Hungerspelen (privat rollspel)Emiiii

asså de menar e-mail, men menar du att du inte kunde skapa ett konto D:

Jag tittade på flickan och log ett besvärat leende
-Så det är du som är underbarnet alså? Måste bara säga att dina klänningar är fantastiska! Sa jag och skämdes genast över hur lamt och dumt det lät

Jag tittade förvånat på henne och sa väldigt fånigt.
-Eh, tack så mycket det var väl snällt av dig att säga det. Men jag gillar inte att kallas för underbarn sa jag med ett leende bara för att visa att det inte var menat som en förolämpning. Jag öppnade sen munnen igen och sa en inte lika dum sak som första gången.
-Får jag bara fråga vad du gör här?
-SHIIRO! öppna genast dörren!
Jag stönade och flickan tittade en aningens besvärat på dörren. och det kunde man förstå. Det var ju Suci som ropade.

((Har publicerat bilderna på oss nu på bloggen!
Om du kollar, skriv gärna en kommentar så att jag vet.))

-Jag, eh undrade om du vill teama med mig på bannan, säger jag och biter min läpp.
-Och det verkar som någon verkligen vill prata med dig, tillägger jag och tittar bekymrat på dörren.

När glascylindern glider uppåt kan jag inte urskilja något.
Alla spelare är fastnaglade i sina poitioner och ser spännt på varandra. Det är nu allt börjar, det börjar påriktigt.
Faktiskt ser jag mest de mordiska ansikterna. JAg känner mig otrygg och liten.
Här är luften kall, overallen värmer en del, men ansiktet är inte skuddat från den luft som nu biter mig med sina isande tänder.
Vi är omgivna av dimma, men jag börjar undra om det faktiskt är dimma.
Över oss reser sig ymninghetshornet, det glänser matt i den förädlade metallen.
30 sekunder kvar. Jag spänner mig. Då ser jag klipp väggen som reser sig parallelt mot mig. Vi är uppe på ett berg, vi är omslutna av ett moln. Vi är uppe på ett berg!
8 sekunder kvar. 7,6,5,4,3,2,...Gong gongens ljud slår ned som en bomb.
Adrenalinet rinner ut i min kropp. Flickan från ettan håller plötsligt i ett bälte fyllt med knivar.
Jag springer och roffar åt mig något jag kanske har nytta av. Ett ihop rullat liggunderlag, en rosa filt som lyser grällt.
Pojken från 10:an, Allah brottas med Zalsar, Zalsar sliter av honom från ryggen och han landar med ett högt ljud på sten avsatsen.
En flicka saknar en arm och kvider blödandes på marken. Det är vidrigt att vara här, så fruktansvärt vidrigt!
Ett paket näsdukar och några mandlar sammlar jag ihop.
Nu får det räcka tänker jag skrämt och rusar ned för berget. En pil susar i luften och pojken från 9:an är död.

Jag springer, springer, springer. Jag måste bort från det här slaktfältet!
JAg är framme vid berga avsatsen och min andan är ojämn och djup. JAg gräver i mina lungor efter luft, men i den tunna bergsluften finns inte så mycket syre att ta. Kvikt bestämmer jag maig att springa åt en plats som suddigt avtecknar sig vid horisonten.
Vad har jag sammlat egentligen? Jag känner att jag har lagt ett skapligt avstånd mellan mig och de andra spelarna.

Ska jag ta rast? Inte nu när jag måste splittra min närhet till de andras, jag har inte råd att ta rast.

