mitt bästa för att vi skulle landa mjukt, men jag krachade med ett träd och du föll av. Jag tror att vi bada har en del brutna ben.

Håller jag på att dö? det gör inte ont längre, men... jag känner Murtaghs närvaro.

"Var är vi?"
Shea skakade på huvudet. Hon visste inte. Förts då märkte jag att hon hade ont. Jag hade inte lyckats läka vingen helt och hon hade ett krossår vid ena benet. Dessutom hade hennes nacke fått ett hårt slag av en gren och hon kände inte sina tår eller sin svanstipp. Jag blev orolig och försökte resa mig, men det gjorde för ont. Mitt ena knä var vridet åt fel håll.