Narnia

"Gillar gillar, eller bara gillar?" säger Sam oförstående som om detvar något hon helt hade missat, det tycktes så i alla fall för han mötte hennes blick som om hon hade missat något.

Andrew ser på henne. Vad var ens 'gillargillar' för ord?
"Vad är gillargillar för ord egentligen?" säger han och skrattar. Trots att han redan vet svaret. Men, ja han gillade Sam mer än bara som en kompis. Men han var inte säker på att hon kände likadant ändå.

"Ja, du vet, mer än en kompis." ler Sam lite men döljer väl vad hon egentligen känner. Att någon gillade henne som vän var för henne ofattbart, och mer än så? Hur var det ens möjligt. Och vad kände hon? Hon visste inte, eftersom hon var en expert att dölja sina känslor döljde hon även dem för sig själv, ett enkelt sätt att klara sig på utan att bli sårad.

Andrew såg ner i marken. Vågade han verkligen? Ville han verkligen berätta? Det skulle bara kännas så konstigt om hon inte kände likadant. Eller något. Fast egentligen var ju att inte svara ett svar i sig. Det var att man var för feg för att erkänna det själv.
"Jaha" säger han, medan han fortfarande såg ner i marken. Sådant här hade Andrew alltid tyckt varit pinsamt eller jobbigt eller rent av irriterande.

"Ja, såmenade jag." säger Sam, men vill inte ta det vidare, det märktes ju att han inte tyckte om henne så. "Jag måste gå." säger Sam, reser sig upp och lämnar området där tälten är och går in i skogen. Varför var hon så upprörd? Det var väll inget, att han inte gillade henne, det kunde hon väll leva med? Hon hade ju alltid vetat att det var så, att det aldrig skulle hända henne, att folk inte tycker om henne.

Andrew ser henne gå därifrån. Vad hade han sagt? Eller snarare inte sagt? Han reste på sig, såg efter henne, innan han lämnade tallriken till fru bäver. Om Sam var ledsen eller arg nu var det ju hans fel. Men han tänkte inte låta henne springa iväg härifrån bara för det. Utan han sprang efter henne.

Sam hör Andrews steg efter sig och slår sig ner på marken vid en å som rann genom skogen. "Vad vill du?" säger hon bara till honom utan att vända sig om och är glad att inte rösten avslöjar något, hon var ledsen, men inte ens för sig själv tänkte hon erkänna det. Att känna kännslor skulle göra henne ännu svagare.

Andrew tycker inte hon låter sådär.. värst glad. Snarare mer åt det negativa humöret.
"Jag hann aldrig, eller jo det skulle jag ha gjort men ändå, svara" säger han till en början. Sedan tog han ett djupt andetag innan han fortsatte med: "Jag gillar dig men än som en vän" och när det väl var ute så väntade han bara nervöst efter hennes reaktion.

Sam stelnar till vid hans ord, vänder sig om och ser på honom. Om han sa det som ett skämt, för nog borde det vara det, eller? Men det verkade inte som det och ett litet leende sprider sig på Sams läppar, "Du menar det?" säger hon förvånat men med glädje i rösten och ställer sig upp. "För jag gillar dig med, mer än en vän alltså." säger hon med utryck men ler.

Andrew nickar. "Självklart menar jag det" säger han, och när han får höra att Sam tycker detsamma om honom ler han emot henne medan han går närmare henne, då han hade stått några meter ifrån henne. Inombords var det nästan som om det redan var jul. Att han bara hört henne säga de orden var otroligt.