Det går 30 minuter. Mina fötter skaver lite, hade de givit mig för små skor för att jag brände i lokalen?
Ju längre tid det har gått sedan dess desto harmlösare låter det.
Efter en timme bestämmer jag mig för att ta rast. Luften blir tyngre och varmare. Jag har nått trädgränsen. Om jag går åt vänster nu kommer jag ut på ett fält. "Hitta ett träd."Repiterar Vidar i mitt huvud.
Jag väljer skogen. I lagom takt närmar jag mig den gröna ytan som väller över av träd.
Borde jag? -JAg borde. Att jag alltid håller debatter med mig själv är nog därför att jag känner mig så...jag kan inte uttrycka det. Ska man kalla mig överrumplad?
Kanske. En sak är säker, om man gör rätt i att fälja sin handledares råd så gör jag rätt, och är på väg att överleva någratimmar till. JAg tänker på flickan med den avslitna armen. JAg får kvällningar. Snart har jag kräkt upp hela den dyra frukosten som jag åt för timmar sedan. Ett lågt regn börjar prassla över oss alla, det är harmlöst för att vara spelledarnas verk.

Ett smaragd grönt tak av barr och lög sänker sig sakta över mig. Regnet prasslar tyst över taket. Jag kommer på tanken att det finns kvar människor vid berget som har det svårare nu. Jag måste längre in i skogen, sedan får jag tänka. Snart hittar jag ett träd, ett lagom svårt att klättra i , jag kan räkna med att de inte kommer nå mig om de upptäcker mig. Nu kan jag tävka. Jag går egenom mitt föråd på saker: en isomatta, en filt, i knallrosa, näsdukar och en påse mandlar. Jaha... Vad har jag för nytta av dessa, mest av filten och liggunderlaget då, men näsdukar?
Om man inte vill lämna spår är det bästa att gräva ned dem efter användning.
Jag ser mig omkring, analyserar allt ätbart. Gran, tall...tallbark kan man äta, det lärde vi oss i skola, men jag vet inte hur jag nu ska på fram det utan kniv. Här finns gräs, mossa, kanske finns där lakritsrot någonstans, eller bär. Dem vatr jag ju om de är giftiga eller ej. Här borde det finnas en sortsvätska eller hur?
Inte ett spår. Jag skulle kunna göra mandelmjölk. Men för det behöver man vatten, så alternativet är rdean uteslutet.

jag försöker skrapa bort lite bark, men det går inte.

JAg tar en mandel, men det gör mig något törstig, borde jag ha valt ängen istället, nja...

Då ser jag en liten buske, liten nog för att man skulle missaden. Vinbär. JAg plockar av hela busken. Dem fuktar munnen med sitt innehåll och problemet är löst. Just nu i alla fall... Jag vecklar in de i ett knyte av ett blad och genom söker skogen om där inte kan finnas fler, sedan klättrar jag upp i trädet. Vad var det tänkt att jag skullr göra här? Sova? Hur skulle jag kunna sova i trädet?
Jag beslutar för att vila mig, vilket också kan vara effektivt.
Sömn må vara bättre, imorgon får jag finna en bättre plats.
Att sova på, men idag är det nog försent. Jag sätter mig på liggunderlaget och slappnar av en smula. Det är svårt. JAg såg just två personer bli dödade. Kanske finns fler av dem, och det är barnen som är mördarna. Har Zalsar dödat någon? Det är tänkbart, tyvärr är det tänkbart.
Jag känner Jadiras blick stirra mot mig genom TV skärmen. Och jag kan precis höra hur hon viskar till Vidar: "Visst är det spännadne?"

((Förlåt, jag började skriva för ett tag sedan om det inte stämmer överens med era ideer))

((Rue, saganda och saemin kommer typ inte att vara online))

