And what about home? [Rollspel]

" ok visst ska inte kalla dig Alyssia bra då bet jag det! Men du ska vi gå en sväng kanske, titta på skogen eller tavlorna?" Legolas gick förbi och det lät nästan som om han sjöng. Fan att jag inte har pratat med honom än tänkte Jake.

Klaus hade gått ner till sjön igen, han hade förstås inte egentligen tid med det här tramset. Han borde döda Elena eftersom tack vare henne så kunde han inte skapa fler hybrider, samma sak med Stefan och Damon, han borde även få Caroline på sin sida och få Tyler ur vägen. Dock hade han ju förstås en påse med dubbelgångarens blod kvar som han kunde använda till hybrider... valen var alldeles för många och för svåra, han hade ingen aning.

Janice går ned mot sjön. Hon verkar inte vara så värst duktig på att kommunicera med någon av de andra.
"Hej igen." Mumlar hon till sig själv, hon har pratat med sig själv sedan hon blev tvungen att leva ensam. "Jo, jag är väl okej. Jag har ju fastnat i den här konstiga världen där jag tydligen går i något som heter Hufflepuff. Idiotiskt eller hur? Skratta du." Janice drar på munnen. "Jag har ju sagt åt dig att inte kalla mig Jani." Fortsätter hon plötsligt surmulen. Janice slår sig ned vid sjön och tittar ned i det mörka vattnet. "Uh-huh." Nickar hon, roande nog nickar hon åt sig själv som precis sagt att hon borde ta död på Rektor Dumbledore. Fast nu när den andra delen verkar det inte vara en så dålig idé.

Klaus tittade upp då han hörde en röst, tjejen talade med sig själv.
"Pratar du med dig själv?"frågade han då hon satt sig ner några meter ifrån honom. Själv hoppades han mest på att nästa dag skulle gry, då skulle i alla fall de andra eleverna komma och på det sättet kunde han skaffa underhållning...

"Janice pratar bara med de-" Janice avbryter sig.
"Det gör man om man inte haft någon att prata med på ett par hundra år." Svarar Janice.
"Janice pratar bara med de som lyssnar." Säger en röst i hennes huvud. Janice nickar kort åt den, trots att ingen hört den.

"Har du schitzofreni eller något?"sade Klaus allvarligt. "Hundra år är inte så mycket ifall man har mycket att göra i alla fall."
Han tittade ut över sjön, egentligen borde han inte tala med någon av dem. Men det var ju det enda sättet som han skulle kunna slippa hem, men frågan var ju fortfarande den vad deras uppgift var...
"Så du heter Janice?"fortsatte han. "Jag heter Niklaus Mikaelson, men du kan kalla mig Klaus."
Mikaelson, så patetiskt, han hatade det namnet. Ilskan gick genast igenom honom, det enda han ville göra nu var att antingen döda någon eller förstöra något.

Evelyn gick ut ur biblioteket. Hon ville vara för sig själv. Hon hatade sig själv. Hon hatade den här världen som hon hade hamnat i. Hon ville göra något viktigt, något bra och inte bara sitta där och se på. Hon gick ut ur slottet och att Klaus och den andra flickan satt där. Hon tittade på dem och hennes blick mörknade. Varför skulle alltid hon själv vara så jävla ensam? Hon vände ryggen åt dem och gick åt andra hållet. Mot skogen. En sista blick kastade hon på de två vampyrerna vid vattnet innan hon försvann in i skogen.

((Vet, ego-inlägg))

"Vad talar du om?" Undrar Janice, som aldrig hört ordet schizofreni förut. Janice reser sig tvärt. "Jag har aldrig hört det ordet förut." Säger hon och vänder sig om mot honom. Men hon bryr sig inte om stämningsskillnaden.

Klaus flinade och även han ställde sig upp.
"Det är en sjukdom", sade han. "Inte för att vampyrer brukar få några sjukdomar, i alla fall inte i min värld."
Han beskådade henne, förmodligen var hon av samma sort som Evelyn, eller något i den stilen i alla fall.

"Sjukdom?" Undrar Janice. Hon har hört talas som den konstiga febern som tydligen kan ta död på människor som inte har råd med läkare och de där röda utslagen som brukar ske samtidigt som den varma symptomen. Inte för att hon någonsin drabbats av dessa. Inte vad hon kan komma ihåg. "Inte i min heller, fast jag har bara hört talas om... fysiska sjukdomar." Ett ord hon sett i en av böckerna. Tydligen så betydde det något i stil med kroppsligt.