Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

"Va?" Deianeira återvände till verkligheten med ett ryck. Hennes ögon såg ut att titta på något annat i fjärran även när hon mötte Alexis blick.
"Jaha. Eh.... Vad är din favoritfärg?" Kastade hon ur sig.
Egentligen ville hon bara lägga sig, slippa Alexis ögon som vilade på henne. Kunna fundera.

Alexis känner igen den sortens blick han först får av Deianeira, avlägsen. Han kunde få den av sin mor ibland när hon talade om hans far. Även om Alexis aldrig förstod vad hon menade. När Deianeira frågar om hans favoritfärg tänker han genast på svart, men han tycker inte om den färgen. Inte egentligen, även om han klär sig i svart och är en tjuv.
"Grön." Svarar han, det andra han kom att tänka på. Enligt honom symboliserar färgen grön liv. Kanske lite fånigt, men så är det. "Din?" Frågar han vidare.

"Visst." svarade Deianeira, som knappt lyssnar0de. "Va? Öh.. Vit. Du kan fråga nästa." mumlade hon.

"Vilken profetia?" Frågar Alexis, som just börjat minnas vad han skulle ha frågat.

Deianeira blev plötsligt klarvaken. Hon satte sig käpprakt upp och tittade på Alexis med stormiga ögon.
"Vad för profetia?! När nämnde jag det?!"
Hon svor för sig själv. Varför hade hon någonsin nämnt profetior?! Alexis var ingen idiot. Han kunde genomskåda henne någorlunda.

"Du skulle inte vara så rädd för Arachne om du inte hade en profetia? Eller var det inte så du sa? Du måste svara." Svarar Alexis obevekligt, han vill inte backa nu. Han verkar ju ha fått reda på någonting.

Deianeira stirrade på Alexis. Såg han inte att hon inte ville prata om det?
"Okej, Mr Jobbiga-Frågor," sa Deianeira med en gnutta av sin gamla sarkasm i rösten, "jag ska svara - bara inte nu."
Var det så svårt? Deianeira tyckte det. Profetian hade vägt ner henne hela tiden, men hon ville inte dela med sig av den. Inte till Alexis. Om de skulle resa tillsammans, speciellt om de skulle resa tillsammans, kunde hon inte berätta. Det gick bara inte.
Men Alexis betraktade henne, och hon kände som om hans ögon borrade sig in i hennes tankar. Hon skakade lite på huvudet och skrattade sorgset.
"Arachne är alla Athenas barns fiende. Slut på historien."
Det lät inte som om hon satte punkt. Hennes röst darrade nästan.

(Fy vad läskig du får honom låta. XD)

"Lät ju väldigt logiskt." Svarar Alexis och låter varken irriterad eller nöjd. Han är nog ganska likgiltig, vilket förstärks av att han rycker på axlarna. Men han reser sig kvickt i nästa stund och klättrar upp i närmaste träd. Han gillar träd. De är hårda, men ändå så livfulla. Dessutom mår han alltid bättre bland träden. Men han behöver tyvärr befinna sig i den hektiska staden för att lyckas med sitt arbete. Uppifrån trädet ser han mer, det trivs han med. Även om han är rädd för att falla ned. Han önskar nästan att han hade någon tuffare rädsla än bara den han har. Han är rädd för att falla, bara för att han föll från taket på deras hus en gång så måste han vara rädd för det. Men det spelar ingen roll, ingen alls. Han kommer inte falla.

((Mowhahaha! >:3))


Deianeira fortsatte stirra in i lågorna, och undrade om hon sagt för lite.
"Jag är trött." sa hon och försökte låta lugn. "Kan du ta första vakten? Vi vill inte ha fler spin-... monster som kommer under natten. Håll elden vid liv."
Utan att invänta svar tog hon ut sin sovsäck och lade sig i den, en bit bort från brasan. Hon stirrade upp mot himlen, försökte minnas alla stjärntecken.
"Väck mig om någon timma. Skrik om någonting kommer." sa hon och tittade upp mot trädet där hon skymtade Alexis mörka gestalt.
Tyst bad hon en bön till Morpheus (Drömmarnas Gud), Nyx (Nattens Gudinna) och Hypnos (Sömnens Gud) om en bra natt. Sedan slöt Deianeira ögonen och försökte att inte tänka på någonting, men Arachnes hisnande röst och hennes gamla lärarinnas ansikte dök åter upp i hennes tankar.

Alexis svarar inte, men han har ingen tanke på att egentligen sova under natten. Han har mycket att tänka på, mycket att se över och överväga. Som om han verkligen ska tro att han är son till guden Asclepius och kan hela träd och gläntor. Han har fått ett armband som bokstavligen skjuter ut trådar och fått lite användbar information ur sin, från och med nu, resekamrat. Han KAN inte sova med den mängden adrenalin som far genom kroppen gång på gång. Men han tröstar sig med att han kan klättra omkring i trädet för att hålla utkik.