((Nu spolar vi tillbaka i tiden igen. kfjgbvakmfjs. sådärja!))
Shiro

Jag ser först på henne med en förvånad blick. Har hon gjort sig besväret att bryta mot reglerna och åka upp i en annan våning bara för att fråga om jag vill teama med henne? Asså, det är inte det att jag har något emot att hon vill teama med mig, tvärtom. Men varför?
-Det skulle jag gärna vela, säger jag med ett leende.
-SHIROO!!! Öppna genast dörren innan jag går och hämtar fredsväktarna!!!! Suci bankar ilsket och extremt hårt på den omsorgsfullt låsta dörren. Jag ser med både en rädd och besvärad blick mot dörren. Det gör också flickan från 1:an.
-Hon visst allvar, säger hon spydigt och fnyser till. Då flippar jag helt ur. Jag hade bara varit rädd för att Suci ville sminka mig vilket är en verklig mardröm. Och det var ett straff som hon plågade mig med bara för att jag hade varit mig själv på intervjun.Tänk då bara på vilka konsekvenser det skulle bli om hon såg en flicka från ett annat distrikt i mitt sovrum. hon skulle strypa mig direkt och sen ge mig en läskig makeup så att jag skulle se ut som... ett monster på min begravning. Så nu står jag alltså här och vet bara inte vad jag ska göra. Flickan ser att jag håller på att flippa ut så hon säger.
-Äh, ta det lugnt. De kommer inte att få tag i mig så lätt som du tror. Hon öppnar en liten väska som gnistrar i silver Ur den tar hon upp ett litet bylte. Jag kan se att det är just såna klädesplagg som Stumma brukar ha när de serverar. Innan jag hinner säga ens ett enda ord går hon in i badrummet och precis när jag hör en mett ljudligt knak från dörren kommer hon ut ur badrummet och låtsas att hon städar. Sen ger dörren vika av fredsväktarnas händer och den faller till marken. In i rummet kommer det in en rosenrasande Suci som komiskt nog hytter med näven mot mig och ger ifrån sig så lama förolämpnigar att jag måste skratta. Flickan har redan smugit ut genom dörren, men jag kan se att hon väldigt diskret blinkar åt mig.

Nästa dag.. tja vaknar är väl fel ord eftersom att jag inte sovit ett enda dugg under natten. Jag ser mig trött omkring och inser att allt jag upplevde igår var verklighet. det kan man tydligt se eftersom att det bara finns kvar några flisor av min dörr. Det andra beviset är att Flickan från !ans väska fortfarande ligger under min säng. Sen slår mig tanken att vem som helst har kunnat gå in till mig under natten. Faan också! Jag var ju för fan och duschade under natten för att jag tänkte att ljudet/känslan av vatten som rinner kanske skulle kunna lugna ner mig. Jag skakar av mig tanken och går fram till min garderob. Jag väljer ut enkla kläder eftersom att jag vet att de ändå snart ska bytas ut mot... arenakläderna Det tar mig emot mycket att bara tänka det ordet. För det händer ju idag. Jag går med stela ben ut från mitt rum, bort till hissen. Jag åker till våningen jag ska till och möter Suci som fortfarande inte ens pratar med mig sen igår. Hon kastar ett klädbylte mot mig. jag förstår att det är meningen att jag ska ta på mig dem ((ja det är ju verkligen svårt att lista ut)). Sen puttas jag bokstavligen in i en konstig glascylinder. Min första tanke är att jag typ kommer att gasas ihjäl pågrund av det jag gjorde igår. Men dörren till cylindern som jag inte äns såg när jag först klev i i den, stängs bara och jag rör mig lånsamt uppåt. När Åkturen äntligen är över blir jag förlamad av skräck.

