Power (Ett rollspel för alla)

"Ja.", mumlade Serah en aning irriterat åt Delias senaste fråga. Hon hade frågat henne allt mellan himmel och gjord den senaste timmen. Vilket var en aning irriterande. Serah var inte van vid att få så många frågor. Hemma blev hon alltid ignorerad av sin alkolist till mamma och ensamvarg till lillebror.
"Vad är din favoritmat då?", sa Delia glatt. "Min är såklart lasange. Du vet det är så gott när plattorna är perfekt gjorda. Och vi ska inte tala om tomatsåsen..."
Serah suckade. Så dryg. Hon samlade sig och öppnade munnen. Hon ville inte såra henne. "Alltså..." hon tog ett djupt andetag. "Skulle du kunna vara tyst?"
Delia tittade stumt på henne där hon satt på sängkanten. Hon svarade inte, men hon var åtminstone tyst.

Åh jag har missat jättemycket JUEEE!!!

Har det hänt något viktigt?

Vad jag vet är det inte mer än den där läbbiga munnen som hänt

---

Francesca öppnade slutligen sin väska och grävde fram ett cigarettpaket som legat begravt djupt under kläddrivor.
Hon plockade ut en och satte eld på den med sin blåa tändare. Som alltid var röken vämjelig hela vägen ner i halsen. Men den stillade suget, det som alltid var med henne i bakgrunden. Som varit med henne ända sen den dagen då hon bestämde att hon inte brydde sig, att hon inte ville få sina föräldrars uppmärksamhet. När hon gick på sin första fest. Inte som en fest som de fester som hennes föräldrar hade, med torra gamla klasskamrater. En annan sorts fest.
Rummet pyrdes sakta in i cigarettrök.

Annabeth drog fram sin bok och började läsa. Plötsligt kände hon en välbekant lukt sticka i näsan.
Cigarettrök.
Självklart skulle hon hamna med en tjej som rökte. Francesca var lite lik henne (båda var tystlåtna, lite skrämmande på något sätt, osv), och om de båda skulle anstränga sig kunde de kanske bli vänner. Men det här fick Annabeth att vilja ta sina saker och sticka. Att Francesca rökte var något Annabeth skulle vara tvungen att leva med. Hon trodde att hon äntligen skulle komma ifrån den dumma cigarettröken (hennes pappa rökte) när hon kom till internatskolan, men som vanligt hade hon otur.
Annabeth stängde igen boken. Hon hatade att göra det här, men hon var tvungen.
"Francesca, jag har inget emot att du röker, då det inte har något med mig att göra. Men när du röker i det rum som vi ska dela resten av vår tid här på skolan så måste jag be dig att sluta. Kan du inte gå ut och röka? Jag klarar inte av att leva i ett rum som det ständigt luktar cigarettrök i."

När Zeya precis skulle sätta in nyckeln i nyckelhålet så svartnade allt för ögonen och en mun var svävande framför henne.
"Du är inlindad i en mjuk dimma kallad dröm. Men var lugn, du ska snart väckas.".
Zeya vaknade till och ruskade på huvudet. Hade hon slummrat till? Vad det än hade varit så struntade hon i det. Hon vred om låset och klev in i rummet.

Francesca vände sig mot den där Anna som hon bestämt sig för att flickan hette, som bestämt såg på henne.
"Tror du inte att jag har det en aning jobbigare som är beroende av den här skiten än du, som bara störs lite av lukten" fnös hon med sitt obehagligaste leende på läpparna. "Så du, Anna, det är så här. Jag gör som jag vill, vilket jag gjort i fyra år utan bekymmer, och du skiter i det".
((godnatt, alla . Och Ginny!!!!, som sagt, jag vet att min karaktär är dryg...))

Annabeth tittade på Francesca, rakt i ögonen, helt likgiltig. Hon sket fullkomligt i vad den där Francesca gjorde, men hon fick inte röka i rummet Annabeth skulle bo i under hela sin skoltid på internatskolan.
Hon sa inget tillbaka mot Francesca. Inte av rädsla, bara för att hon var medveten om att det inte skulle leda någon vart. Annabeth suckade, tog upp boken igen och började läsa.
Tre minuter senare började Annabeths mobil vibrera. Hon tog upp den och svarade.
"Annabeth här."
"Hej Annie."
Det var pappa. Bara han kallade henne någonsin för "Annie."
"Hej pappa. Hur går det?"
"Bara bra. Jag tror faktiskt jag har fått en kund på BLB, om jag bara kan övertyga honom om att det inte är för dyrt..." sa pappa.
BLB var Annabeths pappas billarmsföretag, BilLarmsBolaget. Han fick någon kund en gång i veckan, men ingen brukade köpa något.
"Okej, vad bra." sa Annabeth, även om hon visste att det inte skulle bli något köp. "Lycka till."
"Tack Annie. Du, hur är internatskolan?"
"Bra... antar jag. Mitt rum är okej. Öh, jag kan inte prata så mycket. Har lite kläder att packa upp och så..."
"Okej. Ring mig efter skolan imorgon."
"Visst."
Hon lade på, och slängde upp mobilen på byrån. Sedan återgick Annabeth till sin bok.


((Godnatt. Ja, det är okej, det är ju karaktärens personlighet Och det är meningen att Annabteh ska vara väldigt smart, likgiltig, allvarlig och aldrig skrämmas ))

((Hej! Förlåt! Jag har missat sååå mycket, var hos en kompis, men vad har hänt? ))