"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Jag har inte kunnat läsa det här förens nu men du gjorde precis min dag så jävla underbart bra och tack för presenten ♥

Återigen, ursäkta för väldigt dålig uppdatering! Men det har varit mycket på gång.

Det var något oerhört hjärtskärande med synen. En späd fjortonårig flicka som låg på ett bord under ett lummigt träd vid kyrkogården, med det blonda, långa håret utbrett under sig. Men ansiktet var dödligt blekt och ögonen slutna. Det såg inte ut som att hon sov, hon såg ut som en docka i porslin. Hela scenen såg ut som något ur Shakespeares tragedier, hon var som Julia eller Ofelia.

Liksom dem var det kärlek hon dött för. Kärlek till sin familj. Och det var försummandet av familjen som lett henne in i den situationen, Albus visste det och skulle aldrig glömma det.

Vinden fick löven att prassla mjukt, den svepte runt den lilla församlingen och vidrörde Arianas bländande vita klädnad som böljade, som om hon faktiskt varit i livet.

"Vi har samlats här idag... Ung... tragiskt..."

Albus lyssnade inte ordentligt. Han såg ner i marken, tänkte att den borde sluka honom istället för Ariana. Aberforths anklagande blickar brann.

Bathilda Bagshot smög sig fram och rörde lätt vid Albus armbåge.

"Gellert framförde sina kondoleanser via ugglepost" viskade hon och snyftade till.

Albus kunde knappt tro sina öron. Att hon faktiskt skulle ignorera vad som i själva verket hänt. Albus svarade inte och plockade besvärat med sin klädnad. Han fattade beslutet att han aldrig någonsin skulle bära svart igen, eftersom det skulle vara en evig påminnelse om vad han förlorat.

Albus kund inte förstå hur man kunde förlora så mycket utan att det egentligen gjorde någon skillnad för omvärlden. Den svartklädda skaran var liten, den bestod av de kvarvarande syskonen Dumbledore, ms Bagshot, Albus vän Elphias som dykt upp för att visa sitt stöd samt några andra nära vänner till familjen. Plus ett antal som Albus misstänkte hade dykt upp av ren nyfikenhet.

"En tragisk olycka" sade begravningsförrättaren med huvudet respektfullt böjt, men då brast det plötsligt för Aberforth.

"Det var ingen jävla olycka!" utbrast han och slungade sig emot Albus. "Det var ditt fel!"

Albus var så tagen att han knappt kunde försvara sig, och hursomhelst hade han aldrig varit bra på de kamper som inte innefattade trollstav. Scenen blev inte mindre sorglig där den ena broderns spöade upp den andra, slog blodet ur hans näsa intill liket av sin syster.

Aberforth avbröt sig plötsligt när lågor flammade upp runt Arianas kropp, skylde den med rök och eld innan den dog ut och istället fanns där en vit kista. Aberforth snyftade till innan han hastig lämnade kyrkogården, medan Elphias hjälpte Albus upp.

"Elphias... Jag måste berätta något." sade Albus. Han skulle inte berätta om Gellert, eden han svurit var obrytbar trots allt. Men han skulle berätta vad som hänt Ariana, men utelämna sina känslor angående Gellert. Han såg in i Elphias bruna, uppriktiga och oroliga ögon. Ja. Så mycket förtjänade han att få veta. Han hade trots allt blivit åsidosatt ända sedan Albus mötte Gellert.

Shit vad bra!!!!!

Så bra!!

Du skriver jättebra!

Hej mina små raringar! Nu sticker jag snart till Grekland, och därför blir våra stackars pojkar lämnade åt sitt öde ett tag. Men håll modet uppe, jag glömmer dem inte! Ha det kalasbra nu den här veckan, så hörs vi igen om ett tag!

Vi hörs efter det Ha så gott i Grekland

Jätte bra skrive

Underbart! Jag gillar verkligen Elphias!

Ha det bäst i Grekland, hoppas att det blir soligt och fint!

Nu är jag tillbaka! Det var fantastiskt väder i Grekland (lite väl varmt ibland). Tack för ert tålamod! Jag måste bara säga att jag är tvungen att ändra en liten grej i duellscenen. Jag fick ny info angående den, och vill ju hålla det hela så cannon som möjligt! Ingen dramatisk förändring dock. Så, nu ska jag skynda mig!

Gellert huttrade och drog manteln tätare runt sig. Den ryska vintern var obarmhärtig som alltid, med isande vassa tänder som bet i skinnet, hårda vindar och tunga snöfall. Den unge trollkarlen var ännu blekare än vanligt, med undantag av hans läppar som var sårigt röda av kyla. I hans blonda hår gnistrade snö. På det hela taget var han vackrare än någonsin, men något i hans blick var dött. Något av hans ungdom hade tagits ifrån honom, men målmedvetenheten var benhårdare än någonsin. Just därför stod han utanför trollstavmakaren Gregorovitchs hus, förberedd för ett bakhåll.

Ända sedan flykten ifrån Godrics Hollow hade Gellert samlat ledtrådar. Hans omedvetna paranoia gjorde att han fortfarande misstänkte att någon försökt undanhålla information ifrån honom själv och Albus, men veritaserum, uppmärksamma efterforskningar, confundus, imperio och charm hade lett honom till denna avlägsna ryska bergsby. Ryktena sade att Gregorovitch var den nuvarande ägaren av Fläderstaven, att han försökte replikera dess egenskaper i sina egna stavar.

Gellert stelnade till när någon hostade rossligt. Han gled tyst längre in i grändens skuggor, och hörde Gregorovitch fumla med nyckeln i låset. Han skyndade upp bakom den äldre mannen innan denne hann stänga dörren, och överrumplade honom med en lamslagningsbesvärjelse.

Trollstavsmakaren frös i sina rörelser med ett uttryck av chock i sitt härjade ansikte. Hjälplös låg han på det kalla trägolvet i sitt eget hus, medan en stilig ung man skyndsamt letade igenom hans fickor, för att dra upp staven Gregorovitch fått tag på efter så mycket möda. En blå blick som sken av fanatism hann Gregorovitch uppfatta innan Gellert tog flykten igenom ett fönster för att inte synas från gatan. Han landade med en duns som dämpades av snön och hejdade sig en kort stund, begrundade sitt handlande.

"För den goda sakens skull" sade han ut i luften och nickade innan han transfererade sig därifrån, med ett av trollkarlsvärldens mäktigaste vapen i sin ägo.