Sukima

jag känner hur mörkret gradvis blir mindre och mindre kompakt, och innan jag vet ordet av står jag mitt i en fuktig dimma som gräver sig ner i min hals.
Jag börjar räkna, sakta, försöker att hålla mig i takt med minuten jag vet att vi kommer stå här.
Med en kraftig vindpust som inte verkar särskilt äkta försvinner dimman, och med en kväljning inser jag att vi står på foten av ett berg, med ymnighetshornet glänsande över oss.
Jag skannar kvickt av området och de andra deltagarna innan min blick dras till den. Den ligger där, vid ymnighetshornets öppning, glänsande svart med silverciselerade spikar. Jag känner det, den är gjord för mig, är MIN.
Siffrorna 3, 2 och 1 ekar i mitt huvud, och gongongen ljuder över berget och ekar tillbaka mot oss.
Jag tänker inte, utan springer bara, allt vad jag kan, mot spikklubban.
Men innan jag ens, eller någon annan heller för den delen, hunnit en meter står Udair vid ymnighetshornets öppning, och medan han stadigt ser mig i ögonen tar han tag i spikklubban och lite andra saker, när jag blinkar är han inte där längre.
Jag står nu mitt i vad som är ett pågående blodbad, och naturligtvis är någon på väg mot mig, Etnoi, från 2:an håller ett sylvasst spjut i handen, och med ett självsäkert leende drar hon handen bakåt i ett kast.
Jag fryser till, men som tur är bara i någon tusendels sekund, för pojken från distrikt 4, som sprang mot mig bakifrån är nu djupt genomborrad av spjutspetsen.
Jag kväver lusten att spy, och springer, ursinnig av ilska, mot skogen, men innan jag hinner bort från de användbara sakerna tar jag frustrerat tag i handtaget på en azurblå ryggsäck. Problemet är att det redan sitter en hand där, stadigt bredvid min. Sakta tittar jag uppåt och ser ett par välbekanta ögon stirra in i mina...

Mina ögonlock blir tunga, jag känner hur tung hela kroppen egentligen är. JAg lutar mig bakot. Overallen knarrar lite, då hör jag det:Fotsteg. Bark jord och b ark som snuddar vid skosulor.
Pojken från tolv går under mig, han ler slugt och gjör lite överdrivna gester. Är han filmad, nej han talar med någon: ((jag kan ändra detta inlägg om det inte är ok för er)) "Lugna ner dig, Geischa , så fort vi hämtat vatten kommer vi gå tillbaka till grottan." Replikar han tyst. Men, de lugnande orden når inte riktigt hans ögon, de ser sig om, lite oroligt sveper de genom träden. "Tror du någon är i närheten?" JAg känner igen den andra rösten, båda tolvorna är ute här. Hur hade de tänkt hitta vatten här?
"Men om det inte finns något vatten här då?" Geischa ställer precis den fråga jag skulle vilja ställa. Tystnaden lägger sig. Deras röster försvinner längre bort från mitt gömställe. "Då...hörde du med?" "Vad?" "Det låter som om någon andas." HAns blick vänder sig om och en isblå blick sticker i mitt ansikte. Han har upptäckt mig. M itt hjärta stannar åter för en sekund, jag stelnar till helt, om han gör det jag förmodar kommer det bevisas att tolvorna är rätt så mordlystna ändå.
"Titta!" Vrålar han. "skrik inte." Säger Geischa oroligt. Det är som om hon är nervös. Det är hon som är den onda nu, har hon inte förstott att det är dem som är mördarna. Jag har inget som hellst vapen.
"Det var hon som tände eld på träningslokalen." Säger Niel. Det verkar inte ge någon sorts respekt alls. Sedan ser jag det, mina ögon nidgas, han håller i ett spjut, visserligen har jaa sett honom på spjutkastningen, kort sagt han är kass, men nu var jag en enkel måltavla.
Sedan bestämmer jag mig. Jag ska överleva denna natt. JAg klättrar runt som en hyper apa. Klänger och rör ständigt på mig, hans blick hinner inte med. HAn spänner käkarna och kastar spjutet i hög båge och...träffar. Inte riktigt, med spjutet avtäcknar blodfläckar på min overall. ¨Såret är inte djupt, sitter däremot i höger arm. Den arm jag använder.
Jag ser flickan dra en kniv. Om jag inte dör nu kommer jag göra det nu i vilket fall. En vass kniv. "OIm du missar nu blir Arianna, arg, du vet att hon lånade ut kniven för att sedan få den tillbaka!" Niel låter hysterisk, och förbluffad, visste inte han något om vilket mordvapen hans kompanion var? Om jag inte dör nu...Nu är det min tur att spela teater. Visserligen kan man inte dö av ett spjut i armen, men man kan lotsas för att undkomma mer lidande...
Jag kvider och säckar ihop, men låter mig däremot inte falla till marken.
"Jag hör ingen kanon." Säger Niel uppjagat. "Då kommer det snart en, svävarna kommer nog först när alla gått därihrån."
De yndar bort. Lättad drar jag spjutet ur armen. Hur kunde de gå på det. Ja grimasierar när jag drar ut spjutet. Jag ser mig omkring och söker efter något som kanske kan lätta smärtan. Gitorrablad!Jag hoppar ned ifrån trädet och baddar de rödgråa bladen över såret spjutet borrat ned i min arm. DE gick verkligen på det.
Nu har jag också ett spjut, att dem inte ens ville hämta tillbaka det.
Nationalsongen dånar över areenan. PAnems vapen lyser på himmlen bland de konstgjorda stjärnorna. det är inte så många döda, 7 döda, få se här...12:an har klarat sig, flickan från ettan och de andra karriäristerna har nog klarat det, kanske lever Zalsar?
Ha syns inte på himmelen. Det innebär trloigen att han lever. KAn man använda ett spjut som en kniv? Jag kör in spjutet i ett träd. Bitar av trädet faller ned. Herre gud, herre gud herre gud! Jag smetar bort delar av kamuflagen. JAg känner inte igen ansiktet. Men jag måste gråta, jag har dödat någon, jag har dödat någon. Jag har dödat någon!
En kamuflerad pojke från något distrikt är död, men jag märker något. Han har blivit biten. Ett slemgrönt sår är avbildat på hans knä. Någon mutantr har bitit ihjäl honom innan n mitt spjut stack i honom. Allt går fort, jag har varit med om så hemska saker att jag måste gråta. Sedan för att någon ska visa pojken respekt säger jag tyst , "ha det så bra nu." . Va ska jag göra nu?
Och så oförskämd som jag är rotar jag efter pojkens utrustning, en tom vatten flaska, en liten plastbunke och en bit äpple. Äcklat slänger jag äpplet ifrån mig. "Förlåt." Mummlar jag till pojken.
Sedan springer jag längre in i skogen. Jag trampar högljudt och är noga med att kliva ovanpå stenarna. Jag vill verkligen inte träffa några mutanter just nu.
Klättrar upp i ett nytt träd och bäddar om mig med filten den här gången, det kan bli kallt under natten om man litar på regimen.

Tro det eller ej , men jag somnar.

Jag lägger mig ner i sängen och somnar, när jag vaknar up ser jag Mianah (min stylist) och Etoil (min handledare) komma in rusande.
-Här, sa Mianah och räckta mig en smaragd grön klänning med långt släp på och ett mörk grönt bälte insytt i midgan.
-Jag vill ju att du ska vara vacker på den dagen som kan bli din sista, tilläger hon och går ut ur rummet med Etoil. Jag sätter på mig klänningen och går ut ur mitt rum och mot hissen, Jag får nya kläder som Mianah kastar mot mig, jag byter snabbt om och går in i en glascylinder och kommer up på bannan, spannar snabbt in om någon annan verkar vara intresserad av pillbågen, det verkar inte så men plötsligt ser jag hur Geisha desperat tittar mot pillbågen och pillarna. "Jag är ledsen Niall" var det sista jag tänkte innan jag hörde start signalen och sprang mot pillbågen. Jag ser Geisha springa mot den också och på vägen dit fick hon tag på en kniv så hon slängde sig över mig och skar ett littet jack i min läpp och ricktade kniven mot min strupe. Jag såg hennes ansikte för vridas i smärta och sedan föll hon av mig. Jag hör ett kannon skot och tittar runt efter min hjälte och ser Damon med en blodig treudd i handen. Han räckte mig pillbågen och pillarna och hjälpte mig upp.
-varför, viskade jag och sprang iväg mot den skogsbetäckta delen av bannan. Jag tittade runt efter min lag kamprat och beslöt mig för att stanna och vänta på henne